Nyår och så...

Jaha, så var det snart ett nytt år i almanackan, och det ska naturligtvis firas. Årets fest ska ha temat "vikingar" och det är naturligtvis de skäggprydda och råbarkade killarna i gänget som hittat på detta. Det är nämligen så att vartannat år är det killarna som fixar festen och vartannat år tjejerna. Och i år har vi tjejer förmånen att kunna komma till ett dukat bord med helstekt gris och mjöd och allt som hör därtill, eller ja, det kanske blir den gamla fläskfilén ändå...

Nåja, maskerad ska det ju också vara, och vad tänker man på när det är vikingatema? Jo, skägg, svärd, ringbrynja, hjälm med horn, sköld och en massa annat som är sååå kvinnligt. Eller nä, inte så värst kvinnligt. Inte alls kvinnligt faktiskt. Och vem var det som hittade på temat? Kvinnorna? Nej, de skäggiga och råbarkade männen. Eller ja, den samling pojkar utan vare sig skägg, bark eller mod i barm och kraft i arm som vi skulle kunna kalla för "männen"... (tveksamt)

Men tja, vad gör man, lägger en veckas tid på en tjusig vikingadräkt? Nä, man gör nåt helt annat... Det blir runsten av mig. En väldigt kroppsformad runsten... Alla råa och skäggiga vikingar får hålla till godo...

Nu ska jag leta upp lite runor att rista in i min runsten...

Musikhistoria

Jag återfann denna vackra symfoni av Brahms efter flytten och tänker att den kan jag ju inte hålla för mig själv. Lyssna på den, och lär er samtidigt lite om Johannes Brahms. Eller skippa historian och bara lyssna...



Å det värker i mina pianofingrar! Jag saknar pianot så enormt. Jag vet att det inte hade gått att flytta med och att någon annan nu är glad för det, men å vad jag vill spela! Tänk om det fanns någonstans dit man kunde gå bara för att få sitta vid ett piano en stund. Som ett runkbås fast lite annorlunda (förlåt den porriga liknelsen...)

Bara för att kunna rättfärdiga alla korkade saker jag gör

Varför ska man bara färga mandelmassan för? Så samtidigt som jag köpte karamellfärg till mandelmassan och majonnäs till mamma, köpte jag mig en hårfärg. Jag har funderat på det ett tag men inte riktigt vågat, men med systers e:s stöd tog jag mod till mig i julhelgen och raderade det sista av mitt intelligenta utseende.

Man kan också läsa om en viss Blondin som korsade Niagarafallen ett antal gånger. Jag tror inte han hade slagit igenom så stort i Sverige idag...

Det där med hund

Jo, så var det ju, jag hade spanat ur en kull valpar. Rätt ras och bra i tiden. Och sååå söta. Ringde och undrade om jag kanske skulle kunna... nähädå, de var tingade allihop redan. Typiskt! Men hon hade en kull till på gång så jag satte upp mig på kö för den. Jag var nummer fem i kön och med tanke på att det blivit åtta valpar i den förra kullen så kändes det ju lugnt. Det visade sig att det var fem valpar i magen på tiken. Och det visade sig att den sista valpen var dödfödd. Typiskt!

Så nu hoppas jag för allt jag är värd att någon av alla de som tingat valparna redan ska ångra sig så att jag kan få en av dem. De skulle tydligen bestämma sig nu i mellandagarna så jag bara hoppas hoppas hoppas och väntar på en telefonsamtal... åååoouuh! som jag hoppas!

013 och 014 -det rullar på...

Annandagen

Större delen av den här dagen har jag spenderat i min säng och önskat att det skulle vara just en annan dag. Nästan vilken dag som helst hade varit bättre än denna. Men ingen rök utan eld, jag har bara mig själv att skylla och nog hade jag roligt igår alltid!

Annars har jag haft världens längsta julhelg i dagarna. Den började i fredags kväll, den 21:e, hos mamma och så hade vi julhelg hos henne med traditionsenlig innebandy och allt fram till i söndags då vi förflyttade oss (vi är alltså mina syskon och jag) till Hålt och pappa och firade julhelg nummer två med julpost och allt. Och därifrån åkte vi igår på juldagen hem till Götet och firade med kompisar och så, och det behöver vi ju inte nämna igen hur det gick.

Det har varit ganska skönt med en sån lång julhelg, bara slappat, ätit massor, sovit och tagit det lugnt. Men nu är jag rätt trött på Janson, köttbullar och sill. Det var gott med en spaghettiochköttfärssåsmiddag i går kväll som omväxling.

Och nu väntar en lite längre ledighet, har fått ledigt ända till helgen efter nyår! Jag hoppas på en rolig och sansad nyår, en dator på posten och hoppas hoppas hoppas på en valp!

tio, elva, tolv

"Nej, nej, ta den du, jag vill ju inte hamna på bloggen!"

Haha, seger! Nu får jag som jag vill, jag får ha den stora blåsen, jag får ha grepen, eller så "turas vi om, det tycker du är bra, va?"

Jodå, det är så bra så. Men nog hamnar du på bloggen igen ändå! Hoho.

Det lider mot jul annars. I morgon kväll åker jag hem till Landet och firar jul med mor och sedan blir det jul med far på själva julafton. Jag har nästan missat att det är jul, det har gått så snabbt och jag har inte hunnit adventsmysa riktigt, men jag känner på mig att jag kommer vara rätt nöjd på jul efter den här.

Lite adventsmys har jag dock haft, men man kan räkna dem på ena handen:

Tumme: Varit på julkonsert med Chalmers sångkör

Pekfinger: Hängt upp en adventsstjärna i fönstret

Fuckyoufinger: Bakat pepparkakor

Ringfinger: Druckit glögg, två gånger till och med

Lillfinger: Ätit julbord med jobbet

Ibland letar man febrilt efter något, så mycket att när man väl hittar det så tror man knappt att det är sant. Jag har funderat på om bilnummer med siffran 010 är förbehållna en avlägsen ort i Norrland eller kanske inte ens av någon anledning existerar, men så härom dagen fick jag syn på den! Den mötte min blick och lika fort som den kommit var den borta igen, men nog var det den efterlängtade tian allt. Och samma dag såg jag även elvan och dagen efter tolvan så nu är jag back on track igen.

Otroligt ointressant, men sån är jag...

(Bilden på elvans spårvagn, som jag för övrigt åker med varje dag nu för tiden, är hämtad från den här sidan. En man med ett något udda intresse. Att fota järn- och spårvägskorsningar i Göteborg. Helst med både tåg och spårvagn på samtidigt. Han har tagit en massa andra fina bilder också, på radiomaster och broar och så...)

Ärlighet vara längst

Jag trodde att jag fått för mycket i lön. Med min superkoll på alla mina lönespecar och tidlappar räknade jag ut att en vecka i skarven mellan september och oktober fick jag lön för två gånger. Det måste vara så.

Så jag ringde till Farmartjänst och sade som det var, att jag nog fått en vecka för mycket lön. Samtidigt passade jag på att fråga om inte det var dags för min löneförhöjning snart. Det är nämligen så att om man jobbat x antal timmar hoppar man upp ett steg på lönestegen, och jag tyckte att jag jobbat fasligt länge utan att det hänt något.

Och jo, mycket riktigt hade jag fått för mycket lön, si sådär fyra lök för mycket. Surt. Men å andra sidan skulle jag fått löneförhöjning för längesen och det skulle bli sisådär tre lök. Najs. Men eftersom jag var så "gullig som ringde upp och talade om det så låter vi udda vara jämnt"

Å, puss på er, farmartjänst.

Den dåliga boken

Min kompis sade en gång Just nu känns livet som en dålig bok som man känner sig tvingad att läsa ut. Och det är så klockrent! Visst känns livet som en dålig bok ibland, med enda skillnaden att man inte kan välja om man vill läsa vidare eller inte.

Nu hade jag den valmöjligheten. Eftersom det inte handlade om livet, utan om just en dålig bok. Jag har kanske skrivit om den innan, jag vet att jag har sagt det till många i alla fall, att den är så förfärligt dålig. Min mor köpte den på nån utförsäljning på ett bibliotek och när hon läst den fick jag den. "Här får du en bok, den är dålig" Och jotack, det var den. "Vägen Hem" av Rosamunde Pilcher - läs inte den! Jag har nu äntligen klämt mig igenom hela boken, trots att tvånget endast låg i min egen nyfikenhet på hur den skulle sluta (fast jag egentligen visste det redan en fjärdedel in i boken, så uppenbart var det!)

Idag var jag och lunchade med min kära syster e och efter det gick vi till Pocketshop och gluttade. Hittade en bok som heter "Men Jag Då?" av Sandy Hotchkiss som jag nu ska läsa i hopp om att den ska vara mer givande än den förra. Utlåtande kommer senare...

(En som däremot gillade "Vägen Hem" hittar ni här. Konstig människa. Med just det då, hon tar fina bilder...)

Det är bättre att säga vad man tycker

Det är mycket löv nu. På jobbet alltså. Vi blåser ihop dem med lövblåsar till stora högar som vi kör iväg och tippar på en kompost. Jag och en arbetskamrat höll på med det sistnämnda, nämligen att tippa av det. Eller ja, skyffla av det... Till vår hjälp hade vi då en kratta och en grep, jag hade grepen och han krattan.

Efter en stund inser han (och jag) att grepen var visst mycket effektivare. Så han säger "Vi kan ju bytas av om du vill" i hopp om att jag ska tro attdet är krattan som är är så mycket bättre och att han är snäll och erbjuder mig den.

Men icke! Jag är så slug så, jag har väl redan för länge sen räknat ut att grepen är bättre, så jag säger "Nä, det går bra" i hopp om att hans 'erbjudande' fortfarande skall se ut som ett erbjudande och inte vad det egentligen är, en önskan om att få grepen.

Attans! tänker han säkert då och säger "Det kan ju vara skönt att byta ibland" ihopp om att jag då skall tänka att det vore ju bra med omväxling i alla fall. Jaja, han kan väl få grepen om han nu vill det så gärna, tänker jag och säger "Du kan få grepen om det är det du vill, det är ok".

Men nog hade jag väl önskat att han hade frågat rakt ut "Kan vi inte byta ett tag, jag vill hellre ha grepen en stund?". Då hade jag svarat "Ja visst" med en gång. I stället för att linda in det i någon slags låtsad barmhärtighetsgärning som jag ändå inte går på.

Likadant är det med lövblåsarna. Det finns en större och en mindre variant. Jag föredrar den större på alla sätt utom att man möjligtvis kan rikta strålen något mer med den mindre. Även min kära kollega föredrar den större, men istället för att säga det nämner han alla fördelarna med den mindre blåsen i hopp om att jag då ska välja den. Men icke! jag föredrar den större varianten ändå. Det kanske fungerar på hans treåriga dotter, men jag skulle vilja påstå att jag har lite mer socialt intellekt än en treåring. Faktiskt.

Mera om att säga vad man tycker. Jag har gått runt i tron om att alla ville säga vad man tycker, det vill säga rösta. Men jag har insett att det finns faktiskt de som inte bryr sig ett dugg. Jag trodde verkligen att man kanske ville men inte orkade, eller glömde av det, eller inte kunde komma till vallokalen. Men det finns tydligen de som inte ens vill. Oj, min världskarta ritades plötsligt om...

Äntligen!

Igår var jag och handlade. Lite mat och lite glödlampor, och så lite saffran, tänkte jag. Jag ska göra en fisksoppa med saffran i, så här i lussekattstider.

Köpte ett ynka gram och betalade 37.800 kr!

Per kilo i och för sig, men ändå, det är ganska dyrt det!

Så kom jag hem och skulle laga min goda fisksoppa med saffran i och kom då på att, nä just det, jag har ingen micro. Och stå och blötlägga den frysta fisken i ljummet vatten i åtta timmar hade jag då ingen lust med.

Däremot hade jag fått en avi om ett paket på posten. Ett paket från Comhem. Ett paket med internet i. Jag kände mig som ett litet barn kvällen innan julafton och kunde knappt somna. Om det verkligen beror på internetpaketet eller något helt annat vet jag inte...

Så idag hämtade jag mitt paket, lagade min fisksoppa med svindyr saffran i och nu sitter jag här och datar! Oh, det är underbart, jag har varit utan i en och en halv vecka och trodde knappt jag skulle klara det. Men nu, vackra värld, vad jag ska data!

Men inte mer ikväll, klockan är läggdags-för-en-stund-sedan så det får bli i morgon.

(Som en fläck på min glädjes nymålade vägg fick jag idag ett mail om att min beställda dator inte kommer komma förrän sisådär i mellandagarna. Min beställda ska-finnas-i-lager-dator. Just den. Datorn. Piss. Off. Dumma. Internetbutik-där-man-kan-se-lagerstatus-å-så-bra.)

Snart....

Nu har jag beställt både internet och en ny dator så snart, om typ en vecka eller så så kan jag skriva mer. Nu står Joa och stampar i dörren så nu får jag åka hem.

It's ok

Nä, jag är inte död. Och jo, jag mår bra. Men det är en sak som felas mig.

JAG HAR INGET INTERNET!!!!

AAAAH! JAG DÖÖÖÖÖR!

Därför skriver jag inte så myckte nu, men jag jobbar på det, snart kommer jag skriva fem sex inlägg om dagen...

Snälla...?

På ett sätt vill jag bara att det ska bli nästa vecka nu. Då är flytten klar och man kan börja jobba framåt. Inte för att jag jobbar bakåt nu, men det är jobbigt att packa ner alla saker, det är lättare att packa upp. Och det är roligare att flytta in och göra fint än att flytta ut och ta bort.

Det tråkiga är att jag förberedde flytten, som jag trodde skulle bli till soffan hos en kompis, genom att flytta hem en massa grejer till Sällstorp. Nu får jag flytta tillbaka dem igen hit till Göteborg. Hit och dit. Och tillbaka. Å-åh!

Och det är jobbigt att flytta till ett nytt ställe. Nu måste jag lära mig hitta en massa saker, affärer å sånt, och hitta dit och tillbaka också. Idag körde jag bil dit för första gången och det var inte så lätt när man aldrig är där och kör annars. Men jag hade med mig några kompisar som visste bättre. Och inte nog med att de hittade, de hjälpte mig att bära upp hyresvärdens tunga soffor de fem trapporna upp till vinden också! Vilka snällisar man har till vänner (och bror).

Nu undrar jag om det är nån som vill vara snällisen som förbarmar sig över pianot jag har i lägenheten? Eller om det är nån som vill vara snällis och hjälpa till att flytta alla min tunga saker nästa lördag? Snälla...?

Demokrati

klicka på bilden så ser ni den bättre...

Stora saker och små saker

I en stressad situation flyger tankarna genom huvudet utan att man har en chans att sortera dem. Stora och viktiga saker blandas med små och oviktiga och allt får samma utrymme i hjärnan. Jag behöver någonstans att bo (väldigt viktigt) och jag funderar på hur vi ska dela upp kryddorna mellan mig och Martin (väldigt oviktigt). Jag kommer hem sent och några gubbar sitter inne i våran entré och röker och jag orkar inte bry mig alls, samtidigt som jag bryr mig om att hålla på och krångla med telefonoperatör (varför inte bara vänta till sen, när saker lugnat ner sig?)

Koka vatten

Lägenheter flyger in och ut ut mitt huvud. I onsdags var jag och tittade på en andrahandslägenhet i Majorna. Kanske lite dyrare än bäst men helt ok. Och i går, torsdag, kollade jag på en bostadsrätt i behov av total renovering... Och allt ska bestämmas med en gång. Budgivningen startar nu och är du fortfarande intresserad och nu genast måste jag veta vad jag vill. Jag som är Sveriges största velpanna... Och dessutom har jag fått ett erbjudande på en stor, billig tvåa i bortre Angered...
I går kväll kokade hela min hjärna och stora delar av kroppen över av alla tankar som flög in och ut och genom skallen. Och runt runt runt och hit och dit. Köpa lägenhet är stort. Men kanske bra? Andrahanden kanske är bra... eller för dyr, det är ju bara en etta ändå? Men hyresvärden verkade ju ok? Men tvåan är ju billig... och ligger i utkanten av stan och jag gillar ju landet... MÅ sade att det var fint i Angered ju? Kan jag låna så mycket, har jag råd med det? Vill jag ha den? Vad vill jag egentligen? Tänk om jag hittar nåt bättre och så har jag redan skrivit på för något annat? Förstahandskontrakt är ju bra?

Äntligen

Jag tog den, andrahanden. Jag sket i ett renoveringsprojekt som kanske ändå aldrig skulle bli bra och tog andrahandslägenheten. Och jag sket i en lägenhet som ligger tre kilometer från spårvagnshållplatsen. Det kändes bra med hyresvärden och läget var bra och ja, helt ok. Klart att det skulle kännas bättre med en förstahands men ja, det är ju så lätt att få. Inte.
Tog och tog, jag fick den. Yes yes yes, det blev jag som fick den. Han sade att han gick på magkänslan när han valde hyresgäst och då blev det jag. Kan man tänka sig...
Men så skönt. Så skönt att inte stå på gatan nästa vecka. Så skönt att kunna flytta sina saker rakt in i nästa lägenhet. (I och för sig har jag redan kört en massa saker till Sällstorp men det är väl lätt att flytta dem igen...)

Inte än

Jag köpte ett månadskort för kollektivtrafiken idag. No more tjuvåkning, nu ska jag bli snäll. Eller ja, jag vågar inte tjuvåka varenda dag till jobbet... Och hon frågade hur gammal jag var och jag sade tjugofem av vanan. Men jag är inte det än. Faktiskt. Jag är tjugofyra, bara. I en vecka till...

Nu ska jag sova och imorgon är det lördag. Det är det en gång i veckan...

Nej det är inte roligt

tallrik
tidningspapper
tallrik
tidningspapper
tallrik
tidningspapper
tallrik
tidningapapper
tallrik

...nej, det är inte roligt att packa ner sina saker i lådor. Det är tråkigt. och jobbigt. och svårt. Jag vill bara slänga alltihop ut genom fönstret. Tallrik. krasch. tallrik. krasch. tallrik. krasch.

Då var det roligare att vara ute och dricka öl med några från jobbet igår. Fick tänka på något annat ett slag. Men jag vet inte, jag tyckte inte att jag drack så mycket, men det kändes som att jag blev orättvist onykter ändå. Kanske har jag tröttnat lite på det, eller så var jag kanske inte så sugen ändå. Eller inte på bästaste humöret. Nä. Så är det väl, vad kan jag vänta mig som det är nu?
Men ja, jag har trevliga jobbarkompisar och det är skönt. Tänk om det hade varit MTU. Ha! Det hade ju varit roligt. Inte. Alls. Det minsta. (MTU är mitt gamla lagerjobb, vilket jag sade upp mig från och det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Glädjerus i fem år.)

Annars är det mest flytt och leta lägenhet som gäller. Jag söker allt jag kan tänka mig och lite till men inte då! Att det ska vara så svårt! Ge mig en lägenhet bara!

So it begins...

...som kungen i LOTR sade precis innan battlet vid Helm's deep. En rätt saftig armé av orcher står uppradade framför portarna och innanför densamma finns en handfull gamlingar och småpojkar. Då är man inte så kaxig kanske. Och känslan av att snart snart snart... NU börjar det, AAAAH...

I veckan föll den första snön här i Götet. So it begins, snöröjningen. Det blev aldrig så mycket att det fanns något att skotta, men nu insåg man att det är på riktigt det där med snö. En tidig morgon kommer telefonen att ringa och då är det dags. Snart snart snart...

Och snart snart snart är jag hemlös. So it begins, bo hos kompisar, bo i Hålt, åka hem. Ska vara ledig över jul och nyår så då kan jag ju bo hemma, men sen... och veckorna innan dess... De känns som en armé av orcher, de där tre veckorna, och inuti mig finns gamlingarna och småpojkarna. So it begins...

Och därmed, So it begins, livet utan Martin...

Aldrigheten

Surfar ibland runt och läser bloggar. Inte så mycket nu, det är så mycket annat att tänka på, men en liten stund ikväll blev det. Hittade en blogg av en mamma som förlorat sin son, i och för sig ganska gammal och ouppdaterad men det kan vara intressant att läsa i alla fall. En känsla har inget bäst-före-datum, man har älskat och hatat i alla tider...

Hon skrev om aldrigheten, om att aldrig, aldrig mer få se sin son. Ordet aldrigheten känns så bra, väldigt negativt om man jämför med evigheten, men så beskrivande för hur man ibland känner. Hon skrev om hur hon var kvar i aldrigheten efter honom. Hur hon aldrig mer skulle få se honom och hur jobbigt det var.

Inte särskilt religiöst, men även om jag känner mig religiös från tid till annan är det en känsla jag drabbas av lite då och då. Inte bara när det gäller människor som dött (eller djur, Cola som jag aldrig, aldrig mer får se) utan även när det gäller situationer eller platser. Situationer som till exempel när jag gick på Helsjön. Aldrig, aldrig mer. Eller platser. Att flytta.

Jag fäster mig så lätt vid människor och saker och ting. Att E slutade på jobbet i somras kändes jobbigt, inte för att vi aldrig mer kommer ses för det kommer vi, men för att det aldrig mer blir detsamma. Och att flytta är jobbigt, inte bara praktiskt utan också för att jag måste lämna en plats som jag fäst mig vid. (Och tänk alla saker jag fäst mig vid, som jag nu hatar att jag en gång skaffade)

Och tänk vilken aldrighet jag satt mig i nu. Aldrig, aldrig mer... Allt det goda, allt det bra... Jag känner mig så ängslig och rädd för det okända, förändringen, aldrigheten, men Martin säger att det ordnar sig och då gör det nog det.

Ingen mer skit

Pappa frågade mig idag vad jag önskar mig i julklapp. Ingen mer skit i alla fall, svarade jag.

Jag har i helgen packat 20 (!) lådor och kört ner till Sällstorp och ställt hos mamma. Och det var bara ett litet för-flyttlass... Så nej, jag vill inte ha nån mer skit nu. Jag har allt jag behöver, utom en lägenhet...

Var och tittade på en idag, en med "kokvrå". Mem där fanns inte ens en kokplatta att koka på, så jag undrar hur de fick det till en kokvrå. Dessutom låg den långtlångt bort (som den förra fast en liten bit till) så det får bli nej tack till den.

Ibland är jag glad. Solen är fin och jag får apelsingås av far på fars dag som jag glömde bort. Då känns det ok. Eller så får jag ett sms eller samtal från en vän som bryr sig. Då känns det ok. Eller så får jag en kram av Martin och så säger han att det ordnar sig. Då känns det ok. Och så vill jag bara gråta. Nej, jag vill inte men det kommer ändå.

Och jag bytte däck på bilen. Igen. Och det ena läckte. Också. Alla min högerdäck läcker. Varför? Och jag önskar mig bara ingen mer skit nu...

...men det är klart att det gör.

Det är ju klart att det rör honom i ryggen. Massor. Men man hanterar sorgen på olika sätt, som min visa syster sade. Men det är svårt när jag själv skulle mena något helt annat med det om jag gjorde som han gör. Men som vanligt så får jag lyssna på vad han säger, jag vet ju att han inte ljuger. Även om ja, kanske att det vore lätt att misstolka hans signaler... eller nåt.

Humöret är bättre idag. Det går upp och ner och när jag skrev förra inlägget var det neeeeer. Nu är det helt ok. Det är så att jag kan tänka på annat en liten stund. Annars är det mest Martin, bostad och praktiska bekymmer som går runt i huvudet på mig. Runt runt runt. Igen och igen och igen.

P slutade på jobbet idag. Mycket trist. Mycket mycket trist. Han var snäll mot mig och försökte hjälpa mig att hitta boende och så. Och var allmänt bara en hyvens kille. Nu är det i alla fall helg och jag ska försöka packa lite och hu! allt allt allt...

Det är bara att vänja sig...

... säger han. Men fan vad ont det gör att vänja sig. Och vilken tid det kommer att ta. Och vad skruvstädet klämmer hårt kring hjärtat.

Varför kan det inte bara vara lätt? frågar syster. Men fan i helvete vad inte alls lätt det är. Så raka motsatsen det är.

Det ordnar sig. säger jag. Men fan jävlar i helvete vad det inte alls känns så. Allt är bara bajs. Kollade en lägenhet i biskopsgården idag som väl skulle vara ok. Om det nu inte var så att den låg just i Biskopsgården. Så långt bort det är. Så helt fel sida stan. Så helt fel sida älven. Så helt fel...

Men vad ska jag göra? Jag har ju ingenstans att bo!

Och som om det inte räckte med bostadsbördan så har man en jävla känslobörda att bära på. Att sängen var tom när jag vaknade i morse. Att det festas och träffas folk som aldrig förr. Att det inte verkar röra honom i ryggen. Men det är bara att vänja sig...

009...

...men vad spelar det för roll? Jag vill ha en lägenhet. Jag vill ha nånstans att bo överhuvudtaget. Ska dock kolla på två lägenheter i morgon, men därmed inte givet att jag får dem, det är ju fler som får erbjudandet...

Joa sade att jag skulle köpa en lägenhet, det är ju bra! Hm, jag vet inte, det är ju inte vad jag tänkt på precis men jag gick in och kollade på bostadsrätter och ja nu snackar vi andra förutsättningar. Massor fina lägenheter, fräscha, lagoma, nica. Men bara för att man är desperat kanske man inte ska göra något förhastat. Men klart att det är lockande...

Äsch, det är skit med alltihop. Jag blir så uppgiven. Pratade med några på jobbet om det och så kom det. Gråten. Jag gillar inte att gråta på jobbet, det är liksom inte så professionellt, men å andra sidan kanske man får lite mer empati. Men ändå, det är ju inge kul att lipa...

Hoppas hoppas hoppas nu att någon av lägenheterna imorgon är ok.

Omständigheterna kring den ena av dem är för övrigt mycket mystiska. Fick ett brev idag med erbjudande om bostad. Från ett företag jag aldrig hört talas om. Jag fattar ingenting men antar att det bara är att tacka och ta emot. Underligt...

Ja, vad säger man?

Bloggen fick ett abrupt uppehåll och det är väl inte för inte... Men hur ska man förklara? Det är svårt att prata om det och ännu svårare då att skriva om det i en offentlig blogg... Jag har gjort slut. Och det är jobbigt. Och det gör ont. Och jag önskar att Martin inte vore så jävla snäll. Och så måste jag ha nån ny stans att bo. Och det är ju lätt. Inte. Och så måste jag ha nya vinterdäck. Och allt allt allt på en gång. Fan fan fan.

Men det finns snälla människor som bryr sig om mig. Tack.

Nu är det sagt så nu vet ni om det blir mindre bloggande eller mindre muntert bloggande. Nu orkar jag inte skriva mer.

007 OCH 008 - på samma dag!

Min kollega tyckte att jag var lite dum i huvudet när jag tjoade till när jag såg 007:an... men, sån är jag!

Nu ska jag ut ikväll och dricka lite öl med "gubbarna" på jobbet. Det ska bli skoj, fast lite scary också. Det är väl jag som dragit mest i det hela och då känns det som att man har lite ansvar för att det är ett bra ställe man valt och sådär. Samtidigt får väl var och en ha så roligt den orkar så lär det väl bli bra.

Lite spännande ska det bli också att träffa dem i ett annat sammanhang än på jobbet. Morfar, som inte ska med, har förmanat allihop att vara snälla mot mig och även sagt till mig att ta det lugnt. (jorå...) Han har egentligen gått i pension men jobbar lite extra nu när det behövs, och han är en riktigt go tjötröv. Som en morfar för allihop, därav smeknamnet. Och om han nu förmanat allihop så mycket så måste det ju gå bra!

FN-dagen

Idag är det FN-dagen.

Det har jag firat med en blå prinsesstårta med en vit världskarta på. Och så har jag gått runt med en olivkrans i håret hela dagen. Och så har jag skänkt pengar till fredsarbete. Och så har jag varit ovanligt snäll hela dagen. Och så såg jag en duva idag.

Ett av ovanstående påståenden är riktigt -gissa vilket!
(förutom att det är FN-dagen då)

Förrädarkroppen

För några år sedan gick jag och läste musik på folkhögskola och tog bland annat pianolektioner. Det var roligt. Väldigt roligt. Och jag övade mycket och blev bättre och det var ju roligt. Väldigt roligt. Så jag övade mer. Mycket. Väldigt mycket.

Och så fick jag ont. I handlederna, nån slags inflammation. Mycket trist. Jag kunde inte öva alls länge, fick ta det lugnt, öva i korta sessioner. Med vila och sjukgymnastik gick inflammationen över, men jag övade aldrig lika mycket igen. Det var ju dumt att öva så mycket från början, kan man ju tycka och det tycker jag också. Så här i efterhand. Lagom är bäst.

Jo det gick över, det onda, men jag har fått passa mig alltsedan dess. Om jag gör för enahanda rörelser med händerna eller om jobbar mycket med händerna så får jag ont igen. Men ja, med vila och sjukgymnastik går det över, så det har inte varit någon fara. När jag började rensa ogräs fick jag lite ont, men allt eftersom man tränar upp styrkan i händerna så går det över...

Men nu, sabla kropp, är det inte händerna som krånglar. Nä-hädå, nu har benen börjat protestera. Ok, jag har cyklat drygt åtta mil och tränat kanske två tre gånger i veckan så det är väl klart att jag ansträngt mig. Dessutom har jag ju ett ibland ganska fysiskt jobbigt arbete, men ändå... jag är ju ung, jag ska orka lite också! Men nä, nu går inte det längre.

Som tur är har jag en snäll kollega som kör bil varje morgon som jag kan åka med. Det är ju inte så att jag klagar på det, bilen är redan uppvärmd när jag sätter mig i den och jämfört med sju kilometer i ett par tre råa plusgrader är det rena himmelriket. Men det är så jobbigt att inte kunna, träna är ju kul, men det går ju inte. Att vilja men inte kunna.
Göran Kropp -vars kropp inte svek, han halkade och ramlade ner för ett stup (men det kanske är ett kroppens svek det också).

Ordning och reda

pengarna på fredag
tjejen på lördag
pengarna förstörda

Fast nu är det så att vi brukar sköta ordningochredandet på måndagar på jobbet. Som jag säkert skrivit om både en och tre gånger innan. Att det är så jobbigt med skräpet och jag hatar gratistidningar och ja, alltihop. Men ja, som jag också skrivit så hittar man en del roliga eller bra-att-haiga saker också, som till exempel en kulstötarkula.

Idag var jag vid ett tillfälle och städade på det ställe där jag hittade kulstötarkulan. Just idag var det också en man, en alkis där. Jag antar att det är han och hans kompisar som drar dit all skit som vi plockar upp.

Hade det varit min chef som skulle städa där hade han ställt bilen en bit bort och börjat städa där, och hoppats att alkisen hade försvunnit efter en stund. Själv hoppas jag att jag inte behöver ångra min naivitet. Idag behövde jag inte det, medan jag plockade skräpet runtomkring på gräset, plockade han skräpet som låg där han hade sina saker. Snällt!

Dessutom kollade han in vad jag hade på flaket och upptäckte då kulstötarkulan. Och eftersom de hade brukat satsa och tävla om vem som kunde stöta längst tyckte jag att de verkade ha haft större nöje av den än vad jag hade när den rullade omkring på flaket. Så han fick tillbaka den och blev så glad så. När jag frågade om han brukade vinna sade han att det berodde på hur mycket han lyckats supa i de andra först...

På något vis tragisk, men på samma gång en vänlig och snäll människa. Han erbjöd mig en tomburk också "för ni pantar väl dom?", men när han fick höra att vi slängde dem i soporna så behöll han den själv. Men ändå...

Min chef säger också att jag ska vara glad att jag jobbar på detta området för "tänk så många spännande människor du får träffa, tänk att jobba i Örgryte, hur kul kan det va?" Och nog är det lite spännande i bland. Häromsistens när jag plockade skräp blev jag förföljd en stund, ända till bilen, av en medelålders man med beige jacka, mustasch och ryggsäck. (Den beige mannen?)

-Ville du nåt?
-Det beror på om du är arg eller inte...
-Nä, jag är inte arg.
-Det ser så ut... (jag kan väl tänka mig att jag ser lite arg ut när jag plockar skräp och blir förföljd, även om jag inte var så arg egentligen)
-Nä, jag är inte arg, jag bara undrar om du ville nåt eftersom du följer efter mig
-Ja, då ska jag sluta med det...
-Ja, men ville du nåt eller?
-Näe, du jobbar ju så jag ska inte störa...
-Nä, men gör inte det då! ...tänkte jag, jag sade det aldrig. På riktigt sade jag väl nåt som "nänä ok"

Han var aldrig speciellt hotfull och jag hade lätt köttat ner honom för han såg klen ut också, men det var väl sättet han var på som gjorde att jag blev lite rädd ändå. Man är ju van vid att folk som vill säga något går fram till en och säger det eller så låter de bli, mindre van att de följer efter en en stund och samlar mod och ändå inte säger något. Huäääh läskigt. Mycket läskigare än en trevlig alkis.

Nu är ordningen redad och på fredag har pengarna kommit och då ska vi ut med jobbet. Och tjej är jag ju alla dagar, inte bara lördagar så pengarna kan väl betraktas som förstörda redan nu. Om inte annat så på fredag...

Till havs!

Det är imponerande med tekniken nuförtiden. Tänk att jag kan sitta här mitt ute på havet och skriva inlägg i min blogg. Jag är ju ingen dataexpert precis så jag imponeras av trådlösa grejer hit och bytes och filer och alltihop dit, rakt in i min dator. Mitt ute på havet! Jag är på Sweden Rock-kryssning nämligen. Det ni!

I alla fall om man ska tro min almanacka. I ett obevakat ögonblick fick min syster e tag på min almanacka och skrev in ett gäng mer eller mindre viktiga händelser och åtaganden. Ja, så nu är jag på Sweden Rock-kryssning då, den tjugofemte ska jag pierca rumpan, sen ska jag skicka blommor till e och i novemver ska jag låna 15 böcker på biblioteket! Jag som inte ens har lånekort...

Djur

Jag vill ha en hund. Inte en katt. Katter har damp. Katter bajsar i en låda. Katter sprider kattsand i lägenheten. Katter klöser sönder saker. Katter är okontaktbara. Katter hoppar upp i fönstren. Katter kliver omkring i sängen på natten. Katter lägger sig i knät och spinner och så är de inte så farliga längre...

Vi passar en kompis' katt en vecka nu. Den heter Lukas och det är en hona. (Lyckligtvis krävdes inga ingrepp för det könsbytet. Syster E's katt Lucy blev Mose efter att äggstockarna skulle opereras bort och där inte fanns några att operera ut!) En något könsförvirrad och fyra månader gammal katt som tycker att allting är väldigt spännande. Eller skrämmande. Så är hon inte på upptäcksfärd är hon på krigsstigen. Hu! Men för en liten stund lade hon sig i mitt knä och spann. Mm!

På hundfronten går det annars ganska trögt. Hittar inga kullar som passar i tid, trots att jag kollat på massa olika hundraser... suck. Jag vill ju ha den där hunden nu.

Paret vs Porslinet

I lägenheten bodde paret. De hade sin säng där och sov i den. De hade sin tv där och tittade på den. I lägenheten bodde paret och där åt de även sin mat.

I lägenheten bodde även porslinet. Det hade sina skåp där det bodde med en vidunderlig vy över köket. Men porslinet var otacksamt att ha som inneboende. Det brukade hoppa ur sina skåp, ner på diskbänken och någonstans hittade det en massa geggamoj som det rullade sig i. Och sen lade det sig bekvämt tillrätta i oordnade högar -på diskbänken. Inte i skåpen. Och inte sköljde det av sig ens en gång utan gottade riktigt in sig i smutsen.

Paret diskade och diskade och satte tillbaka porslinet i skåpen. Men det var en ojämn kamp de förde mot porslinet. Hur mycket de än diskade och städade så hoppade porslinet ändå ut ur skåpen, igen och igen, och lade sig på diskbänken. Otacksamma porslin!

Paret vs Porslinet, 0 - 784

(Men kärleken övervinner allt...)

006 Håddå!

Från Postmuseums samlingar.
Enda brevet med sex stycken 6 skilling banco-frimärken. Det sändes från Stockholm till London 1858. Brevet var framme efter fem dygn. Portot motsvarade lönen för en dags hårt industriarbete. M-hm, spännande.

Snöröjning och avsked

Alltså, så här var det. Jag ringde idag och kollade hur det låg till med det där med snöröjning och ersättning och så. Jo, då var det inte alls någon jourpeng per månad. För oss på farmartjänst. Bara för de på SMS (där jag jobbar). Däremot får man en extrapeng vid varje tillfälle, ett utryckningsbidrag. Och den skyhöga timpengen var i och för sig högre men kanske inte sååå hög. Vilket då betyder att det kanske inte var så bra som det först verkade med alla pengarna, men å andra sidan är jag ju inte lika bunden längre. (Jag tackade alltså ja...) De på SMS har jour jämt, vilket väl också jag har, men jag kan ju "inte kunna" eller så, jag har inte skrivit på nåt. Ha!

Jo, nu för tiden skottas hela Göteborg för hand. Man har beslutat att dra ner på bränsleförbrukningen i kommunen för att tänka lite miljömässigt och då blev det snöskottningskontot som fick ta smällen. (Eller så skottar man typ trappor och sånt för hand, där snöröjningsmaskinerna inte kommer åt...)

Detta var egentligen bara en parentes, det känns inte så hemskt viktigt eller intressant men jag fick ju så många frågor så då kände jag att jag fick förklara lite. Det är inte alla dagar man får kommentarer ju. Viktigare eller intressantare (för mig då, det är ju trots allt jag som skriver) när det gäller jobbet är att jag trivs rätt bra. Klart att det är kallt och blött ibland men det är många trevliga människor som jobbar där. Och jag har en bra chef och det är viktigt, tänk om man fick en Mr Snigel igen. Hu!

Det tråkiga är att de slutar en efter en, de jag gillar. Några slutade efter sommaren och det var ju inte mer än väntat men trist ändå. Sen slutade Joh och det var väl inte oväntat heller, men så snart... Och nu slutar P1. Fasansfullt trist. Alltså!

Jag har en förmåga att fasta vid saker och ting, dra ut på grejer och jag kanske jobbar här längre än jag tänkt från början också, bara för att det är... ...smidigt eller nåt. Enkelt. Inga nya beslut att ta, bara fortsätta. Som att gå på Helsjöns folkhögskola i tre år eller jobba på Mr Snigels lager lite för länge. Men detta drag medför ju ofta att folk försvinner från mig, eller från platserna jag befinner mig på innan jag gör det. Så jag är väl lite van, även om det känns lika tråkigt varje gång.

Jag har väl en förmåga att fästa mig vid människor också.

Frågan för dagen

Vissa dagar måste man ta beslut. Ibland ganska svåra beslut. Ibland växer ett beslut fram över en längre tid, som till exempel att börja träna eller så. Men vissa beslut måste tas med en gång och det är såååå svårt!

Jag är ju en ganska velig person och ojar mig och åmar mig och krånglar gärna lite hit och dit innan jag bestämmer mig för något. Å-å, vilken tröja ska jag ha på mig idag? vilka skor ska jag ta? vad ska jag göra i helgen? vad ska jag skriva i min blogg? eller varför inte Vad ska jag göra med mitt liv? Men när jag väl bestämt mig för något brukar jag vara rätt bestämd, då är det det som gäller. (Jag vill ju inte hamna i beslutsångestträsket igen) Martin brukar säga att Det blir bra vilket som du väljer! Men vaddå bra, det ska bli rätt ju!

Hursom. Dagens beslut gäller för inte mindre än fem månader framöver, med start på måndag. Å vad kan det vara vad kan det vara? Jo, snöskottning! Om jag säger jatack så har jag snöjour i fem månader, vilket betyder att om det snöar så skottar jag.
Vilket betyder ett par tusen extra i månaden och högre timpeng när jag skottar.
Vilket betyder jobbigt jobb men mycket pengar.
Vilket betyder inget kul (=ingen fest) om prognosen säger snö.
Vilket betyder tidiga lördagsmornar om det vill sig illa.
Vilket betyder ryggskott. (Kan göra, jag är ju stark, hrm...)
Vilket betyder bara extra pengar om det inte skulle snöa.

-Tänk efter innan du tackar ja, varnade mig P.
Jo då, jag tänker efter. Jag tänker jättemycket efter. Jättemycket. Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte, ska jag kanske... Det är ändå fem månader av jour, nästan ett halvår! Och jag måste bestämma mig tills i morgon bitti, då är det snöröjningsmöte och allt. Och på måndag börjar det. Aaah!

Å-å vilken tröja ska jag ta på mig?

Vill du veta en hemlis?

...här får du massor!

Här ni, ni som letar efter hemligheter. Eller ni som har hemligheter och vill finna en vän. Eller bara vill titta. Folk gör egna vykort där de skriver sina hemligheter och skickar in dem till denna sidan. Kolla in den!

Finders keepers

Nu när Joh slutat på jobbet och jag helt plötsligt har jobb tills jag dör om jag vill, har jag fått överta vissa av hans uppgifter. (Bilen har jag ju redan nämnt att jag övertagit) I dessa ingår städning av Gamlestan (plocka skräp och tömma papperskorgar, inget annat) varje måndag. Så har jag alltså idag cruisat runt i Gamlestan och plockat plockat plockat en massa skräp.

(Det är nästan så jag ska sluta röka bara för att protestera mot allt skräp som det genererar. Det är inte bara fimpar ska jag säga, det är paket också. Och plasten som sitter runt paketet. Och pappret som sitter mellan cigaretterna och paketet. Och alla tändare som inte längre duger. Och tändstickor och tändsticksaskar.)

M-hm, det var inte det jag skulle komma till egentligen. Det är nämligen så här att folk slänger alternativt tappar en hel del konstiga och ibland användbara saker också. Förra veckan fyndade jag en femtiolapp (den gick till Joas lunch) och denna veckan hittade jag en kulstötningskula (6.25 kg, nån som vill ha? man blir stark), ett litet spel (gav jag till Joa och han sade "ja, det är ju inte varje dag man får spel" haha) och en mp3-spelare. M-hm, den som hittar den får det.

Till saken hör att det finns två saker M tjatar mig blåögd på. Det ena är att jag ska jobba på Ringhals, det andra är att jag ska skaffa en mp3-spelare. Och jag säger att det gör jag när jag vill, så det så. (Och jag vill aldrig mer höra ett endaste litet ord om det, fattarude eller?) Så idag gick jag raka vägen fram till playstation3-M. Är du nöjd nu?

Nu fattas det bara att jag hittar ett jobb på Ringhals också...

(jag hittade ett anställningsbevis faktiskt, men jag tror inte det var på Ringhals)

Dance with me...

Såg den här videon på en annan blogg och kände igen den direkt. Jag vet att jag sett den förut och gillat den förut så jag tänkte att jag skulle visa er den också. Så att ni också kan se den och gilla den.

Ni missade väl inte...

Kanelbullens dag! i torsdags. Jag vet att det är ett kommersiellt jippo för att tjäna pengar på oss dumma stackare som går på allt sånt där. Men det är inte bara det, det är en anledning att få frossa lite i något gott. Och med tanke på att man får äta semlor i många veckor både före och efter själva semmeldagen så borde man ju få äta bullar nu i ett par veckor till. Mer än den vanliga mängden bullar då alltså.

Själv åt jag fyra bullar på själva dagen och en till igår kväll. Mums.

Lyssna även på kanelbullelåten!

Meloooon! An-an-as!

I lördags var jag på 25-årsfest för min kusins pojkvän. Det var ett kalas med alltingår. Mat och vin och stämning och folk. Och en välkomstdrink av någon slags melonvariant. Synd bara att jag var kalas på fredagen, 25-årsfestsuget befann sig någon helt annan stans. Men det var trevligt ändå.

(Min mor brukar säga "men du är ju inte arton längre!" när hon får reda på att jag varit ute och svinat. Om jag drack som jag gjorde när jag var arton hade hon nog varit glad...)

Hur som helst, J slutade på jobbet i fredags och efterlämnade då racerbilen till mitt förfogande. Tjoho, vad det går. Han var också snäll och "städade ur" den åt mig också. (Fyra använda kaffekoppar är väl inte riktigt städat kanske... men i övrigt var den fin) Dessutom hängde han in en alldeles ny wunderbaum till mig "en sån där melongran, de där andra luktar så..." (vad det nu var de luktade, melon skulle i alla fall vara fräscht)

En sån där välkomstdrink varje gång man sätter sig i bilen! Tack så mycket...

Just face it!

Det är så här jag kommer se ut när jag blir gammal.

Och så här skulle jag se ut som kille:



Prova med dig själv här!

Fest

Av en slump upptäckte vi i fredags en festlokal att ha vår planerade 25-årsfest i. Eller ja, slump och slump. Det råkade vara så att M glömt sina nycklar och när vi då på kvällen hamnade på olika ställen och han åkte hem så... jaa vart ska man då gå? Så pågick det tydligen en fest där då, så han gick dit och värmde sig och kollade in lokalen.

En ganska så att säga 'charmig' lokal. Ett gäng soffor i udda exemplar, målat på väggarna, en liten bar och ja, alldeles utmärkt för en fest. Nu ska vi bara boka den en dag och göra en resa till Tyskland och sen blir det partaj! Ni är väl sugna på en fet fest nån gång i slutet av oktober/börja av november?

Snuttan och Vally

Igår när jag skulle ut med Vally mötte vi en kille med en liten hund alldeles utanför hissen. Jag kom ut ur hissen med Vally och han väntade på den. Det var en ganska stor kille med skäggstubb och nån hårdrocks-t-shirt, ganska cool kille kunde man tro. Hunden såg ut som en rättså valpig, några månader kanske, svart hund. Lite spanielaktig, hängande öron och söt. Vi kallar den Snuttan.

Nåja, jag kommer ut ur hissen, eller snarare Vally kommer ut ur hissen och springer rakt fram motSnuttan som gläfser till lite. Ajaj, tänker jag nu blir det bråk så jag rusar fram och tar tag i Vally och sätter henne. Snuttan sitter i koppel och killen håller henom en bit ifrån, men hen skäller argt hela tiden, sådär som små valpiga bortskämda hundar gör. Vally sitter och tror att jag är arg på henne vilket väl får Snuttan att tro att hen är i överläge och skäller ännu mer.
Den stora killen tar upp Snuttan i famnen och säger gullande "Nejmen lilla Snuttan, vad är det med dig, så här brukar du ju aldrig vara, hur är det fatt, lilla lilla Snuttagullan, pussipusspuss, halledudan då" Tro fasen att Snuttan har världens största ego och få se hur kul hen blir att ha att göra med hen blivit stor.

Först efteråt, när jag tagit Vally med mig och gått blir jag arg. Det är klart att man skulle sagt till. Jag skulle väl skällt ut hunden lite, eller åtminstone sagt till snuttegullegullkillen att göra det. Nu stod jag bara dumt där och sade varken något till Snuttan eller killen. Jag sökte kontakt med killen men han var alldeles för upptagen med snuttegullandet så jag fick ingen kontakt.

Åh vad jag är glad att jag har att göra med en väluppfostrad hund. Klart att hon kanske tar en och annan höna eller smiter iväg och jagar lite förstulet nån gång i bland, men det är i alla fall hyfs på henne. Hon vet när hon ska skämmas och lyder när man säger till. Sitter still när man vill och stanna på kommando.

Men i min tanke så sade jag aldrig till Vally att sitta utan låter henne sköta uppfostrandet. Mohaha, köttfärs av Snuttan.

Jobbigt

Ibland jobbar jag nästan hemma. Alldeles utanför min entré finns det rabatter som vi rensar. Inte för att det blir något lättare eller kortare arbetsdag för det. Jag tar nämligen cykeln och cyklar de sju kilometerna till Partille, där tar jag firmabilen och åker de sju kilometerna tillbaka igen och rensar i rabatten alldeles utanför min egen dörr.

När man är så nära hemma, så nära där man känner folk som bor, är det inte så konstigt om man skulle råka på någon man känner, eller hur? Och det har jag gjort också, lite då och då. Men nu var det inte en sån dag. Det var en sån dag då jag cyklat de sju kilometerna och tagit bilen och kört till Utby, av alla ställen där jag inte känner en kotte. Och där står jag i småregnet i den fula orange regnjackan med jordiga och blöta handskar och håret på svaj och rensar i en rabatt. (Ni hör ju hur presentabel och snygg jag är vid tillfället)

Och då. Då hör jag en bekant röst, en röst som tillhör en person jag träffade för sisådär två år sedan senast, en person som inte alls har i Utby att göra, han bor på Hisingen och pluggar inne i stan... Men här kommer han gåendes, livs levande på en gata i Utby vilken jag för tillfället befinner mig på, jag hade nästan lika gärna kunnat vara en gata bort, eller i en rabatt alldeles utanför min egen entré, men nu var jag här. Så lustigt.

---

För övrigt hade vi firmafest i fredags, vilket ju kan ha många givna skandaler på schemat. Men det blev en ganska trevlig tillställning ändå, det var lekar och mat på schemat. Ingen blev för full, eller började skryta ohämmat om sina barn, eller tafsa och säga sexistista skämt, eller... Det enda som var riktigt bajs var väl vädret, det regnade mer eller mindre under hela tiden vi lekte lekarna. Utomhus. I leran.

Jag blev enda tjejen där så jag är väl ganska tacksam att de höll sig ifrån det där med sexistiska skämt och tafsandet, det hade blivit rätt mycket att hålla sjutton män på mattan. Det enda var vid ett tillfälle, då man skulle med en grävmaskins hjälp "doppa" en tyngd ner i bildäck, och alla hade minst en variant av ett skämt som innehöll "doppa" på något vis. Jaha, då fick man doppa idag också. Nejmen Sten du ska inte doppa i samma (bildäck) flera gånger, även om du brukar göra det. Oj, så här många gånger har jag nog aldrig doppat på samma dag. Nu får du ta ut den och doppa i nästa, men du har ju en benägenhet att bli kvar. HAHAHA! SÅ KUL! Jag såg mer det komiska i att alla försöka bräcka varandra med en ny variant av skämtet, ungefär som när man jämför vem som har häftigast kamera (eller minst snopp)

Vad gäller lekarna så var det förutom grävmaskinen en del andra grabbiga grejer. Jag försökte bevisa mig så gott jag kunde och blev varken bäst eller sämst på någon gren, vilket känns lite skönt, man behöver inte vara klen eller dålig på att köra bil bara för att man är tjej. Min chef blev till och med lite impad av min bilkörning vid ett tillfälle. Det gick ju riktigt bra för dig med bilen, Helena. Eh, ja.. jo... tack eller nåt.

---

Och mera... DET ÄR SÅ SKÖNT ATT JOBBA SJÄLV!

Vallyvallyvally -är det sån här man blir när man får barn?

Av nån anledning verkar dörrar vara väldigt roliga. Särskilt dörrar till saker som flyttar på sig. Bildörrar, spårvagnsdörrar, hissdörrar... Undrar om det är den där kittlande känslan av att hamna någon annan stans när dörren öppnas igen. Eller tryggheten att jag minsann får följa med, inte blir lämnad kvar. Eller så är det ett rymdskepp bakom varje dörr som tar en till den där andra världen, den som är lägenheten eller jobbet eller varsomhelst.

När jag har med Vally på jobbet och vi är på väg ut till bilarna får jag hålla koll på henne så att hon inte hoppar in i första bästa bil. Och vänta på spårvagnen handlar mer om denhärdådenhärdådenhärdå än att vänta i lugn och ro på rätt spårvagn. Och när hissen stannar och man hör klicket av spärren som öppnar dörren kan hon knappt bärga sig innan hon får komma ut till vad det nu är som är så roligt.


Idag hade M med sig sin nya hund på jobbet, en vit liten elvaveckorskrabat. Dundersöt, tyckte alla utom Vally som fick säga till henne på skarpen mitt under allaihelagöteborgsområdetmötet. Åh pinsamma Vally. Annars låg hon snällt under min jacka i bilen mest hela dagen. Och fick godis av E som gillar henne sååå mycket. (-Kommer hunden idag? I morgon då? Kommer hon snart? Är hon med idag? Kanske på måndag?) (Nej, för helvete, det är väl inget hunddagis det här, eller?)

Ögonblick

I lördags skulle jag iväg på fest, hade gjort mig i ordning och sminkat mig och alltihop. Sen som vanligt var jag men en liten hejdå till Vally hinns ju alltid med. När jag sitter där och klappar hejdå och Vally försöker pussa hejdå tillbaka kommer ett minne farandes, rakt in i hjärtat på mig. När jag sade hejdå till Cola, min gamla hund, just när jag var sminkad, brukade hon alltid lukta på mina ögon. Det luktade väl konstigt med mascaran man man tro. Det kittlade så roligt av hennes morrhår mot mina ögonlock. Sen fick jag mig en hejdåpuss också, men det var alltid lika konstigt med lukten på ögonen. Vally är kanske mer van vid mascara eller så har jag bytt till en sort som inte luktar så konstigt, vad vet jag, men särskilt intressanta ögon har jag då inte.

Jag saknar min lilla hund...

Burkfettisch?

Jo, M har ju köpt sig en TV. En jä-ä-ättefet platt-tv. För en himla massa pengar. Ja, det är inte så att jag klagar, men jag kanske inte skulle lägga en månadslön på det.

I alla fall så uppstod ett behov av en snyggare och bättre tvmöbel som skulle lite grand matcha tv:n. Så i går gjorde vi en rundtur till Göteborgs olika möbelaffärer. Det visade sig att snygga och relativt billiga (i alla fall under 3000;-) tvmöbler inte precis växer på träd här i Götet. Och var de tillräckligt snygga så hamnade priset genast nånstans runt en sex sju tusen, vilket det kanske inte är värt.

Men ack ack, gamla fina IKEA. Inte nån av de där dyra fina tvmöblerna blev det, men väl en hylla lagd på tvären. Och så några fastskruvade ben på det så är lyckan gjord.

Av någon anledning höll M mig i handen med ett stadigt grepp när vi gick genom köksavdelningen. Det hjälpte inte hur jag än suckade och suktade efter burkarna som så fint stod uppradade på hyllorna. Bara en burk, bara en liten en. En spaghettiburk har vi inte, det vill jag ha, kan jag inte få? Nehedå.

Så hämtade vi det vi skulle ha på tagsjälv-lagret och gick och ställde oss i kön till kassorna. -Jag ska bara ta en sväng och se om det finns något godis man kan köpa. Javisst. Och se vad som ligger där i en korg alldeles jämte kassorna. Spaghettiburkar! Yes! Haha, jag fick mig en burk i alla fall!

Ondska

Jag är så ond, så ond.

Kommer ni ihåg Skälvin' Melvin? (som Starvin Marvin, fast inte) Jo, som sagt så tyckte jag att han var jobbigt nervös, och det är inget han slutat med precis. Jag har länge tänkt att det blir nog bättre, han kommer sig. Men inte! Ibland blir jag riktigt irriterad, när han följer mig som en hund, upprepar allt jag säger eller härmar precis det jag gör.

Så i torsdags morse pratade jag med chefen och frågade om inte Melvin kunde vara med någon annan, någon gång i bland bara, så att jag får lite luft emellanåt. Ja, han skulle se vad han kunde göra, kanske kunde han gå till ett annat område eller nåt. Men vid lunch kom chefen och sade att "Melvin, det blir din sista vecka här. Vi behöver inte mer hjälp och jag har frågat på de andra områdena och det var ingen som behövde nån"

Oops, det var ju inte så jag menade, även om jag kanske inte har något emot resultatet heller. Melvin pratade med någon och denne sade att det var konstigt för här fanns ju att göra. Jag sade inte så mycket alls.

Så i morgon ska jag vara helt själv i min bil. Det ska bli sååå skönt! Så ond är jag...


För övrigt har jag börjat läsa Ondskan av Jan Guillou igen. Toalettlektyr...

005 Gotcha!

Hos doktorn

Jo, så här var det. Syster Es hund Vally löpte (hade mens) för sisådär två månader sedan, vilket betyder att hon är högst villig till allt hundigt av hankön. Efter det passade jag henne, Vally alltså, en vecka. Under den veckan hade jag med henne på jobbet och tja... jag hade väl inte alltid full koll på var hon var nånstans, vi jobbade på lekplatser bland trädgårdar och hon höll sig alltid på ropavstånd och kom så fint när man ropade så det gick ju bra.

Sen kommer E och säger att Vally har mjölk i brösten och tänk om hon är gravid, hon löpte ju för inte så länge sedan! Va!? närdå? (För hon trodde nämligen att Vally löpt färdigt när jag passade henne, så hon sade aldrig något om det) Och så kom det sig att jag nu gått och funderat på om hon blivit tjockare eller inte. Vally alltså. Ser hon inte lite mammig ut? Kanske lite rund där till höger? Är det en valptass som känns?

Nu är Vally ingen ungdom precis, med sina 10,5 människoår om räknat i hundår skulle hon vara ungefär 86 år, och det kanske inte är en optimal ålder för en förstföderska. Så vi ville ju definitivt inte att hon skulle bli mamma till en åtta tio taxpudlar (eller taxweillar, eller taxterriers, eller ja, något alls). Vilket föranledde dagens besök hos farbror doktorn, eller snarare tant veterinären.

Hon ultraljudade i Vallys makaronformade kropp men kunde, som tur var, inte se en endaste liten hundbebis. (Å andra sidan, sade hon, kunde det vara så att om det var många valpar så skulle de inte ha utvecklats tillräckligt mycket för att synas på ultraljudet) Det hela resulterade i en saftig räkning och ett recept på medicin för skendräktighet.

---

Kom att tänka på det när jag stod där och 'skrev in mig' hos veterinären, att jag inte varit på ett djursjukhus eller hos veterinär sedan den där söndagen förra året, i juli, när Cola, min gamla hund, dog. Och som för att förstärka den känslan kommer det ut en gråtande familj från undersökningsrummen. Så lätt minnena väcks till liv. Jag ville nästan gå fram till dem och säga att jag vet hur det känns, men jag vet det också, att det inte hjälper just då. Då finns det inget inget inget i hela världen som kan hjälpa. Utom att djuret lever upp igen, möjligtvis, och det händer ju tyvärr inte...

En liten korv

Taxar är väldigt avlånga djur. Om det finns något som skulle vara utmärkande, fysiskt, hos en tax så är det väl just att de är så avlånga. Jag läste nånstans att det beror på ett bortavlat hormon, vilket gör att benen slutar växa väldigt tidigt.

Om en tax ligger på marken kan den lätt misstas för en korv eller möjligtvis en vägbula. Eller ett hinder som man kan hoppa över. Vilket det nu var han tänkte på så blev i alla fall resultatet en övercyklad tax.

När pappas tax Akja var liten (mindre) (yngre i alla fall) låg hon och gottade sig i solskenet på våran grusplan. Och där kommer grannpojken farandes på sin cykel och, ja, hur det nu var han tänkte så blev inte Akja så glad. Och hon var inte så glad på barn överhuvudtaget efter det, särskilt inte barn med cyklar.

När jag cyklade till jobbet i morse låg det något som liknade en liten, liten korv på vägen. Min tanke var att sikta så mycket mot mitten det var möjligt. Jag träffade ganska bra faktiskt, mitt på daggmasken. Det som slog mig var att kanske var det samma tanke som gick genom huvudet på grannpojken när han såg en liten korv på grusplanen...

004

Jo, jag har som säkert många andra före mig föresatt mig att samla bilnummer. Ni vet, först ska man se en som har 001 i registreringsnumret, därefter 002, osv... Och nu har jag kommit till 004. Ojojoj, det här kommer ta tid.

Ibland när jag har sådana här saker för mig, hittar jag på regler efterhand. Vissa regler finns ju från början, tex att jag måste se numrena i rätt ordning, jag kan inte se en 006 och sen en 005, det går bort. Men nu senast, innan jag hade 004 såg jag en 002, igen.Då hittade jag snabbt i huvudet på att då måste jag se en 003 igen innan jag får tillgodoräkna mig en 004. Men jag tvingade bort den regeln, jag insåg att det kommer ta tillräckligt lång tid i alla fall.

Det är väl lite så med livet i stort, man hittar på regler efterhand. Onödiga regler, kan man tycka. Inte gå på linjer, akta sig för A-brunnar (alkoholist, apa, avbruten kärlek) eller att inte äta kött. Yes yes jag vet, det sista påverkar ju faktiskt mer än en själv, man är snäll mot djuren och hela baletten. Men det är en regel man sätter upp för sig själv att följa, som gör det lite lite svårare att leva.

Varför gör man så? För att inte bli lat och bekväm och tjock och dum som de i det fria landet i väster kanske?

Stora tjocka släkten

Ja, ok, det är väl ingen som är tjock precis, men en stor släkt har jag i alla fall. I helgen som gick hade vi vårt årliga släktläger (bara en sån sak, inte bara en dag, utan en hel helg) med släkten på pappas sida. Farfar gick hädan för två år sedan så nu är det pappa och hans syskon som är äldsta generationen. Men å andra sidan börjar det fyllas på nerifrån nu och även om yngsta generationen inte än slår farfar i vikt så slår de honom definitivt i antal. Ja, nu börjar det bli så illa att jag inte längre har riktig koll på vad de heter. (Men jag har i alla fall koll på vad mina drygt fyrtio kusiner heter, till skillnad från J på jobbet som inte visste namnen på sina åtta "...eller vänta nu, de är nog bara fem...")

Och för att visa er bredden och mängden och kvantiteten på min stora släkt tänkte jag här redovisa hela den.

• M+A
• S+M
• K+P =x
• K+J
• E+K =x, x
  
• H+G
  
• A
• B
• C
• D
• E
• F
• I
• J
• B
  
• I+A
• M+J
• M+P =E, x
  
• G+A
• G
• D
• M
• S
  
• K
• E
• J
• S
• M
• M
• P
• G
• A
• M
• J
• A
• G
• H
• E
• B
• R+A
• R
• L
• J

Puh, jag vet faktiskt inte i vilken ordning pappas syskon kommer, men jag chansade. Plusen är giftermål och x:en är kusinbarn jag inte vet namnen på. Sen finns det ju ett gäng pojk- och flickvänner också, men dem kan jag inte heller alla namnen på så de får vara.

Och så har jag en släkt på mammas sida också, men den får nog ett eget inlägg en annan gång. Och på den sidan kommer jag få ännu fler kusiner (om jag inte redan fått det) och dessutom börjar det parallellt med det komma kusinbarn att hålla koll på. Phew!

Burkar

Idag gjorde jag ett besök på second handaffären här i närheten. Inte så att jag skulle ha något särskilt men det kan ju alltid vara kul att se om man hittar något kul.

Och som vanligt står jag i kassakön med några burkar i handen. Jag vet inte vad det är som gör det, men det brukar sluta så. Två burkar i brunt glas, en större och en mindre. Jättefina!

Burkar är trevliga, man kan stoppa små saker i dem, de är fina att titta på. Och så kan de vara bra att ha mat i, för då kan inte de där förbannade mottfjärilarna komma åt maten. Ett litet burkbehov har ju som sagt uppstått på det senaste...

En klen tröst

Det finns många sätt att få folk att läsa ens blogg.

Man kan försöka ragga läsare genom att säga till alla man känner att man skriver en blogg.

Man kan skriva sin bloggadress lite varstans, på lappar, på toalettväggen, i busskuren...

Man kan ju försöka skriva så bra att ryktet om dess kvalitet sprids och folk vill läsa den av den anledningen.

Man kan skriva om ämnen som folk dras till. Vanliga sökord är sex, sexblogg, knull och analsex. (Få se nu hur många fler besökare jag får efter det här)

Men, med min fina besöksräknare som också visar sökord som folk sökt på för att hitta min blogg, har jag hittat en ny målgrupp.

De med problem med skadedjur! Och då främst mottfjärilar.

Vilket ju också ger mig en liten glädje i mörkret och fjärilsjakten; det finns fler som är lika orenliga och äckliga som oss! (Hurra hurra)

Ett skräp

Man kan inte ensam rädda hela världen, det vore ju en omöjlighet. Men man kan, som man ju säger, dra sitt strå till stacken. En kompis till mig har tagit på sig uppgiften att, nej, inte rädda hela världen, inte städa alla stadens gator från skräp, men väl ett skräp om dagen.

Och då räknas inte det skräp man själv alstrar utan det ska vara ett skräp, slängt av någon annan, på en plats där det inte ska vara. Varje dag.

Inte för att det skulle rädda hela världen, inte ens i förlängningen, men min värld skulle i alla fall bli så mycket trevligare att leva i. Det är nämligen jag som plockar alla andra skräp, de som inte min kompis plockat upp. (Nu vet jag inte om han verkligen gör det varje dag, eller ens en gång i veckan, men ett skräp mindre är faktiskt ett skräp mindre)

Och nu kommer en liten uppmaning, eller ett kall, till dig; om du nu inte ids böja din vackra rygg, och plocka ens ett endaste litet skräp, så släng i alla fall ditt skräp i en papperskorg. Och. och. och. Tacka NEJ till alla jävla gratistidningar! De är de största skräpen som ligger i rabatterna. Jag hatar dem, nästan lika mycket som jag hatade avfuktaren. Och det är inte lite.

(Nu är de faktiskt nästan klara i rummet! Kors i taket, imorgon ska snickaren komma och sätta dit listerna på den nu så vackert nymålade väggen. Så snart återstår bara ett tjockt lager damm över hela det ganska välinplastade sovrummet.)

OMG OMG OMG!

Jag tror personligen att en femtedel av amerikanerna skulle behöva lite mer utbildning och lite mindre skönhetstävlingar...

Ingenting alls

Tänk så mycket man skulle kunna skriva om
Så mycket som snurrar i mitt lilla huvud

Man skulle kunna skriva om vad som hänt idag
om XG som började på jobbet idag
om den sura tanten som gnällde på mig
om att Melvin faktiskt hittade på ett eget samtalsämne
om J som verkade ovanligt glad

om att jag handlat mycket mat
om att jag bakat bröd
om att jag ätit blodpudding (man får passa på när M är borta)

om att M är borta
om att det känts som höst idag, kyligt
om att det blåser fasligt vid våran ytterdörr. Alltid.
om att det regnade på oss när vi var ute och gick

om att Vally äter upp sin mat fortare än kvickt när man smackar med munnen
om att hon rejsar fram och tillbaka i korridoren innan vi går in i lägenheten
om att hon bajsar tre pluttar varje gång man är ute
istället för att göra allt på en gång

om att jag var hos H igår och fick god mat
och trevligt umgänge (till skillnad från det vanliga)
och lite lådvin

om att jag var i kyrkan igår för första gången på jag vet inte hur länge
om att jag primärt var och lyssnade på A egentligen...
om att det var bra

men det blir visst ingenting alls.

Varseltrosor

Jag tvättar min tvätt, M tvättar sin tvätt. Det är väl inte mer än rätt. Anledningen? Jag vill inte att det ska råka hamna fel grejer i fel maskin och så där. Detta är ett ganska dåligt argument eftersom av oss så jag har den största andelen missfärgad tvätt. Ni anar inte hur mycket till exempel ett par knallgula varselshorts färgar av sig. Mohaha, alla mina vita trosor har nu ljust gula kanter. Tjusigt.

Inte för att jag vill vara missunsam för Ms förmåga att inte missfärga sin tvätt, men det kan ha att göra med att 95 % av hans tvätt går i 40 mörkt, allt har ungefär samma murriga gråblågröna färger. Resten går i vitt.

När han en gång skulle tvätta lite åt mig lade han en tröja som jag vanligtvis tvättat i ljust i sin 40 mörkttvätt. Och när jag nästa gång tvättade den själv i ljust, som jag brukat, blev ju då alltihop lite gråblågrönt. Efter det ville jag än mindre att vi tvättar varandras tvätt. Det är inte bara mitt fel att mina kläder är missfärgade.

En annan anledning att inte tvätta åt varandra (det är mest jag som vill hålla isär det, som ni kanske märker) är att jag tror att det skulle bli jag som mest tvättar åt honom och inte så mycket tvärtom och det tycker jag är ett mer legitimt skäl...