Att förändras

När jag var liten var jag en duktig flicka, men tyst. På alla kvartsamtal, som det hette på den tiden, sade alla lärarna 'Helena, ja, hon är bra, bra resultat, men för TYST'. Alla lärarna sade det. Och så var det nog också. Varför vet jag inte riktigt, varför jag var så tyst alltså. Kanske tyckte jag inte att jag hade något att säga, kanske var jag rädd för att höras, eller säga fel. Vet inte.

Men det har ändrats med åren. Efter gymnasiet har jag ändrats och jag tror att det delvis är medvetet ändrat. Jag har tänkt, när jag kommit till nya sammanhang, att jag vill inte vara sån som jag var innan, jag vill inte vara den där tysta, tråkiga och blyga tjejen. Det kanske har lite med det som kallas att växa upp och mogna att göra med det kan man ju diskutera.

Hur har jag ändrats då? Tja, jag har väl blivit mer pratsam, är inte så himla rädd att säga något. Förr rodnade jag så fort jag sade nåt till fler än två personer samtidigt, nu rodnar jag inte alls lika mycket. Jag är nog fräckare, inte lika duktig på precis allting. Fortfarande är jag väl ganska redig och skötsam, men inte lika... ...kristen, kanske. Super, knullar, slåss och så...

Men ibland känns det som att jag satt en snöboll i rullning. Och den växer... och jag kan inte stoppa den. I morse till exempel, då lades ytterligare ett lager till min oduktighets snöboll. Då ringde P från jobbet och väckte mig när vi skulle börja! Aj, pinsamt. Någon slags koma hade tydligen drabbat mig igår kväll när jag gick och lade mig, har inga minnen alls från sänggåendet och definitivt inga minnen av att jag satt någon väckarklocka...