Movie car

Så har jag äntligen fått se filmen Glasdjävulen om Irene Huss, starring Migrän, min gamla bil. Vilka fantastiska skådespelarinsatser, särskilt Migrän utmärkte sig! Kanske väntar en Oscar för det gedigna arbetet.

I övrigt tyckte jag det var en underhållande film, ungefär vad man kan vänta sig av en svensk krimfilm. Varken så mycket mer eller mindre, men vill man ha en filmkväll så är den värd att hyra.

För övrigt så har jag nog fått Linus sjuka, har börjat hosta precis som han gjort hela veckan. Kul. Ligga i feber och hosta halsen av sig, precis vad jag längtat efter!

Pottan är såld, pottan är såld, pottan är såld...

Movie car, oh movie car a-a-ah...

Ett par kommentarer från köparen:

"Den var finare än jag trodde den skulle vara" och "den har vart med i en film så den var jag ju tvungen att köpa"

Själv känner jag lite som med håret. Gött att bli av med den. Men tack Migrän för alla fina år! Nu ska jag säga upp min parkeringsplats och spendera de pengarna på cigaretter och knark istället!

Lite av varje = mycket

På google reader har jag grupperat de bloggar jag följer för att hålla isär dem. Inte för att jag har problem att hålla reda på vilken som är vilken, men när det står 15 olästa inlägg i oordning så blir man lite snurrig. En av grupperna heter "The loved ones", det är som där människorna jag gillar väldigt mycket. (Jag har ingen "the hated ones", det vore waste of time att ens läsa något av någon sådan) Hursomhelst, så har två av "the loved ones" inom loppet av ett par timmar skrivit varsitt inlägg med exakt samma rubrik, nämligen "Svamp". Kul va? Läs Gustavs och Marias bloggar.

Bilen ja... jo vi skulle ju då fixa den, eller pappa skulle fixa mest och jag tittar på och hjälper till mest, men så blev det som det blev ju och nu har jag pappas bil. Pappas bil som Martin körde för fort med trots att jag uttryckligen sade till honom att han inte fick köra fort med, så att motorlampan började lysa. "men det är bara när man kommer upp i hundratretti nåt" ja, det känns ju bra då. Som är skräpig efter Martins lån. (Jag tror det dröjer innan han får låna igen.) Som blev påkörd idag, för han bakom trodde att jag skulle köra men det gjorde jag inte, uppenbarligen.
Och min bil har inte större tur den heller. Blev inbrottad och batteri- och nummerplåtsbestulen. Jäla stil! Jag kan väl förstå om man kan behöva ett par extra nummerplåtar, om man tex tänker råna en bank eller så, men ett begagnat bilbatteri? Idioter. Att man inte ska kunna få ha sina saker ifred!

Och så var jag på hårmodelluttagning idag. Såg en annons i tidningen i förra veckan och tänkte njä, orkar nog inte. Men så övertalade systern mig att gå i alla fall ("jag ska dit i alla fall. Du med. Ses på hållplatsen 1820", okejdå). Jag har varit på några modelluttagningar innan och det är samma kaos varje gång. "Det är väl därför dom är frisörer och inte jobbar med organisation" som min insiktsfulla syster sade. Hursomhaver så blev jag sent omsider, sist omsider faktiskt, med på nån grej en helg framigenom. Kul, det kommer väl bilder och så kan man tänka... Det trista var att systern, som släpat dit mig (och dessutom två kompisar till) inte fick vara med. "blabla extremt färgat hår blabla" Jäla stil! Läs om Elisabets bitterhet.

Och så det och så det. Ni får veta mer en annan gång.

Det blev inte som jag hade tänkt.

Först och främst. Jag har varit sjuk hela veckan. Snor, hosta, trött, näsdukar, nässpray, halsduk, läsa bok. Hela veckan. Gött att va hemma, men av en trist anledning. Jag har läst en massa bok iaf :)

För det andra. Jag skulle åka ner med bilen till pappa så skulle vi laga de där grejerna som blivit fel sen sist och sådär. Efter hundra meter smäller det till och vänster bakhjul låser sig. Det har hänt ett par gånger sen vi fixade med handbromsen men då har den släppt efter ett tag och efter lite trixande. Men inte denna gång. Nähädå. Det sitter bunnfast, som man skulle kunna sagt i Sällstorp.

Men min snälla snälla far kommer åkandes från Sällstorp med grejer och så får vi loss skiten och smörjer och kollar och kan inte hitta nåt fel och sätter ihop igen och provkör och det går bra och testar handbromsen och... så sitter den fast igen...
Knacka banka lite så lossnar den och min snälla snälla far lånar mig sin bil och tar min bil hem och ska försöka laga lite till nästa helg. Snälla snälla. Väldigt snälla far.

För det tredje skulle jag hjälpt kompisen A att flytta idag, men det blev heller inte av. Men då åker jag till Provskor istället. Det är ju ingen känslomässig förlust, men kanske blir det en liten förlust av ekonomiska medel. Och ett litet plus på skokontot :)

Sjukdomar och krämpor

Robert Dickerson The Tired Man (ca 1956)

Nähä då. En lugn dag i sängen, inte ens två lugna dagar fick förkylningen på bättre tankar. Halsontet har gått ner och ersatts av ett irriterande kli i både hals och örongångar och en hosta som sliter halsen i stycken varje gång den gör sig påmind. Nu har dessutom näsborrarna mer eller mindre täppts igen av segt snor och lägenheten når i bland nya köldrekord (lite feber månntro?).

Dessutom har bilen hittat på ett antal krämpor sedan senaste besiktningen.

Jag kan tala om att om man kommer försent för att göra efterkontrollen på de fel som upptäcktes under besiktningen så får man helt enkelt göra en ny besiktning. Från början. Vilket alltså betyder att den gode besiktningsmannen ("men då har ju denna bilen haft körförbud ett bra tag" "-va!? ...det hade jag ingen aning om!" (eller kanske hade jag det men jag är som bekant blond och tjej vilket tyvärr förlåter en hel del, jag önskar att det inte vore så)) gör om hela besiktningen, knackar och bankar en gång till runt hela bilen, kollar här kollar där, känner och klämmer. Och hittar naturligtvis en rad nya fel. De gamla felen var ju borta, men en rad nya hade uppstått/hittades inte vid förra besiktningen men vid den nya.

Piss.

Kalo är i alla fall hyfsat frisk. Han har peppar peppar inte varit särskilt dålig i magen sedan kastreringen (en förändring?). Det har iofs bara gått två veckor, men ändå. En sak som inte förändrats dock upptäckte jag idag. Jag var ute och rastade honom och mötte i backen en kvinna med sin hund Vera som Kalo lekt mycket med för tre fyra månader sen, innan kvinnan fick barn och innan jag började undvika backen. Lekt med och juckat på. Och det var en väldigt snäll/undergiven hund som lät sig juckas på. Och var så fortfarande, tyvärr. Jag släppte honom lös så att han fick springa lite och leka med Vera. Han var jätteglad! och jättekåt.
Jag tänkte att jag skulle testa om det hänt något på den fronten men uppenbarligen inte. Men å andra sidan var det nån som sade att det kanske tar upp till ett halvår innan kastreringen verkligen gjort sitt. Hoppas att det går lite fortare än så...

Nähä, nu ska jag nog snörvla mig igenom några sidor till i Stieg Larssons Flickan Som Lekte Med Elden. En underhållande bok och en lagom sysselsättning för en sjukling.