Nu ska jag säga en sak som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle kunna säga: Idag har jag borstat tänderna på min hund. Ok, inte allihop, men en hel del. Och ja, verkligen borstat. Dragit tandborsten (en jättefin barntandborste med Bamse på) fram och tillbaka över tänderna. Och Kalo satt still! Och klippt klorna och kammat honom. Och han låg avslappnat upp och ner i mitt knä. Helt otroligt.
Det är den där klickerträningens förtjänst, skulle jag vilja säga. Det går ut på att han får något gott varje gång han gör som jag vill, i detta fallet ligger stilla och avslappnat. Om han drar undan tassen, gör jag ingenting, men han får heller ingenting. Om han vänder bort huvudet gör jag ingenting, alltså inget "nej" eller hålla fast eller nåt, bara inget gott. Jag har tränat ett tag på att bara titta på tänderna, peta lite på dom, öppna käften lite och titta i munnen. Och sitter han stilla får han godis. Och idag testade jag att borsta lite och jag blev faktiskt förvånad så bra det gick. Det hade aldrig gått med Cola, som annars var väldigt tålig med kloklippning och allt.
En gång för länge sen hade min morbror grannar som hade en cavalier, och då fick vi minsann höra att dom borstade tänderna på sin hund, med tandkräm med leversmak. Det var något av det löjligaste vi hade hört. Men tre hundar med förfärlig andedräkt senare har jag nog ändrat uppfattning lite grann. Jag ska i alla fall ge tandborstningen ett försök.
Och medan jag pysslade med Kalo stod en gryta på spisen -med marmelad. Ibland undrar jag om det är något fel på mig. En tjugofemårig tjej ska inte vara sån här. Baka bröd, laga mat, pyssla och sy och nu -koka marmelad. Jaja, nu står i alla fall burkarna på bänken och knäpper igen locken allteftersom marmeladen svalnar. Få se sen om den blir något att ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar