13 juli, 2007

Att låtsas som inget


Det finns så mycket man inte säger. Så mycket man låter bli att berätta av många olika anledningar. Det kan vara att man är rädd för reaktionen, att bli skrattad åt, att inte bli tagen på allvar. Det kan vara för jobbigt, vill inte förklara, vill inte tänka på det, vill slippa gråta igen. Det kan vara för privat, det finns saker som ingen får veta.

Men ibland gör man det ändå, lämnar sitt hjärta åt andras händer att vrida och vända, och döma. Ibland får man bittert ångra att man någonsin öppnade sin käft, alla ens djupaste farhågor blir besannade.

Men ibland, och ganska ofta faktiskt, förstår de precis och det var inte alls så jobbigt som man trodde att berätta. Istället vinner man ett steg mot ett annat hjärta, som kanske en annan gång berättar. Och så delar man en liten bit av varandras liv.

Ibland känner man efter med varandra, om det är ok att berätta. Får jag något gensvar, får vi kontakt? Men ingen tar steget att berätta något. Så blir det för alltid osagt och man går som i parallella korridorer med sporadiska dörrar mellan. Ingen går över till den andres korridor, men man säger hej emellanåt, i dörröppningarna. Och låtsas som inget...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Fy för flegen vad djupt. Jag fällde ju nästan en tår här. Starka ord liksom.

Helena sa...

mister bakverk: bara för att du inte kan! jag anar en viss ironi...

Anonym sa...

Jag var faktiskt, hör och häpna, helt ironilös. Jag blev liksom tyst en stund. Lite eftertänksam. Deep stuff.

Helena sa...

Ok, det finns en sån sida hos dig också... Då tackar jag i så fall för komplimangen det faktiskt är...

Anonym sa...

Livet är väl helt enkelt för kort för att vi ska behöva ha alltför höga murar emellan oss. / Mor