Varför har inte jag såna syskon för?

Kalos morgondos

Sickna syskon va!?

God och fin choklad

Nu är jag hemma igen, jag tog ledigt idag för att vila upp mig och det var nog bra, dygnet är ju helt knäppt och dessutom en flygresa i bagaget. (Om jag stavar lite konstigt så ar det för att jag inte vant mig vid å,ä och ö än.)

Flygresa, ja. Det höll på att börja illa. Jag packade och packade och lyckades få ner allt. Det trodde jag knappt när jag hade samlat ihop allt jag skulle ha med mig hem, men det gick ändå. I alla fall fram till flygplatsen. Där tog det stopp för man får minsann inte ha mer än 23 kilo i sin väska. Och max 7 kilo i handbagage. Och, ja... mitt vagde 35. Och det kostade 54 dollar per kilo övervikt. Aj då.

Men om jag gjorde om den ena vaskan till 7 kg handbagage och den andra till 23 kilo bagage, och den lilla väskan jag hade tänkt som handbagage räknades som handväska (som inte raknas till vikten) kanske? Jag pusslade lite hit och dit, packade om och flyttade grejer, slangde lite kläder som jag ändå tankt att jag kanske skulle fa slänga om jag inte fick plats. Slängde solkrämer och myggstift och sånt. Vägde väskan och packade om igen. Och igen.

Jag knölade ner sa mycket jag kunde i min "handväska" som inte räknades, packade flaskor och tunga saker i bagaget och lätta saker i handbagaget, plockade ur alla böcker (som jag ändå redan läst) och så blev det lite drygt 23 kilo i bagaget, ok, och lite drygt 7 kilo i handbagaget, ok. Sedan packade jag tillbaka alla böckerna när dom inte såg och packade tillbaka sakerna från handvaskan till handbagaget. Haha!

Så kom jag hem i alla fall. Möttes av bror g pa flygplatsen och blev hemskjutsad. Hemma möttes jag av mat. Eller ja, syster e som vattnat och så åt mig, hade även handlat lite mat till frukost och så. (Och god choklad! Nog är dom bra på mycket, balineserna, men choklad vaar inte deras starka sida.) Och dessutom hade jag fått ett vykort från syster b som låg bland all den andra, tråkiga posten. Varför har inte jag såna syskon för? kan man tänka då. Men det har jag ju! Fan vad bra!

Och så hämta Kalo. Jag var lite orolig att han kanske inte skulle känna igen mig, eller inte bli så glad eller nåt. Men han blev så glad så, svansen gick som en propeller och han hälsade och gosade och hälsade. Åh så glad jag blev! Min lilla älskade Kalo. Min älskade lilla sjuka Kalo. En massa piller skall han ha. Och hostar gör han och kräktes gjorde han i morse, kräktes och flämtade som om det var varmt. Och nosen var alldeles varm och fuktig. JAg blev orolig. Så klart. Men sedan har han sovit, fått lite mera mat och nu när jag var ute var han glad och pigg som vanligt, så det är nog inte alltför illa. Bara han slutar hosta och så... lillen...

Det är i alla fall gött att vara hemma, även om det är så många minusgrader att fingrarna gör ont. Jag har ätit mackor! Så himla gott. Och så har förstoppningen släppt. Oj vad jag har bajsat. Men nu är Kalo tillbaka ju, så nu kan jag börja skriva om hans bajs igen. Och eget kök igen! Och Kalo jämte mig i sängen, under täcket och med nosen på axeln. Och ordning och reda. På svenska.

Snart skall ni få bilder från resan, men inte riktigt än...