Snö och katter

Jag har inte skrivit på ett par dagar eftersom det har kommit snö, för när snön kommer blir det så vitt överallt så jag blir bländad och inte ser bokstäverna på tangenterna. Eller nej, jag menar att jag är ute och skottar snö.

Klockan tio i lördags kväll ringde de och sade att klockan två i natt skall vi ut och skotta. Sedan var det lite oklarheter och ringande hit och dit så en bit efter elva kom jag isäng, och så upp efter två timmar igen. Gött. Sedan skottade jag snö till fram på förmiddagen och åkte sedan på fotomässa med familjen. Och ja, sedan tyckte jag att det var ok att gå och lägga sig klockan halv sju på kvällen.

Vaknade halv sju på måndagsmorgonen av telefonen, för då skulle vi på möte på Farmartjänst men anledning av krismötet i torsdags. Tur att jag gick och lade mig så tidigt. Och så var jag på mötet och så var det veterinärbesök (uschans dyrt) och så hem till Kalle på kvällen. Och idag har jag haft mamma här. Men nu ligger hon och läser så nu blir det lite bilder från Bali och idag blir det katter.

Katter fanns det överallt, framförallt på Gili Trawangan där vi spenderade en vecka. Den där paradisön ni vet, där vi blev magsjuka och det. Det roliga med alla katterna där var att deras svansar var deformerade på ett eller annat vis. Krokiga, korta, krulliga, rätvinklade, alla möjliga fomer utom just normala, långa svansar. (Bara på en enda katt såg jag en orörd svans och det var en ung katt så den får väl sin form i sinom tid den med.)

Så vi börjar med en svansspecial från Gili. Den sista bilden i raddan är på den enda hela svans jag kunde se.


Dessa små sötingarna bodde på vårat hotell i Kuta. Från början fanns där en svart en också, men en dag hade den ett varigt och igengrott öga och sedan såg vi den inte mer. Livet är hårt. En kväll var de små på lekhumör, inte lätt att plåta men visst smälter man lite ändå?


Och så var det den roliga Hitler-katten:


Den här goingen gjorde oss närgånget sällskap på ett ställe vi åt på ett par gånger på Gili. Om man inte stoppade honom så gick han upp på bordet och långsamt långsamt närmade sig maten... man kan ju alltid försöka.

Ja, vart man än åt egentligen så fick man besök av katterna. Och när Martin låg i plågor på rummet och jag var ute och åt ensam , vad gjorde jag då? Jag tog kort. Så det blev en del kattbilder...