Ännu en ny familjemedlem

Även min syster har en ny familjemedlem. Så förutom hon, Iris och Vally och tusen småkryp bor nu även Roxy hos henne. Roxy är en glad gatukorsning från Irland. "Mest terrier" typ. Kalo tycker att hon också får oproportionerligt mycket mera mat och kärlek än vad han får. När jag säger att det kanske beror på att han tar hennes mat så förstår han inte vad jag menar.

Kalo får en tom ciggpaket med godis i

Roxy får också en

Kalo är klar fortast och avundsjuk på Roxy som fortfarande har...

Roxy undrar vad Kalo gör

Kalo tar sin chans

Haha! Ombytta roller. (det var för att hon fick mer än mig, säger Kalo)

Den nya familjemedlemmen

För någon månad sedan fick vi en ny invånare i vårt lilla hus. Förutom jag, Linus och Kalo och tusen småkryp bor nu också Isa här. Eller Isadora som hon egentligen heter. Men oftast bara Katten.
Jag har aldrig varit någon vidare kattmänniska, jag har alltid föredragit hundar. Hundar lyssnar på vad man säger (oftast) och gör som man vill (oftast). Men katter säger bara "fuck you" och går iväg. Meh! Hallå! Jag pratar med dig!
Men som tur är så är Isa en matglad katt och kan luras till att göra saker bara det vankas mat. Hon kan ge tassen och gör det så mycket hon kan när det vankas mat. Jag har också lyckats klippa henne och kamma henne (till en vansinnigt vacker frisyr) och även klippa hennes klor utan större protester. Bara det vankas mat.
Om det inte vankas mat däremot. Då säger hon bara "fuck you", fräser och bits och river och sedan går hon iväg. Bitch! Förutom ibland, då hon kan tänka sig att nedlåta sig att ligga i knät en stund och bli klappad på. Men efter en stund är det "fuck you" igen och så går hon.

Till Kalo är det än så länge bara "fuck you" även om det går bättre och bättre. Kalo tycker att Katten får lite väl mycket uppmärksamhet och väldigt mycket mer mat än vad han får, även om jag upplyst honom om att det bara verkar så eftersom Katten äter mycket långsammare. Det tror han inte på.

Rättens djur

Obs. Djuren på bilden har inget med min usla göteborgshumor (eller Göteborgs tingsrätt) att göra.

Kalosaknad och belgiska egenheter

Nu ska jag berätta för er om två saker.

Ett. Nattens dröm.
Inatt drömde jag att jag var i Hålt. Och Kalo var där och jag kastade en pinne till honom. Han sprang efter neråt gräsmattan. Men på gräsmattan var också två hästar och den ena ville också leka med pinnen som nu var en avgnagd majskolv. Åh, nu blir Kalo rädd tänkte jag när en så stor häst kom springande emot honom, han brukar ju vanligtvis bli rädd, bara det är en lite större hund som kommer.
Men han blev inte rädd, och hästen var så snäll och trampade aldrig ens lite på honom. Trots de stora hovarna och allt.
Jag saknade Kalo lite extra när jag vaknade och ritade en liten sakna-Kalo-bild i marginalen i mitt block med sidvis med anteckningar från senaste veckan.

Två. Belgien.
De är inte helt olika oss. Äter bröd och flingor och det där till frukost. Inga konstigheter med maten. Förutom picklade musslor och räkor. Fy hundan. Men chokladpuddingen! Vanligtvis brukar jag få lätta kväljningskänslor av chokladpudding, men den här smakade mörk choklad och var krämig och såg ut som marängsmet och åh...
De har också brödautomater, där man kan köpa bröd. Ungefär som en godisautomat. Karel berättade att de också hade såna väggar där man kunde köpa hamburgare och korv och sånt. Käckt. Det vore nåt för nattamatshungriga.
De gillar choklad, ja. Det är väl inget nytt, men de äter choklad på knasiga sätt. Strössel till exempel. Det har man på mackan. De tillhör också folket som inte har osthyvlar, däremot är det kanter på ostskivorna som måste skäras bort, så lite handpåläggning krävs ändå. (Smörgåspåläggning)
De envisas också med att använda azerty-tangentbord, så att man hänvisas tillbaka till stenåldern när man letade efter bokstäverna med pekfingrarna. Lyckligtvis fick jag en sten, förlåt, dator med qwerty-tangentbord. Dock utan åäö.
Man gillar pommes frites. Ätes gärna med majonnäs. Majonnäs kan man för övrigt ha på det mesta. Kanske även choklad. Den tillverkas i en fabrik som ligger jämte en sumpig kanal för vattennivåutjämningen inne i Gent.
De är tvåspråkiga, eller ja, de flesta jag råkat på pratar holländska, men alla kan också franska. Alla skyltar står på både franska och holländska. Och engelska och tyska. De har lika många sätt att uttala r på som man kan komma på. Rullande, skorrande, halsgurglande, isländskt. Och så uttalar de g som sj i sju. Så god morgon blir Sjutt Morrschen, login blir låschin osv.
Det är som en blandning mellan tyska och engelska och när de två språken möts blir det ett sje-ljud. Och alltihop uttalas med isländsk brytning. Det är ofta ganska lätt att hänga med på vad de pratar om, med lite tyska och engelska i bagaget. Men ibland förstår man inte ett skvatt. Det är kukrrr ischondrr krrr kuk. Mycket kuk.

Gluten?

Jag har nu kört en glutenfri diet på Kalo ett tag för att se om det hjälper något. Han har också fått en massa ben som han glatt tuggar i sig. Och ja, även f-benen, men bara råa. Allt han får är rått, utom lite kokt ris som jag haft i maten.

Och på Bristol-skalan över avföringsformerna skulle han nog bli en typ två, vilket ju är trevligt med tanke på hans typ 5-6-7-historia. Tills idag. Nu blev det en typ 7 ungefär. Men han å andra sidan har han inte fått några ben att tugga i sig, bara märgben, det kanske är det?

Hur det har gått med eksemet och klådan? Är det inte lite bättre? Kanske? Eller inte? Eler jag vet inte... Snart är det nog dags för veterinären ändå. Skit. Frågan är ju vad hon kan säga, typ "testa att utesluta någon form av mat" mhm. Det är ju det jag gör...

Bilderna kändes ju inte så avlägsna idag, vilken sommardag det blev! Bilderna är från Getterön en helg i augusti.

Lära in.

Jag går i skolan. Jag blir väldigt trött i skolan. Man sitter och stirrar in i en skärm och försöker banka in saker i sin gamla hjärna. Kortkommandon hit och dit som inte är logiska på något sätt. Funktioner i helt nya program, punkter, linjer, objekt, flytta, göra om, ojojoj.

Så trots att det inte är på långa vägar så fysiskt ansträngande som jobbet var innan så är jag ändå helt slut efter en skoldag. Som dessutom är mycket kortare än en arbetsdag var... ojojoj.


Annars går jag en agility-kurs till med Kalo nu. Det är väldigt roligt och jag tror att Kalo tycker det med. Jag har till och med köpt pinnar att stoppa ner i marken så att jag kan träna hemma mellan gångerna. Kalo skuttar mellan stolparna och verkar tycka det är ganska kul iaf. Bara man har ett smaskigt ben eller något annat gott!

Bilden har inget med något att göra men den är ju lite rolig. Hittad på ÖoB. (Vad står o:et för?)

Bäst i klassen

Seriöst alltså. Kalo var bästast av alla! Och det nästan bästa var att ledaren efteråt beklagade sig att jobbiga tanten med fluffiga hunden hade tänkt gå fortsättningskurs (HAHAHAHHAAAAAH!) fast hon borde egentligen gå grundkurs i att handskas med hund. Och att hon blev lite irriterad på henne. Yes, skönt att det inte bara är jag...
Och. och. och. Så sade hon, ledaren alltså, att "du satsar på tävling va?" . Hörde ni? hörde ni? hörde ni? Man kanske skulle satsa på tävling då... Plus att hon berömde mig för hur jag visade Kalo vart han skulle ta vägen och så. Hon gav de andra lite kritik och tips och så och så sade hon om mig och en till att vi visade bra och så. Wiiie! Hörde ni? hörde ni? hörde ni?

Alltså, det var en rolig gång. Och nu skall jag till syster e och äta söndagmiddag. Med gelé. Å det ska bli så gott.

Kvinnodagen 2008 och Söndagmiddag

För ett år sedan exakt var det den internationella kvinnodagen, precis som det är i år. Då tog jag dessa bilderna. Jag hade tagit in blåbärsris som hade börjat blomma så sött, Vally bodde här och var söt, Kalo var fyra månader och söt. Jag träffade Vally idag också och hon är fortfarande söt. (Och ni kan ju gissa vad jag tycker om Kalo.) Och så träffade jag min söta syster e också, vilket jag inte verkar ha gjort för exakt ett år sedan, hon var väl i Hjo då. Hon var söt och bjöd på söndagmiddag. Med gelé. Riktiga doningar.

Lycklig utan schampo?

Jag hittade nålarna, de låg i lådan där de ska ligga. Ibland är jag nästan lika dålig på att leta som Martin. Nu har jag sytt fast infodringen och så är det bara knappar och knapphål kvar. Vet inte riktigt om jag ska göra dem svarta som knapparna eller gröna som tråden jag använt till resten (som iofs ändå inte syns...) Jag måste nog ta en liten paus till...

Jag har ju ett litet projekt och det är att använda schampo mer sällan. Det händer att jag får eksem i hårbotten och jag antar att det beror på torr hårbotten (liksom min mor) i kombination med torr vinterluft och för mycket tvätt. Jag har väl aldrig tvättat håret varje dag, men väl varannan, var tredje nåt. Men nu ska det bli ändring på det! Just nu tvättar jag det var sjätte dag, noggrann koll i almanackan så att jag inte ska "fuska". (Jo, jag duschar oftare, men tvättar då inte håret med schampo.)

Målet är att kanske till slut sluta använda schampo helt, om inte man blir smutsig eller så då. Kalo använder ju inte schampoo och hans päls är ju hur fin som helst. Den enda hund jag vet som fått fet päls är ju Akja, men det är också den enda. (Hennes fettreserver satt utanför huden istället för innanför.) Och människans päls kan väl inte egentligen skilja sig så mycket från andra däggdjurs pälsar? Katter och hundar, får väl visserligen ett bad då och då, men långt ifrån varje dag. (Utom vissa då. Läste om en utställningschampion som badades tre gånger i veckan. Det tog sex timmar varje gång, men så blev den ju champion också...) Nu har jag googlat runt lite och hittade bland annat att man kan bli Vacker utan schampo på en sida. Det kanske är något att satsa på?

Jobb och Kalo

Kalo tuggar på något. Det verkar gött, fast jag är tveksam till om jag hade gillat det...

Första arbetsdagen efter semestern och det första man möts av är meddelande om krismöte i morgon. Det är tydligen så mycket tjäle i marken att det inte går att göra något och det lilla som går att göra är redan gjort. Så nu blir det kanske till att gå hemma ett tag. Inte mig emot, om inte det vore för ekonomin då...

Det var i alla fall ok att jobba. Jag märkte att det hunnit ljusna en del sedan jag åkte, det var ljust när jag kom till jobbet. Gött! Men kallt som attan var det. Och snöade lite... ja, det skall väl kännas att man är hemma igen.

Kalo har inte kräkts nåt mer och varit pigg och glad i dag. Och kanske är det så att han hostat lite mindre idag? Jag vill gärna tro det i alla fall. Vaknade av att han hostade i natt, men det känns som att det varit lite mindre idag än igår...
Han har i alla fall gått upp lite i vikt sedan jag åkte. Hans mage har varit bra och han har fått behålla näringen. Plus att pälsen hade växt ut en del sedan han tappade den av loppmedlet, så när jag först såg honom tyckte jag att han såg tjock ut. Skönt att det är nåt som är bra i alla fall. Nu kanske jag till och med kan minska på maten lite, jag vill ju inte att han skall bli överviktig. (Och få problem med hjärtat istället... alltid är det nåt)

Varför har inte jag såna syskon för?

Kalos morgondos

Sickna syskon va!?

God och fin choklad

Nu är jag hemma igen, jag tog ledigt idag för att vila upp mig och det var nog bra, dygnet är ju helt knäppt och dessutom en flygresa i bagaget. (Om jag stavar lite konstigt så ar det för att jag inte vant mig vid å,ä och ö än.)

Flygresa, ja. Det höll på att börja illa. Jag packade och packade och lyckades få ner allt. Det trodde jag knappt när jag hade samlat ihop allt jag skulle ha med mig hem, men det gick ändå. I alla fall fram till flygplatsen. Där tog det stopp för man får minsann inte ha mer än 23 kilo i sin väska. Och max 7 kilo i handbagage. Och, ja... mitt vagde 35. Och det kostade 54 dollar per kilo övervikt. Aj då.

Men om jag gjorde om den ena vaskan till 7 kg handbagage och den andra till 23 kilo bagage, och den lilla väskan jag hade tänkt som handbagage räknades som handväska (som inte raknas till vikten) kanske? Jag pusslade lite hit och dit, packade om och flyttade grejer, slangde lite kläder som jag ändå tankt att jag kanske skulle fa slänga om jag inte fick plats. Slängde solkrämer och myggstift och sånt. Vägde väskan och packade om igen. Och igen.

Jag knölade ner sa mycket jag kunde i min "handväska" som inte räknades, packade flaskor och tunga saker i bagaget och lätta saker i handbagaget, plockade ur alla böcker (som jag ändå redan läst) och så blev det lite drygt 23 kilo i bagaget, ok, och lite drygt 7 kilo i handbagaget, ok. Sedan packade jag tillbaka alla böckerna när dom inte såg och packade tillbaka sakerna från handvaskan till handbagaget. Haha!

Så kom jag hem i alla fall. Möttes av bror g pa flygplatsen och blev hemskjutsad. Hemma möttes jag av mat. Eller ja, syster e som vattnat och så åt mig, hade även handlat lite mat till frukost och så. (Och god choklad! Nog är dom bra på mycket, balineserna, men choklad vaar inte deras starka sida.) Och dessutom hade jag fått ett vykort från syster b som låg bland all den andra, tråkiga posten. Varför har inte jag såna syskon för? kan man tänka då. Men det har jag ju! Fan vad bra!

Och så hämta Kalo. Jag var lite orolig att han kanske inte skulle känna igen mig, eller inte bli så glad eller nåt. Men han blev så glad så, svansen gick som en propeller och han hälsade och gosade och hälsade. Åh så glad jag blev! Min lilla älskade Kalo. Min älskade lilla sjuka Kalo. En massa piller skall han ha. Och hostar gör han och kräktes gjorde han i morse, kräktes och flämtade som om det var varmt. Och nosen var alldeles varm och fuktig. JAg blev orolig. Så klart. Men sedan har han sovit, fått lite mera mat och nu när jag var ute var han glad och pigg som vanligt, så det är nog inte alltför illa. Bara han slutar hosta och så... lillen...

Det är i alla fall gött att vara hemma, även om det är så många minusgrader att fingrarna gör ont. Jag har ätit mackor! Så himla gott. Och så har förstoppningen släppt. Oj vad jag har bajsat. Men nu är Kalo tillbaka ju, så nu kan jag börja skriva om hans bajs igen. Och eget kök igen! Och Kalo jämte mig i sängen, under täcket och med nosen på axeln. Och ordning och reda. På svenska.

Snart skall ni få bilder från resan, men inte riktigt än...

Tröjan Kalo

Jag tänkte att jag skulle ta en promenad ju, och fota Kalos nya tjusiga tröja. Men tiden gick och jag gick inte ut. Och så blev det mörkt innan jag väl kom ut. Grejen med Göteborg en molnig natt i januari är att det inte blir riktigt mörkt så man kan gå i alla fall. Men för kameran blev det ändå mörkt, och den är ibland lite tjurig med skärpan när den skall använda blixten också. Det är som att det blir för mycket att tänka på. Och Kalo är heller inte helt lätt att fotografera, han har alldeles för mycket att tänka på. Nog för att han kan sitta stilla men han tittar åt alla andra håll utom mot mig. Det är som om han måste hålla koll när nu jag är så inne i något helt annat. Tänk om det kommer en varg, liksom.

Hundtröja

Nu har jag sytt en tröja till Kalo, i svart stickat tyg. Det var en gammal kofta som jag inte ville ha, dessutom var det ull i tyget och det kan jag inte ha, men jag hoppas att det går bra på Kalo. Jag började igår med att försöka rita ett grundmönster till hundtröja. Jag tog ett papper och tejpade runt honom och klippte och ritade på det för att få till det. Förde sedan över det till mönsterpapper och försökte tolka mina klipp och streck på pappret. Kalo fick tag på provmönstret och visade tydligt vad han tyckte om att stå modell.

När jag sedan klippte ut mönsterdelarna fick Kalo pappret mellan dem att leka med, ungefär som Findus som får degen mellan pepparkakorna och han gjorde ungefär likadant med det som med provtröjan. Själva tröjan blev ganska ok. Lite modifieringar och lite krux, som jag får förbättra till nästa tröja, men den är i alla fall wearable och hyfsat snygg. Skall snart ut och testa om den är kisssäker också, så att han inte kissar rakt på tröjan, det vore ju synd. Då skall jag också ta lite bilder på den, så att ni får se.

En hårsmån från ett ögonblicks verk

Jahaja, jag har börjat arbeta 75% nu. Jag är trött. Trött men ganska glad ändå.

Särskilt glad är jag för att min hund inte är platt. Kalo tänkte så här: Aha! Ett löv! Det ska jag fånga. Nu tar jag dig, haha, jag ska döda dig, jag ska jag ska jag ska! Haha, där fick jag dig! Ett till! Vad hojtar matte om? Hah! där fick jag ett till! Oops! där kom nåt stort. Nu kommer jag matte.
Jag tänkte så här: Kom nu Kalo "in med dig" i bilen, oj där virvlade några löv ut och iväg. "Stanna", det kommer ju en lastbil där borta. Och nu tar lastbilen fart "STANNA!!" hhhhhhhh (panikandning). Dumma dumma Kalo, du kunde ju dött! Jag måste träna mera på lydnad.

Det var inte många centimeter mellan däcket och Kalo och han undrade nog varför jag var så upprörd efteråt. Och när jag lite senare berättade för Joa om det kom han fram igen och undrade vad jag pratade om. Kanske hördes det på rösten att jag var tagen av det hela, trots att det var en och en halv timma senare. Men jag skrek nog för full hals, jag hade ont i halsen en bra stund efteråt. Konstigt, för jag kan inte minnas att jag skrek så högt, mest ropade "stanna", men antagligen skrek jag panik högre än jag själv hörde.

Men ja, jag är som sagt glad att jag inte har en platt hund...

(Fast ibland ligger han nästan platt ändå, som på bilden, med alla tassar ut från kroppen... ser lite charmigt ut tycker jag, gullegullegull)

Mat och bajs

Bajs: Jag hade spanat in en föreställning på Operan, en dansföreställning med musik från Mozarts reqiuem. Dansen vet jag ju inget om, men musiken är förfärligt bra. Mhm, den ska jag se tänkte jag. Så går tiden och jag är seg och allt ni vet, och nu finns det inga biljetter kvar. Det är sista föreställningen på söndag och den är fullbokad. Typiskt. Någon som har inside-kontakt på operan? Eller vet hur man mutar sig till en plats någonstans. Jag betalar bra.

Mat: Var och hälsade på både mor och far i helgen. Den ursprungliga anledningen var ju inte så kul, bilen som behövde fixas, men att komma dit var desto trevligare. Och så blev jag fullproppad med mat. Och det som blev över fick jag med mig i lådor att äta senare. Så bra, så slipper jag laga. Doktorn varnade dessutom för att inte äta ordentligt, man kan få vitaminbrist.

Och Kalo fick leka med en kompis, pappa har en Baloo-tax på halvtid som är ungefär lika gammal som Kalo, de lekte som hejsan. Det lustiga var att Kalo som är kastrerad och fjantig ändå var den som bestämde av dem. När de först träffades resta han ragg ända från nacken ner till svansen och gick och mopsade sig. Men sen lekte de som hejsan hela tiden. Och åt äpplen och fick godis.

Och så har jag sovit! Massor. Elva tolv timmar både i natt och i går natt. Och ändå är jag trött. Men det var ruskigt gött att sova. Idag var jag först uppe vid halvtio och åt frukost, sedan gick jag och "vilade" en stund till. Ops, vaknade halvtvå. Fast då var ju klockan bara halvett numera, så det var ju inte så farligt. Ehe...

Doh

Jag blir så trött.
Alltså, jag är så trött och så får jag medicin och om det är den, men jag är jättejättetrött nu. Igår gick jag och lade mig vid nio och sov och sov och sov. Jag kan ha vaknat till lite av att Kalo var uppe och gick, men jag vet inte, jag sov ju. Men jag vaknade definitivt av ett lite porlande ljud som jag känner väl igen, men lyckligtvis inte hört på länge. Kalo kissade på golvet.
Jag blir så trött. Då var klockan halv åtta tror jag och jag hade alltså sovit mer än tio timmar, ändå är jag dödstrött. Stackars Kalo. Fast han drack jättemycket innan vi gick och lade oss så han får väl skylla sig själv, eller nåt.

Idag har jag varit och blivit klippt och färgad i håret. I morgon skall jag dit och få afro (!) och visas upp. Spännande. Jag gillar det bättre som det är nu tror jag. Lite kortare och lite mörkare än innan. Ni får se bilder sen.

Det bästaste goda

Jag har kommit på vad som går allra bäst hem hos Kalo. Och ni kan glömma köttbullar eller korv eller blodpudding, det är ju inte fy skam det heller men det är inte det som gör att kan kommer springandes i fullaste galopp. Dun eller små fjädrar är det som gäller. Han har alltid jagat saker som flyger omkring, frön och löv och sånt, med en väldig energi. Det är som att han bara måste måste måste få tag på den där... och särskilt vita, puffiga, långsamt flygande saker. Som dun eller fluffiga frön.

Och nu ligger det en del små dun och fjädrar i vägkanterna och gräset så jag plockade upp en och släppte den i luften. My god! så glad han blev. Så när han nu märkt att jag minsann kan generera såna där roliga saker, då kanske det är värt att vara lite extra lydig. Han kan gå fot jättelångt med jättefin kontakt, springer jättefort på "hit" och gör nästan vad som helst. Fast lite svårt är det att sitta kvar och vänta på "varsågod" när jag väl släppt iväg fjädern...

Det dumma är att han så totalt går in för att döda den där fjädern att han inte lyssnar på nånting då han jagar den. Och blåser det lite grann så springer han efter fjädern, ut på vägen och långt bort från mig. Skulle vilja ha fjädern i ett litet snöre så att jag kunde stoppa den om det var så. Dessutom äter han upp alla fjädrarna och inte vet jag hur nyttigt det kan vara...

Sjukdomar och krämpor

Robert Dickerson The Tired Man (ca 1956)

Nähä då. En lugn dag i sängen, inte ens två lugna dagar fick förkylningen på bättre tankar. Halsontet har gått ner och ersatts av ett irriterande kli i både hals och örongångar och en hosta som sliter halsen i stycken varje gång den gör sig påmind. Nu har dessutom näsborrarna mer eller mindre täppts igen av segt snor och lägenheten når i bland nya köldrekord (lite feber månntro?).

Dessutom har bilen hittat på ett antal krämpor sedan senaste besiktningen.

Jag kan tala om att om man kommer försent för att göra efterkontrollen på de fel som upptäcktes under besiktningen så får man helt enkelt göra en ny besiktning. Från början. Vilket alltså betyder att den gode besiktningsmannen ("men då har ju denna bilen haft körförbud ett bra tag" "-va!? ...det hade jag ingen aning om!" (eller kanske hade jag det men jag är som bekant blond och tjej vilket tyvärr förlåter en hel del, jag önskar att det inte vore så)) gör om hela besiktningen, knackar och bankar en gång till runt hela bilen, kollar här kollar där, känner och klämmer. Och hittar naturligtvis en rad nya fel. De gamla felen var ju borta, men en rad nya hade uppstått/hittades inte vid förra besiktningen men vid den nya.

Piss.

Kalo är i alla fall hyfsat frisk. Han har peppar peppar inte varit särskilt dålig i magen sedan kastreringen (en förändring?). Det har iofs bara gått två veckor, men ändå. En sak som inte förändrats dock upptäckte jag idag. Jag var ute och rastade honom och mötte i backen en kvinna med sin hund Vera som Kalo lekt mycket med för tre fyra månader sen, innan kvinnan fick barn och innan jag började undvika backen. Lekt med och juckat på. Och det var en väldigt snäll/undergiven hund som lät sig juckas på. Och var så fortfarande, tyvärr. Jag släppte honom lös så att han fick springa lite och leka med Vera. Han var jätteglad! och jättekåt.
Jag tänkte att jag skulle testa om det hänt något på den fronten men uppenbarligen inte. Men å andra sidan var det nån som sade att det kanske tar upp till ett halvår innan kastreringen verkligen gjort sitt. Hoppas att det går lite fortare än så...

Nähä, nu ska jag nog snörvla mig igenom några sidor till i Stieg Larssons Flickan Som Lekte Med Elden. En underhållande bok och en lagom sysselsättning för en sjukling.

Klippt och skuret

Jahapp, då var det klart. Kalo är drogad, trött och sur. Medan veterinären gick igenom vad han ska och inte ska göra de närmaste dagarna, vilka mediciner han skall ha osv osv stod Kalo på vingliga ben och surade. Han tycker att den där tratten är sådär kul. Jag gick ut med honom på gräset för att han skulle få kissa och tratten fastnade i gräset, och istället för att lyfta på huvudet och fortsätta stannar Kalo med tratten och huvudet rakt ner i gräset. Ok, han är lite drogad också, men ändå.

Sen fick jag åka ända till Lerum för att få tag på hans medicin, blaj, och slutligen kom vi hem, två små kroppsdelar och några tusen kronor fattigare. Det är billigare att slinga och klippa håret. Medan jag gör iordning Kalos koja så att han kan få sova ruset av sig står han med tratten lutad mot mitt ben och väntar. Han är så sur och söt.

Det var en annan hund som också kastrerats idag, alldeles efter Kalo, en schäfer. Alltså en stor hund. Kalos "julgranskulor" (som vet uttryckte det) var större än hans! Inte konstigt om han har mycket hormoner i sin lilla kropp. Som dessutom blivit ännu mindre sedan jag vägde honom senast. 6,1 kg vägde han nu, mager som en sticka, ibland använder jag hans midja som handtag när han är sprallig. Och vet varnade för att han kunde lägga på sig lite nu efter ingreppet, "men det skulle nog inte göra så mycket". Näe, han får gärna gå upp nåt kilo eller så.

Nähä, om man skulle liksom äta lite eller så...

Kronjuvelerna

Det är ganska ofta jag tänker "om bara..." eller "när bara...". Bara det blir helg snart, bara det blir höst/vinter/vår/sommar, bara det blir lite finare väder, bara jag blir lite piggare, bara jag får flyttat, bara jag hittat ett jobb jag vill ha resten av mitt liv, bara Kalo blir lite bättre i magen, bara han/hon slutar göra det/detta, bara jag slapp göra det, bara, bara, bara. DÅ ska jag, oj vad jag ska, jag ska sy mer, spela mer, baka mer, vara roligare med mina kompisar, träffa mera folk, gå mera kurser, resa mer, läsa den och den boken, göra si och göra så. Men varför kommer jag aldrig dit?

Just nu är det en speciell sak som är "bara det blir av så löser sig allt" typ. Bara Kalo blir kastrerad snart, då kommer han bli lugnare, bättre i magen, inte så stressad av andra hundar/lukter/människor/alltalltallt, då ska jag gå hundkurs, agility kanske eller kantarellsök kanske, då ska han få leka mer med andra hundar, då slipper jag ha honom så mycket i koppel, då kan jag mata honom mer normalt (alltså inte sex gånger om dagen i pyttesmå portioner), då kanske han kan få något annat att äta ibland, då kanske han kan gå upp lite i vikt. Han är ju så mager så mager, men så fort han börjar få ordning på magen och jag tänker börja öka på portionerna lite så äter han nåt skumt eller så pallar inte magen med den myckna maten och han bajsar ketchup igen. Jag är så mäkta trött på ketchupbajs nu.

Imorgon, bara det blir i morgon, bara det blir i morgon och sen, sen ska allt bli bra! Då åker kronjuvelerna, rakt ner i veterinärens avfallshink. Bye bye.

Klart att jag själv fattar att allt inte kommer att lösa sig i och med detta, men förhoppningsvis blir det lite bättre i alla fall. Träffade en annan hundägare i backen vars hund också haft problem med magen innan han blev kastrerad, nu var han helt bra, aldrig några problem. Ååh måtte det bli bra... Så håll några tummar åt mig, i morgon klockan nio lämnar jag honom i händerna på en människa med en spruta i ena handen och en kniv i den andra, ooooh...