...men nu är vi det.
Så inledde prästen begravningen igår. Och det är sant, ingen ville vara där, ingen ville ha en anledning att vara där. Men nu hade vi det.
Jag kände honom inte jätteväl kan jag säga, vi träffades några gånger om året tillsammans med gänget. Senast var på nyår. Så jag tänkte att det inte skulle ta mig särskilt hårt. Det är inte det att jag går omkring och sörjer på heltid, men nog känns det. Vid ett par tillfällen har jag sett honom. Ja, sådär i ögonvrån har han skymtat till, men nej, det var inte han, det var någon annan. Flera gånger.
Och begravningen... stämningen är ju som den är på en begravning men det var svårt. Svårt att hålla tillbaka något. Och Elin, Elins rödgråtna ansikte. Och läkaren som inte ens kände honom, som skulle berätta vad som hänt, som inte heller han kunde hålla tårarna tillbaka. Och brorn, som ville ha sin storebror kvar.
Jag lipar till film också, men det här var på riktigt. Verkligheten överträffar allt. Men jag skulle hellre sett att det var en sorglig film, men nu var det inte det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar