Jag har lämnat tillbaka Vally. I lördags promenerade vi till Dirigentgatan och flyttade in min syster och Vally där. Typiskt, min bästa fotomodell. Vally alltså. Kalo går bra att ta kort på när han sover, i övrigt sitter han inte så stilla, har man tur lyckas man få ett hyfsat kort. Med skärpan på svansen.
Och Martin ska vi inte tala om! Han är stört omöjlig. Antingen pratar han, eller så blundar han. Eller så gör han en konstig min, eller ler med läpparna ihop så att det ser stelt ut, eller tittar bort. Svårt är det i vilket fall.
Syster e är det väl inget större fel på, förutom alla de gånger hon antingen gör en mongomin eller gör v-tecken med fingrarna, eller bara pekar och tittar fånigt åt valfritt håll. Vilket är de allra flesta gångerna, så det blir inte så hemskt många bra bilder på henne heller, tyvärr.
Vally däremot är bra, hon sitter stilla. Tittar in i kameran. Avslappnad och fin min. Oftast. Så här ledsen såg hon ut när hon skulle flytta:
Och Kalo var så här lätt att ta kort på:
Men han passade på att bita lite i den tålmodiga Vally innan flytten iaf.
Haha, tjocka tjocka Vally! Kanske inte den mest smickrande vinkeln...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar