Snuttan och Vally

Igår när jag skulle ut med Vally mötte vi en kille med en liten hund alldeles utanför hissen. Jag kom ut ur hissen med Vally och han väntade på den. Det var en ganska stor kille med skäggstubb och nån hårdrocks-t-shirt, ganska cool kille kunde man tro. Hunden såg ut som en rättså valpig, några månader kanske, svart hund. Lite spanielaktig, hängande öron och söt. Vi kallar den Snuttan.

Nåja, jag kommer ut ur hissen, eller snarare Vally kommer ut ur hissen och springer rakt fram motSnuttan som gläfser till lite. Ajaj, tänker jag nu blir det bråk så jag rusar fram och tar tag i Vally och sätter henne. Snuttan sitter i koppel och killen håller henom en bit ifrån, men hen skäller argt hela tiden, sådär som små valpiga bortskämda hundar gör. Vally sitter och tror att jag är arg på henne vilket väl får Snuttan att tro att hen är i överläge och skäller ännu mer.
Den stora killen tar upp Snuttan i famnen och säger gullande "Nejmen lilla Snuttan, vad är det med dig, så här brukar du ju aldrig vara, hur är det fatt, lilla lilla Snuttagullan, pussipusspuss, halledudan då" Tro fasen att Snuttan har världens största ego och få se hur kul hen blir att ha att göra med hen blivit stor.

Först efteråt, när jag tagit Vally med mig och gått blir jag arg. Det är klart att man skulle sagt till. Jag skulle väl skällt ut hunden lite, eller åtminstone sagt till snuttegullegullkillen att göra det. Nu stod jag bara dumt där och sade varken något till Snuttan eller killen. Jag sökte kontakt med killen men han var alldeles för upptagen med snuttegullandet så jag fick ingen kontakt.

Åh vad jag är glad att jag har att göra med en väluppfostrad hund. Klart att hon kanske tar en och annan höna eller smiter iväg och jagar lite förstulet nån gång i bland, men det är i alla fall hyfs på henne. Hon vet när hon ska skämmas och lyder när man säger till. Sitter still när man vill och stanna på kommando.

Men i min tanke så sade jag aldrig till Vally att sitta utan låter henne sköta uppfostrandet. Mohaha, köttfärs av Snuttan.