Pratade med en kompis igår om hennes pojkvän. Han är en riktig konstnärssjäl som hon uttryckte det. Känslosam och sådär. Engagerar sig, upprörs, älskar, hatar. Ja, ni vet.
Efteråt när jag tänkte på det slog det mig att hade det varit andra människor som pratade om honom, mer svenska-jantelags-lantis-inskränkta män hade de snarare sagt att han var en riktig kärring. En svensk man ska inte lipa eller jamsa omkring. Det behöver nog inte ens vara nån äkta karlakarl för att tänka så, jag tror det är ganska genomgående för oss svenskar.
Men det är så mycket finare att kunna få vara det man är utan att vara kärring eller tjejig, eller för den delen alldeles för mycket man för att vara tjej. Och ändå vara tillräckligt bra och fin.
Sen tror jag att det finns drag som generellt sett är mer manliga eller kvinnliga. Men när en kille som gråter kallas kärring är det något nedvärderande i det. Då är han inte en riktig man osv... Och en tjej som mekar med bilar är inte lika fin som andra tjejer. Kan man inte få vara hur man vill och göra vad man vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar