Man kan inte ensam rädda hela världen, det vore ju en omöjlighet. Men man kan, som man ju säger, dra sitt strå till stacken. En kompis till mig har tagit på sig uppgiften att, nej, inte rädda hela världen, inte städa alla stadens gator från skräp, men väl ett skräp om dagen.
Och då räknas inte det skräp man själv alstrar utan det ska vara ett skräp, slängt av någon annan, på en plats där det inte ska vara. Varje dag.
Inte för att det skulle rädda hela världen, inte ens i förlängningen, men min värld skulle i alla fall bli så mycket trevligare att leva i. Det är nämligen jag som plockar alla andra skräp, de som inte min kompis plockat upp. (Nu vet jag inte om han verkligen gör det varje dag, eller ens en gång i veckan, men ett skräp mindre är faktiskt ett skräp mindre)
Och nu kommer en liten uppmaning, eller ett kall, till dig; om du nu inte ids böja din vackra rygg, och plocka ens ett endaste litet skräp, så släng i alla fall ditt skräp i en papperskorg. Och. och. och. Tacka NEJ till alla jävla gratistidningar! De är de största skräpen som ligger i rabatterna. Jag hatar dem, nästan lika mycket som jag hatade avfuktaren. Och det är inte lite.
(Nu är de faktiskt nästan klara i rummet! Kors i taket, imorgon ska snickaren komma och sätta dit listerna på den nu så vackert nymålade väggen. Så snart återstår bara ett tjockt lager damm över hela det ganska välinplastade sovrummet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar