Nu kommer Tuva

Snälla snälla snälla snälla inte snö. Blåst och regn och rusk och oväder, men inte snö! Smhi varnar på en massa sätt, klass hit och klass dit och kuling och elände, men det ser ut att bli mer plus- än minusgrader. Jag hoppas. Ska ju iväg på premiären av Rocky Horror Show i kväll och det hade ju inte varit så kul att åka hem i pausen för att skotta snö precis...

Men nog är det kallt ute allt. Handen som håller kopplen blir alldeles stel av köld. Det är nästan så att det är trevligt att plocka upp det trettioåttagradiga bajset i den svarta påsen. Men klart, det hade ju varit ännu trevligare att sitta inomhus hela dagen...

Blaj blaj inget att göra direkt

Dom borrar i huset. Längst ner i hörnet där det ska bli nåt tillhåll för A chef in your kitchen. Men det låter som någon som borrar på andra sidan väggen. Störande.

Jag har säkert rekommenderat denna sidan innan, men om ni inte varit där än så kolla in den nu!

By the way...

Samlat en bil till, det går ju inte lika fort nu när man inte jobbar och inte ser så mycket bilar längre...
Jag blev sugen på semla så jag köpte en. Det är väldigt tidigt men äsch, det får va så. Det kändes ensamt att äta semla själv. Den var god, jodå, men jag tänkte på förra årets alla semlor med Martin. Så nu har jag ätit en och en halv semla till, tillsammans med Martin. Kändes bra.

Öppna förskolan

Alldeles utanför mitt hus ligger det en park som heter Sannabacken, dit jag gick med Kalo första morgonen för att rasta honom. Och som jag står där och väntar på något kommer det fler hundägare gåendes och så stannar de och pratar och så. Kollar in den nye lille krabaten och vad heter den och vad är det för ras och hur gammal är den osv osv.

Det visar sig att det är ett gott gäng som kommer till Sannabacken med sina hundar, släpper dem lösa så att de får leka med varandra och pratar med andra hundägare. Om någon ser en främmande hund i andra ändan av parken så spekuleras det genast om vem det är, har någon sett den förut, är den snäll tro osv osv...

Alla har koll på vad alla hundar heter, vad ägarna heter är tydligen inte lika noga. Men sammanhållningen är god, det finns till och med en grupp på det berömda facebook för oss. (Jag säger numera oss, eftersom jag själv är en av alla dem som rastar mina hundar i parken) Och där kan man se vad ägarna heter ju...

Det är lite trevligt med detta sällskapet för man kan vara hur hundnördig man vill utan att nån tycker det är jobbigt eftersom de själva är likadana. Men samtidigt är det ju en skara hundexperter man har att göra med, de flesta vet ju väldigt väl hur en hund ska uppfostras och skötas. Jaja, man får ta det onda med det goda och en god sak är att jag fått många tips om ställen att promenera på, bland annat Sjöbergen, där jag tagit fotona i detta inlägg.

Framtiden och döden

Jag lade ner den sovande Kalo på golvet. Så mjuk och avslappnad han var. Slogs så av en tanke. Han kommer också dö en dag. Precis som Cola gjorde. Det är ju inte det att jag trott att han skulle leva för evigt, men jag har inte tänkt så långt än. Det är ju inte dags än på länge.

Så tänkte jag att säg att han får leva i tio år. Då är jag trettifem år och mitt liv ser förmodligen väldigt annorlunda ut än det gör idag. Kanske bor jag nån annanstans (landet). Kanske är jag gift(eh?). Kanske har jag barn(hoppas inte). Kanske har jag utbildat mig(hoppas). Kanske har jag ett annat jobb(förmodligen). Kanske det kanske.

När jag fick Cola var jag tolv år och hade precis slutat sexan. Inte tänkte jag då att när hon dog skulle jag vara tjugotre och göra det jag gjorde då. Och ha gjort det jag hade gjort då. Jag tänkte nog inte att hon skulle dö alls. Nu vet jag att hundar dör. De gör det. Kalo också. Men inte än. På länge!

Göttans ost och bananer!

(Jag tycker vi borde utöka vårt förråd av kraftuttryck, och här är ett förslag)

Nu har jag äntligen äntligen äntligen lämnat alla kläderna. Det låter som att det varit en plåga att sy dem, det har det inte men det är så klart skönt när det är klart. Som efter ett jympapass ungefär. Man känner sig duktig och värd lite extra av något, mat eller sömn eller godis eller så. De verkade väldigt nöjda med alla kläderna, det enda var att det behövdes axelband på ett par korsetter som jag inte hade räknat med. Men det gick att fixa, och så var det visst lite till som behövdes fixas, om det går, tror du att du kan... vill du titta på detta... detta vore bra...

Jo, det blev lite sent igår. Tidigt i morse. Sju. Och vid nio tyckte Kalo att det var dags att gå upp. Så fick jag slagit i öljetterna och äntligen åkt iväg med det hela. Faktiskt förvånansvärt pigg för att bara ha sovit två timmar, dock inte alltför fräsch, men jag skulle ju bara lämna lite kläder ju... Så sitter jag där och syr lite och så kommer en man och säger att han ska ta kort på mig. Till programbladet. Bad Hair Day, osminkad och trötta ögon, jag tror inte det. Men han var ju tvungen, så jag fick låna lite smink och gjort mig någotsånär representabel. Det skulle ändå vara svartvita foton, men lite förberedd hade ju varit najs att vara.

Nu är klockan halv tio och jag tänker gå och lägga mig strax. Det känns gött och nästan konstigt att inte ha något måsteattgöra. Städa och diska är väl snart ganska måstegöras, men det tar jag i morgon...

Nu är det mest göttans ost och bananer. Kalo har inte kissat inne på tre dagar (eller jo, i förrgår kissade han vid dörren, men jag räknar det som att han visste att han skulle dit och då räknas det inte) och alldeles nyss satte han sig och tittade på mig när han behövde ut. Göttans ost och bananer!

Gå förresten och se årets musikal, premiär på torsdag! (det är i alla fall fina kläder:)

Grape- och bloggpaus

Jaha, klockan är fyra på natten och jag har precis ätit en grape. Det kanske låter som en dum idé och det är det också. Jag trodde aldrig att det skulle ta så här lång tid att sy klart "det sista". Så jag gjorde ett ganska långt besök hos en kär vän, eftersom "det ju inte skulle ta såå lång tid ändå". Det visade sig att det var lite krångligare än jag trott, det jag hade tänkt göra. Det går, men det tar lite tid...

Det är två silverkläningar med nån slags "ok" kanske man kan kalla det. Krångligt är det i alla fall. Och nu har jag sytt klart den ena, one more to go. Förhoppningsvis går det lite fortare nu när jag vet hur jag ska göra, men det är klart att sängen lockar mer... Och med två snarkande hundar som exempel på god nattsömn blir det ju inte roligare att fortsätta sy precis...

Men gå och lägg dig då och sy klart i morgon, tänker ni kanske då. Jo visst, men det är i morgon senast de måste vara klara. Och då hade jag tänkt slå i öljetter, vilket jag inte tänkte göra nu i natt, med tanke på alla stackars grannar som väl inte ska straffas för mina prioriteringar.

Nä, nu ska jag gå ut och lägga på pengar på bilen och sedan, bannemej, ska jag sy klart!

Mottfjärilar är bättre än sexblogg

Med mitt fina sehurmångasomharbesöktsidan-program, kan man göra mer än att bara se hur många som besökt sidan. Man ser varifrån besökaren kommer, hur länge den varit inne på sidan, om den kommit tillbaka, osv osv. Om någon till exempel har sökt på ett visst ord på google och klickat på min blogg så kan man se vad den har sökt på. Men det är inte alltid det funkar som det ska dock. Alla besök registreras inte och all information syns inte...

Nåja, det jag skulle komma till är vad folk som kommit till min blogg via google egentligen har sökt på. Att det ens finns såna som klickar på just min blogg känns ju rätt skoj, men ibland undrar jag vad folk är ute efter när de söker.

"lillfinger vikingar" och "blå prinsesstårta" är sådana ord. Vad är det här för nåt att söka på?

Det finns även de som söker svaret på lite större frågor i googles boggsök. "Vad ska jag göra med mitt liv?" är ett sådant exempel.

"Trampat ihjäl" är ett sökord jag önskar inte gav träff på min sida, men tydligen har jag skrivit det någon gång... Att någon sedan söker på just de orden kan man ju undra varför...

Men ja, den allra största gruppen som är ute och söker, är ute i hushållsspörsmål. Nästan hälften av alla sökare som kommer till min sida undrar om mottfjärilar. "Mottfjärilar" rätt och slätt, eller "skadedjur fjäril skafferi" "skadedjur mjöl" "plattbaggar lever" (nähä? jag som trodde de var döda) "hur få bort mottfjärilar?" osv osv. Och så några träffar på "missfärgad tvätt" och "tvätta rödbetsfläck"

Så för alla er som undrar hur ni ska göra med era mottfjärilar kommer här ett utdrag från Anticimex. Jag skulle ju tipsa om att söka på webben istället för på bloggar också...

Tips för att förebygga problem med mjölbaggar, plattbaggar, brödbaggar och mottfjärilar?

Skadedjur i livsmedel i bostäder (ex mjölbaggar, m.fl.) kommer oftast in med nyinköpta varor men kan också komma från den omgivande miljön. Ordning och renlighet är av stor betydelse.

Smuts och avfall i vinklar och vrår är utmärkta utvecklingsplatser för insekter. Det är viktigt att städa.
I köket eller skafferiet är förvaring i tättslutande förpackningar utmärkt även om det inte är någon garanti. Något att tänka på är också att livsmedel bör förvaras så kallt och torrt som möjligt. Livsmedel bör inte heller förvaras längre än nödvändigt. Om du upptäcker skadedjur i ditt kök är följande åtgärdsprogram lämpligt

Töm skåpet/en och ta bort eventuellt hyllpapper.
Rengör lådor och hyllor noga. Använd helst dammsugare. Tänk på att byta och kassera använd dammsugarpåse. För att vara på den säkra sidan bör påsen förseglas med en plastpåse och frysas.
Undersök varorna noga innan de sätts tillbaka. Det bästa är oftast att kasta bort varor som varit angripna.
Om varorna är endast lätt angripna eller om de misstänks vara angripna kan de räddas genom att varorna får ligga några dagar i frysen.

Trots grundlig rengöring kan det vara nödvändigt att behandla otillgängliga vinklar och vrår med ett bekämpningsmedel. Tag då kontakt med Anticimex .
Ja! Då vet ni hur ni ska göra. Lycka till!

(Vad gäller rödbetsfläcken är mitt heta tips att färga plagget rött. Alternativt endast bära röda kläder. Det är ju funktionellt inte minst under mensen också...)

Gött men trött

Aaah! Gött. Nu har jag varit och lämnat en del av kläderna till musikalen. Det känns otroligt skönt. Även om det är precis lika mycket kvar som innan jag åkte så är det skönt att ha lämnat av dem. Och de passade ganska bra faktiskt. Fast nästa gång jag syr låtsaskorsetter ska jag göra dem ännu lite tajtare, kan ju vara bra att veta... Eller så kan det vara bra att veta att de kan vara ruskigt små de där gymnasieeleverna.

De blev väldigt imponerade av kläderna i alla fall och det var ju roligt. Johnny utropade "oh, fab!" för varje plagg jag tog fram. Hihi, glad i magen.

I morgon ska jag sy klart det sista. Silverklänningar och en vit korsett. Najs...

Och så kan jag ju inte låta bli att rapportera lite om den lille. Eller snarare den lille och Vally. Vally börjar arta sig till en riktigt bra morsa åt valpen ("åh, e de hennes valp?" nä, det är en tax och valpen är en cavalier " ja, det ser jag ju nu...") (det är ett par som har gissat på rottweiller också, vilket är lite komiskt med tanke på vad det kommer bli. annars gissar de flesta på tax)

I alla fall. Nu leker Vally riktigt ofta med honom, eller snarare låter honom leka med henne. Bita och dra i mustaschen, bita och dra i svansen, bita och dra i allt som går att bita och dra i (vilket är ganska mycket eftersom det egentligen är dax för trim, så det är ju bara bra med lite extrahjälp)

Och nu när jag var och lämnade kläderna låg Vally och Kalo under en filt i bilen och sov. Jag tror ju inte att det hade gått så bra om inte Vally varit där. Gulliga Vally!

Och härom kvällen fick jag det här beviset på deras kärlek. (Innan Vally fem minuter senare gick och lade sig i soffan istället):


Och så sprang faktiskt Kalo till dörren innan. Och kissade i och för sig. Men jag vill tro att han visste att han skulle dit. Jag hoppas det. Annars har han faktiskt inte kissat inne en enda gång idag. Gött.

Ikväll ska jag inte sy någonting. Igår satt jag uppe till tre och sydde för att bli klar med så mycket som möjligt, men ikväll ska jag bara sova. Kalo brukar ändå väcka mig vid halv åtta oavsett om jag lagt mig tio eller tre...

Tlöt

Hugo Simberg Sårad ängel, 1903

Jag vill inte sy några kläder till nån gammal musikal. Jag vill inte ha nån valp som kissar på mitt golv. Jag vill inte laga nån mat, det är tråkigt.

Men valpen måste ut, eller i alla fall måste kisset torkas upp. Och kläderna måste sys, det har jag lovat Och mat måste man ha, annars dör man till slut och det vore ju inte så roligt.

Eller så är jag egentligen bara trött...

Det går bra

Vi gör små framsteg varje dag. Idag tex har Kalo inte kissat inne en enda gång. Han har gått i koppel. Ganska bra faktiskt. Vi gick en lång promenad. Eller ja, jag och Vally gick väl egentligen den långa promenaden, Kalo gick ganska långt och åkte ficka resten av vägen. MEn han blev i alla fall så trött att det inte var några problem att lämna honom den dryga timman det tog att gå och handla. Vad jag vet i alla fall, det var tyst när jag gick och tyst när jag kom hem igen. Men han kan ju ha tjutit somen stucken gris däremellen, vem vet. (Grannarna)

Nu ska jag sy lite, TB ringde idag och ville ha vissa grejer klara till på lördag så nu blir det till att sy!

Och så var de bara tre...

Ja, så var det bara jag och hundarna igen... Syster E har bott här sedan i söndags och nu har precis Mor och G och bror G varit här för att fira E:s födelsedag. Men nu har allihop åkt igen.

Det är ju trevligt med besök och så, men jag är så trött! Det blir liksom ingen ordentlig nattsömn när man måste gå ut ett par gånger på natten för att rasta Kalo. Och dessutom vaknar han tidigt och då är det ingen idé att gå och lägga sig igen. Och när han sover är det bra att passa på att göra annat, så det blir inte så mycket sovit.

Jag ska sy kläder till musikalen i år igen och det ska ju helst vara klart nästa helg, och det är sånt jag försöker göra när plutten sover. Det är inte världens mest avancerade grejer, men det är ju klart att det kan gå fel ändå. Tänk om inget passar, eller så är inte TB eller J nöjda och så får jag göra om alltihop. Fel färg, fel form, fel stil eller vad som helst som kan vara fel... Men jag kör på och hoppas på det bästa...

NU!

Jaha, då har jag fått till det till slut. Nu börjas det...

Kalo äter tuggben som han blir dålig i magen av:










Visst är han sööööt?

Kaaaamrah!

Jo, den har kommit nu. Och jag har tagit bilder med den. Och den funkar. Och så. Och nu har jag snart sparkat igång den nya datorn så att den är redo för nätet. (Jag är inte snabb, men jag är långsam.) Och snart! Snart ska jag lägga upp bilder på underverket. Snart kommer ni se hur oändligt söt han är. Snart kommer ni veta hur varenda lite tass ser ut på honom. Snart kommer ni veta hur han ser ut när han äter, när han sover, när han leker, när han tuggar, när han kissar (Neeeeej!) (doh, igen) Snart kommer ni spy på alla bilder. Men än så länge får ni nöja er med en bild på kameran som kommer ta alla de där bilderna...

Jag gjorde det...

(känsliga läsare ska nog hoppa över det här)

J. Greuze, Young Girl Weeping for her Dead Bird, c.1759

Så gjorde jag det. Det som man borde göra men som ingen någonsin gör för det skulle man inte ha hjärta till. Det som förmodligen alla kommer tycka att jag är rå och ond för. Det som "man borde göra, för den kommer ju dö i alla fall, man bara förkortar lidandet." Det som är det enda rätta. Men som ingen gör! För så gör man ju bara inte! Men jag gjorde det...

Men hur gör man då? När man väl bestämt sig? Det är ju inte något jag sysslar med till vardags precis, så jag blev ganska ställd. Hur skulle jag göra? Slå? Kasta i en vägg? Ge den till hundarna? Hur gör man?

Så jag vred, snabbt och hårt. Tills det liksom knäppte till. Och sen blev jag nästan ännu mer ställd. Hu, jag gjorde det! Kallsvettig och småchockad. Den var alldeles alldeles stilla och lealös. Och fortfarande varm. I mina händer som precis gjort något de aldrig gjort förut. Jag stod där och höll den och visste inte om det hade hänt på riktigt. Hade jag precis gjort det där som man borde göra, men som ingen någonsin gör?

Ja, jag gjorde visst det.

Framsteg och bakslag

Det var längesedan jag hade en liten valp att ta hand om nu, nästan tretton år sedan. Då var jag tolv år och hade precis fått den där hunden som jag så länge drömt, och tjatat, om. Men det var inte bara guld och gröna skogar vill jag minnas.

Jag satt på trappan i morgonrocken (det var i alla fall sommar den gången) och grät för att den förbenade lilla varelsen skulle ut varenda natt. Hela tiden hela tiden. På den tiden hade jag heller inte lagt till med ovanan att vakna på natten, så ofta fick mamma eller pappa komma och väcka mig när Cola satt och skällde på mitt rum för att hon ville ut. Kan tilläggas att de hade sitt sovrum i andra änden av huset...

Än så länge har inte Kalo vett på att säga till när han vill något, och jag tror att jag själv börjar slappna av lite mer nu, och är således inte lika lättväckt längre. Inatt vaknade jag av små tassar som sprang tillbaka till korgen. Typiskt. När det dessutom visade sig vara rena tarmtömningen och till råga på allt jämte tidningspappret, blev jag ju inte gladast. (Jag som var så nöjd över att han i alla fall inte bajsat inne mer än första dagen när han kom hit...)

Men jag minns även det roliga med Cola-valpen. Hur jag lyckades lära henne både det ena och det andra. Både användbara och onödiga tricks. Har redan nu börjat säga sitt till Kalo när han sätter sig, i förebyggande syfte, någon riktig träning är det ju inte frågan om. Men så testade jag att säga det när han stod upp, och ser man på, han satte sig! DEt kan ju vara så att han hade tänkt sätta sig i alla fall, men jag blev glad i alla fall...

Ja, mycket om hund skulle det bli, ja... och det lär bli mycket mer...

...bilden är för övrigt av en konstnär som heter Christian Gonzenbach, "som gör rätt banala installationer som kretsar runt djur, mat och döden". Kolla gärna...

En dålig vana

Någon gång på gymnasiet lade jag till med en dålig vana. Den kommer sig säkerligen av att jag då själv tvingades ta ansvar för att komma upp på mornarna. Olikt andra dåliga vanor som kommer smygande och plötsligt bara är där, kan jag tydligt minnas hur denna ovanan började:

Jag vaknar av väckarklockan (en liten digital sak, som hade samma knapp för av- och påstängning av larmet som för att visa larmtiden) stänger av den, jodå 06:30 som vanligt och sätter mig motvilligt upp i sängen. (Om jag inte satte mig upp skulle jag genast ha somnat om och inte vaknat på många timmar, enligt erfarenhet.) Tittar på klockan en gång till, jag känner mig ju ändå ovanligt trött, hm... 00:39, konstigt. Jaja, det är en gammal skruttig klocka, den har väl fått sig en knäpp.

Med möda släpar jag mig ner för trappan och ut i köket. Hm... konstigt, köksklockan har stannat någon stans mitt i natten. Batterierna är väl slut... Så äter jag min sedvanliga frukost, mjölk och flingor med socker på. (Alltid. Varje morgon. Hela gymnasietiden. Orkade inte hitta på nya vanor på den fronten.) Så går jag upp igen, borstar tänderna, tillbaka till rummet och ska precis klä på mig... Men så sneglar jag på den analoga trotjänare jag också har på rummet. Ett, visar den. Den också.

Vid det här laget, frukostad och tandborstad, har jag vaknat till så pass mycket att jag nu inser att det faktiskt är vad klockan är. Ett. På natten. Så jag går och lägger mig igen, vad annars skulle jag göra?

Någon vecka senare vaknar jag igen av väckarklockan, upprepar samma procedur, men hinner komma till sans redan innan frukosten denna gången. Jag inser nu att det inte alls är väckarklockan som ringer, det är någonstans i mitt huvud som du-måste-upp-vakna-du-måste-vakna-NU-nerven börjar klämma, alldeles av sig själv, helt utan rim och reson eller verkliga signaler.

Denna helt idiotiska vana har kommit tillbaka lite då och då, särskilt om det är något viktigt jag måste komma upp till dagen efter. Då vaknar jag gärna flera gånger under natten och måste-upp-nu-vakna-då-du-måste-upp-sätter mig i sängen och tvingar mig själv till medvetande och vakenhet tills jag inser att klockan bara är halv tre eller fyra eller vad den nu är.

Nu är jag inne i en ny period av lätt sömn, jag måste vara vaksam på om Kalo är upp och tassar och i så fall springa ut med honom innan han hinner kissa. Och vad händer? Jag hör ljudet av små tassar, vaknar och ser bestämt (lika bestämt som väckarklockan har ringt alla de där gångerna) hur Kalos krökta rygg precis ska klämma ut en korv, flyger upp ur sängen, ropandes och tjoandes för att förhindra att han hinner göra något. Lika snabbt flyger Kalo och Vally upp ur sina korgar och undrar vad som står på. Då undrar jag det också och så är det lika bra att ta ut Kalo, när jag ändå väckt honom...

Motionsbesvär

Man ska ju inte motionera små valpar, de ska leka tills de blir trötta men inte få regelrätt motion. Inga långa promenader eller dylikt alltså. Men motion för människor får oss att leva fjorton år längre (fast då var man förstås tvungen att låta bli tobak och alkohol och dessutom äta en massa frukt och grönt, enligt undersökningen) och dessutom gillar jag ju att träna.

Vuxna hundar ska också motioneras, så mår även de mycket bättre. Och särskilt den gamla sura Vally skulle nog behöva lite motion så kanske hon gör annat än att ligga under sängen hela dagarna. (Jepp, det gör hon. Hon kommer bara fram när det vankas mat eller när hon är tvingad att gå ut, av mig eller av nöd. Men när hon märker att valpen somnat smyger hon ut så tyst hon kan för att inte väcka den och lägger sig i sin korg. Och är hon på riktigt "gott" humör kan hon till och med tänka sig att ligga i sängen.)

Detta ställer ju genast till det eftersom jag är människa och Vally är en vuxen hund och vi behöver båda motion, men samtidigt har jag nu en liten valp som varken ska motioneras eller kan lämnas ensam tillräckligt länge för att jag och Vally ska hinna motionera. I går tog jag honom i famnen och gick en lite längre sväng med Vally, men trots att det inte är en stor klump blir det tungt i längden och armen var rätt domnad när jag väl kom hem.

Men så kom jag på! Min jobbarjacka som både är varm och lysgul, har en stor ficka på framsidan, ganska lagom stor ficka faktiskt. Så där stoppade jag valpen och gick en rejäl runda med Vally. I några plus och småregn vilket varken Vally eller jag uppskattade. Första tredjedelen av promenaden gick hon en meter bakom mig och surade, tills hon till slut satte sig i vägkanten och vägrade ta ett steg till. Detta var vid Röda Sten och där kunde vi ju inte stå hela kvällen, så efter hot och mutor gick vi vidare och nu tog Vally täten ett tag. Men efter ett tag kom hon väl på vilket uselt väder det var och började sura en meter bakom mig igen.

Hu, jag hoppas nu att detta får lite goda verkningar på Vallys humör, även om de direkta effekterna inte var så positiva. Jag tyckte i alla fall det var skönt att röra på mig lite och jag tror inte valpen (den får nog heta Kalo, vad sägs?) klagade så värst heller...

Saker att inte göra

-Parkera där man inte får parkera, igen (dock inte samma ställe, men det kostade pengar ändå)

-Tänka "en liten stund till går nog bra" (Det blir garanterat en pöl eller hög)

-Sätta osthyveln i tummen när du försöker hyvla av den hårda kanten (ajaj)

Kolla in den här bloggen också, folk skickar in att-göra-listor som scannas och läggs upp, vilka kan var ganska intressanta.

Get used to it!

Jo, jag kommer nog skriva ett och annat inlägg om honom. (Valpen/Gullet/Katten/Snutt...) Det blir ju lätt så när det är något som tar upp väldigt mycket av ens tillvaro. Och som man är så engagerad i. Så det är nog bara att vänja sig. Eller ja, tröttnar ni så är det faktiskt bara att sluta läsa, det är ju faktiskt frivilligt...

Men det finns saker jag väl får vänja mig vid, och som inte är särskillt frivilliga. Inte på samma sätt som att läsa blogg i alla fall, det skulle få lite andra konsekvenser. Och det är det tvivelaktiga nöjet att torka kiss. Och bajs. Och enligt statistiken för de två dagar han (Micke/Molle/Kalo/Zorro) varit här nu så sker det ungefär lika många gånger inomhus som utomhus, och med tanke på det Niagaraflöde som tycks passera genom hans kropp så blir det en del... men man vänjer sig...

När jag köpt en digitalkamera kommer ni bombaderas med bilder på honom också, men än så länge slipper ni det...

Vän med hela världen

Jahadå, så har den kommit till slut. Just nu ligger den med huvudet på mina fötter och det är ju sååå gulligt och mysigt. Men å andra sidan kissade den precis en vacker pöl där den inte skulle, och det är ju mindre gulligt och mysigt. Och så ville den upp klockan fem och kissa. Och sju. Och åtta.

När jag var ute efter hans frukost vid åttatiden (i parken som tydligen heter Sannabacken), träffade jag en hel drös hundar med ägare som var ute och rastade dem. Och alla var så trevliga så och alla hundarna gick lösa och hoppade och skuttade och var glada och alla ville hälsa på den nya lilla valpen och valpen ville hälsa på allihopa, den med!

Den enda surpuppan i gänget var väl Vally som inte har varit riktigt på topp sedan valpen gjorde entre genom att springa fram och försöka suga mjölk ur henne. Ingen hit... Numera sitter hon antingen under sängen och surar eller ligger i soffan, dit valpen inte kommer upp, och surar. Den enda gången hon lyser upp lite är om man tar fram lite godis...

Som ni märker så har valpen ännu inget namn. Nu heter den mest Hej Baby, eller Valpen eller Skrutt eller något annat som jag inte skulle vilja att den heter resten av livet. Hjälp mig! Jag tar tacksamt emot förslag. Jag kan ju fråga alla hundägarna i Sannabacken också, det finns till och med en grupp på Facebook för dem/oss...

Är det så här det känns att vänta barn?

Jag har ju aldrig gjort det, men jag kan gissa att det är något liknande. Jag går runt och känner mig tjock om magen, vaggar lite när jag går, orkar inte göra så mycket, bara väntar...

Eller nä, inte alls så, men jag går runt och förbereder. Tar bort mattan, plockar undan bröte som ska upp på vinden, gör fint tills valpen ska komma. Plockar fram Colas gamla saker, koppel, korg, kam. Ställer fram korgen. Leksaker. Och bara väntar...

Skillnaden är väl att denna bebisen kostar tolv tusen, men å andra sidan gör den inte så ont när den kommer...

(Något som heller inte gör ont men som man inte har hälften så mycket glädje av, men som likväl kostar 900 spänn är att ställa bilen alldeles för nära ett övergångsställe. Blä)

Snö är bajs

Ok, det snöar. Ganska en del. Och som bekant har jag ju så kallad snöjour, dvs snöar det så jobbar jag. Och de varnade för "snöovädret" som skulle komma i helgen. Akta er för vägarna! Nu kommer vintern! Istiden är på väg! Ge er inte ut! Och jag bävade att jag inte skulle kunna åka och titta på valparna, men snön väntade snällt tills jag varit där och varit i Varberg och pratat musikal.

Men på kvällen kom den. Snön. Ganska en del, som sagt. Och jag bävade (igen) för att jag skulle behöva åka och jobba. Men nejdå, inte då. Och när det blivit söndag och den mesta snön smält bort, började jag slappna av och tänka att nu lär det ju inte bli nån skottning i alla fall.

Men DÅ!!! Ja, då skulle vi minsann ut och "skotta". HAHAHA såååå kul att skotta slask! Och sååååå mycket slask det var sen då! INGENTING! Så jävla onödigt. Vi slängde i alla fall ut lite salt här och där och lade lite tid på att bara leta upp ställena vi skulle "skotta" på...

...jaja, om man inte har något att göra en söndag kväll kan man alltid ringa ut till snöskottning... Det är ju lite snöklumpar kvar på sina ställen idag, kanske man skulle ut och skotta bort dom?

Bläh så onödigt, så sur jag var, så mycket hellre jag ville vara hemma...

Asch, en liten slant får jag väl för det iaf.

Shit, så många barn det finns!

Jag gick genom parken där jag gick härom kvällen. Då var där mörkt och kallt och inte en kotte syntes till. Nu var det en miljon barn där som åkte pulka och byggde snöborgar av den futtiga snön som fanns. Var är de när det inte är snö? Är de inomhus allihop? Stackars föräldrarar...

Jag tar den

Den blev det. Jag tog den. På tisdag åker jag och hämtar den. Det är underbart! Nu ska jag vara "mammaledig" på heltid. Behöver jag säga så mycket mer?

För övrigt så heter den Rio nu och det känns sådär, så har ni några andra förslag? Jag och mamma har suttit och spånat en stund...

Karo
Terminator
Katten
Castro
Hippopoptumus
osv...

...vi kommer inte riktigt på något bra...

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!

...och som jag satt och tänkte näe, om det fanns några valpar kvar i kullen så hade hon väl ringt, nu får jag väl på sin höjd ett mail med "nä det finns inga kvar. hejdå" så ringer det!!!

Så nu ska jag åka och titta, och kanske KÖPA valp! På lördag! Aaah! Jag dör! Någon av de söta tussarna på bilden blir det i så fall, en hane. Så nu behöver jag hjälp med namnförslag, jag vill ju inte att den ska heta Valpen hela livet. Och Fredrik Reinfeldt är också uteslutet.

Det var så att jag hittade en annons på blocket som lades ut precis innan jul, och under julen har jag haft ganska data-ledigt, i alla fall har jag inte tittat på blocket så mycket, så jag såg den inte förrän nu. Men jag mailade på chans, annonsen låg ju kvar så kanske... och jodå! Tjoho!

Javisst, ja, sova lite också... god natt!

Data

Varför är det inte bara att trycka på on och så startar datorn och gör precis som man vill? Min gamla dator gör inte alls som jag vill även om den ganska snällt startar på kommando. Nu har jag även en ny dator, hurra hurra så bra det kommer gå med min nya dator. Men nähädå, den vill inte heller starta och bara göra precis som man vill. Det ska installeras och knappas och väntas och knappas lite till och 47% färdigt och huuu!

Så nu sitter jag vid min gamla dator i alla fall och skriver. Mitt övertrasserade sömnkonto (pga jobb som jag inte tänkt mig) säger att jag hellre gör det än att slåss med den nya datorn. Jag får ta upp kampen i morgon igen...