Jahaja, jag har börjat arbeta 75% nu. Jag är trött. Trött men ganska glad ändå.
Särskilt glad är jag för att min hund inte är platt. Kalo tänkte så här: Aha! Ett löv! Det ska jag fånga. Nu tar jag dig, haha, jag ska döda dig, jag ska jag ska jag ska! Haha, där fick jag dig! Ett till! Vad hojtar matte om? Hah! där fick jag ett till! Oops! där kom nåt stort. Nu kommer jag matte.
Jag tänkte så här: Kom nu Kalo "in med dig" i bilen, oj där virvlade några löv ut och iväg. "Stanna", det kommer ju en lastbil där borta. Och nu tar lastbilen fart "STANNA!!" hhhhhhhh (panikandning). Dumma dumma Kalo, du kunde ju dött! Jag måste träna mera på lydnad.
Det var inte många centimeter mellan däcket och Kalo och han undrade nog varför jag var så upprörd efteråt. Och när jag lite senare berättade för Joa om det kom han fram igen och undrade vad jag pratade om. Kanske hördes det på rösten att jag var tagen av det hela, trots att det var en och en halv timma senare. Men jag skrek nog för full hals, jag hade ont i halsen en bra stund efteråt. Konstigt, för jag kan inte minnas att jag skrek så högt, mest ropade "stanna", men antagligen skrek jag panik högre än jag själv hörde.
Men ja, jag är som sagt glad att jag inte har en platt hund...
(Fast ibland ligger han nästan platt ändå, som på bilden, med alla tassar ut från kroppen... ser lite charmigt ut tycker jag, gullegullegull)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar