Av nån anledning verkar dörrar vara väldigt roliga. Särskilt dörrar till saker som flyttar på sig. Bildörrar, spårvagnsdörrar, hissdörrar... Undrar om det är den där kittlande känslan av att hamna någon annan stans när dörren öppnas igen. Eller tryggheten att jag minsann får följa med, inte blir lämnad kvar. Eller så är det ett rymdskepp bakom varje dörr som tar en till den där andra världen, den som är lägenheten eller jobbet eller varsomhelst.
När jag har med Vally på jobbet och vi är på väg ut till bilarna får jag hålla koll på henne så att hon inte hoppar in i första bästa bil. Och vänta på spårvagnen handlar mer om denhärdådenhärdådenhärdå än att vänta i lugn och ro på rätt spårvagn. Och när hissen stannar och man hör klicket av spärren som öppnar dörren kan hon knappt bärga sig innan hon får komma ut till vad det nu är som är så roligt.
Idag hade M med sig sin nya hund på jobbet, en vit liten elvaveckorskrabat. Dundersöt, tyckte alla utom Vally som fick säga till henne på skarpen mitt under allaihelagöteborgsområdetmötet. Åh pinsamma Vally. Annars låg hon snällt under min jacka i bilen mest hela dagen. Och fick godis av E som gillar henne sååå mycket. (-Kommer hunden idag? I morgon då? Kommer hon snart? Är hon med idag? Kanske på måndag?) (Nej, för helvete, det är väl inget hunddagis det här, eller?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar