Jag kände henne inte. Inte kände. Men jag tyckte om henne ändå. Det fanns så många fina ord i luften och jag som inte kände henne visste ändå med mig att det var sant alltihop. Jag kände henne inte, men jag hade en känsla av henne. Och den var fin, den var alla de där fina orden, den var kärlek och den var ljus. Trots det mörka. Ljus som flickan med linhåret, ljus som kläderna vi hade. Men kärlek gör ont, trots det ljusa...
(Flickan med linhåret av Claude Debussy. Får mig att tänka ljusa tankar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar