Längtan till landet

Ända tills jag flyttade till Göteborg i höstas har vägen som lett hem till mig varit en grusväg. Till och med på folkhögskolan jag gick var det en grusväg till huset jag bodde i. Det är väl inte det som gör det men jag är nog en äkta lantis. (Rädd för större korsningar. Fascineras av stora hus. Åker häst till jobbet.)

Men det finns många saker jag saknar med landet. En sak är tystnaden. Här i stan blir det aldrig aldrig aldrig tyst. Så tyst som när snön faller och fläkten i huset är avstängd. Som när man vaknar i sommarnatten och går ut med hunden. Tyst. Inte ett brus, inte en bil. Mmm...

Och det enskilda. Att kunna gå rakt upp ur sängen och kliva ut på verandan alldeles... Ingen som tittar och tycker. Ihop med detta hör cykelturerna på landet. Jag har fått cykla en del till buss och tåg om jag skullat nån stans och längs vägen finns just ingenting. Inga människor, inga hus. Under dessa cykelturer har jag haft för vana att sjunga mig fram, det är ju ändå ingen som hör. Men nu! Det är ju folk överallt! Hur ska jag nu kunna sjunga?

Jo! Idag har jag rensat rabatter längs en bullrig väg. Ingen som hör. Jag har övat gehör och trallat på. Najs! Att vägen är den som går alldeles utanför mitt hus är väl mindre najs, det förklarar ju varför det aldrig blir tyst...

Men jag hade ju hellre varit på landet och trallat då...