Och så fick jag ont. I handlederna, nån slags inflammation. Mycket trist. Jag kunde inte öva alls länge, fick ta det lugnt, öva i korta sessioner. Med vila och sjukgymnastik gick inflammationen över, men jag övade aldrig lika mycket igen. Det var ju dumt att öva så mycket från början, kan man ju tycka och det tycker jag också. Så här i efterhand. Lagom är bäst.
Jo det gick över, det onda, men jag har fått passa mig alltsedan dess. Om jag gör för enahanda rörelser med händerna eller om jobbar mycket med händerna så får jag ont igen. Men ja, med vila och sjukgymnastik går det över, så det har inte varit någon fara. När jag började rensa ogräs fick jag lite ont, men allt eftersom man tränar upp styrkan i händerna så går det över...
Men nu, sabla kropp, är det inte händerna som krånglar. Nä-hädå, nu har benen börjat protestera. Ok, jag har cyklat drygt åtta mil och tränat kanske två tre gånger i veckan så det är väl klart att jag ansträngt mig. Dessutom har jag ju ett ibland ganska fysiskt jobbigt arbete, men ändå... jag är ju ung, jag ska orka lite också! Men nä, nu går inte det längre.
Som tur är har jag en snäll kollega som kör bil varje morgon som jag kan åka med. Det är ju inte så att jag klagar på det, bilen är redan uppvärmd när jag sätter mig i den och jämfört med sju kilometer i ett par tre råa plusgrader är det rena himmelriket. Men det är så jobbigt att inte kunna, träna är ju kul, men det går ju inte. Att vilja men inte kunna.
Göran Kropp -vars kropp inte svek, han halkade och ramlade ner för ett stup (men det kanske är ett kroppens svek det också).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar