30 april, 2008

Vaddå valborg?! -Vaddå bli nåt?!


Vaddå valborg, sade Joa när jag föreslog att vi skulle sluta tre idag, det är ju ändå afton och allt. Vaddå cortégen?! Vaddå demonstrera?! Näe, jag fick säga att jag faktiskt inte har världens största koll på varken cortége eller 1:a maj. Jag bara vet att man är ledig 1:a maj och att alla demonstrerar då. Men hur det började eller sådär... dålig koll. Men hörde på radion (fantastiska p1) en debatt där en SSU:are ifrågasatte att C ville demonstrera på 1:a maj och att de använde samma retoriska knep som arbetarna i alla tider. (knutna nävar och vajande flaggor, typ) Och att 1:a maj borde vara förbehållet arbetarna och att C och alla andra borgare kunde hitta på en egen dag istället! så det så.
Och C-killen sade väl inte så mycket alls egentligen.

Och jag funderar på om man inte borde gå ut och demonstrera i morn. Inte för mina rättigheter eller skyldigheter som arbetare, mer mina rättigheter att vara arbetare. Min mormor fyllde år häromsistens och hade då kakkalas för släkten, och samma som vanligt: Vad gör du nuförtiden, jaha är du fortfarande kvar där, när ska du utbilda dig då, eller ska du plugga vidare inom trädgård nu, jag har en kompis som pluggade till trädgårdsarkitekt på högskola, vad ska du bli när du blir stor då, på riktigt alltså.

Det liksom skiner igenom, det är inte ok att arbeta, man måste bli nåt. Man måste plugga på högskola och bli nåt. Och det är självklart, ungefär lika självklart som att man flyttar hemifrån efter ett tag, man gör det bara, det är dags. Men vafan, det är väl inte alls självklart. Jag vill jobba, ok? Jag trivs med mitt jobb och jag vet ändå inte vad jag skulle hitta på på högskolan. Kan jag inte få jobba ifred?
Men man får inte vara nöjd med att arbeta. Man måste alltid sträva efter mer mer mer. Högskola och fina titlar och höga löner. Det är väl medelklassmissnöjdheten. Alltid bli något mer. Vi har minsann rest oss ur gruset och kämpat oss fram och blivit nåt och det måste man, man måste kämpa för mer mer mer. Jag är fel, jag är nöjd med att arbeta, jag längtar till landet (så varför håller jag egentligen på och söker alla de där lägenheterna på boplats kan man fråga sig), jag har en ful bil och jag är nöjd med allt detta. Jag kämpar kanske mer för att bli nöjd än för att bli nåt. Men det är tydligt, hemifrån, från släkten och från kompisarna, man ska plugga och bli nåt.

Vaddå bli nåt. Jag arbetar och jag är nåt ändå. Jag är inte dum för att jag arbetar, min hjärna och intelligens är desamma, jag missar inte hela världen för att jag arbetar, man kan nås av nyheterna ändå, jag saknar inte pengar för att jag arbetar, jag är inte bitter för att jag arbetar. För jag har valt det. Och om jag kommer bli bitter när jag blir gammal för att jag aldrig blev nåt, så är väl det mitt bekymmer? Så låt mig arbeta! Om jag kommer på vad jag vill bli när jag blir stor, på riktigt alltså (om jag kommer på något bättre än arbetare) så blir jag väl det då.

Hu! jag tror detta berör mig mer än jag anade, med tanke på längden på inlägget. Jag hade bara tänkt skriva några rader innan jag skulle bege mig. Det är ju ändå valborg, man får väl fira lite...

2 kommentarer:

kpx sa...

hejhej. jag tycker du ska vara nöjd med att arbeta om du vill det. jag är också trött på "duktighetshetsen". trots att jag har gjort allt sånt.

plus kom gärna o demostrera med oss imorgon. gå i sac:s tåg. kl 12.30 på masthugstorget. gå i solen och ha det trevligt. hoppas det blir sol. *hoppas*

Helena sa...

tack. jag är nöjd.
dock är det ingen sol idag och humörsbarometern pekar på sängen så det blir nog ingen demonstration för mig...