Surfar ibland runt och läser bloggar. Inte så mycket nu, det är så mycket annat att tänka på, men en liten stund ikväll blev det. Hittade en blogg av en mamma som förlorat sin son, i och för sig ganska gammal och ouppdaterad men det kan vara intressant att läsa i alla fall. En känsla har inget bäst-före-datum, man har älskat och hatat i alla tider...
Hon skrev om aldrigheten, om att aldrig, aldrig mer få se sin son. Ordet aldrigheten känns så bra, väldigt negativt om man jämför med evigheten, men så beskrivande för hur man ibland känner. Hon skrev om hur hon var kvar i aldrigheten efter honom. Hur hon aldrig mer skulle få se honom och hur jobbigt det var.
Inte särskilt religiöst, men även om jag känner mig religiös från tid till annan är det en känsla jag drabbas av lite då och då. Inte bara när det gäller människor som dött (eller djur, Cola som jag aldrig, aldrig mer får se) utan även när det gäller situationer eller platser. Situationer som till exempel när jag gick på Helsjön. Aldrig, aldrig mer. Eller platser. Att flytta.
Jag fäster mig så lätt vid människor och saker och ting. Att E slutade på jobbet i somras kändes jobbigt, inte för att vi aldrig mer kommer ses för det kommer vi, men för att det aldrig mer blir detsamma. Och att flytta är jobbigt, inte bara praktiskt utan också för att jag måste lämna en plats som jag fäst mig vid. (Och tänk alla saker jag fäst mig vid, som jag nu hatar att jag en gång skaffade)
Och tänk vilken aldrighet jag satt mig i nu. Aldrig, aldrig mer... Allt det goda, allt det bra... Jag känner mig så ängslig och rädd för det okända, förändringen, aldrigheten, men Martin säger att det ordnar sig och då gör det nog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar