Genom livet går man med sin väska. Den väska som är livet. Och i sin väska, sitt liv, lägger man det ena och det andra. Erfarenheter, kunskaper, händelser, ansvar, ansvar för människor, förtroenden, och mer, mycket mer.
Och allt som samlas i väskan tynger på ens hjärtas axlar. Varje människa man bär tynger lite extra, varje händelse lägger lite extra vikt i väskan.
Ibland kan jag känna att jag bara vill ta av mig väskan och slänga den åt fanders. Jag vill bli av med alla åtaganden och allt ansvar, alla människor och alla relationer. Och lägga mig ner en stund i vägrenen jämte vägen, men det funkar ju inte så... Men det kan vara så tungt. Att slitas mellan allt jag vill och borde göra, och mellan människor som alla vill ha en del av mig, eller som vill att jag ska göra det eller detta. Och mitt i allt finns jag själv som vill eller inte vill göra, eller inte ens vet vad vad jag vill... Det kramar om hjärtat och det blir svårt att andas.
Men det fina är då att hos varje människa jag bär, får jag lägga lite av innehållet i min väska. På så vis blir tyngden i min väska mindre ju fler människor jag bär på. Och då blir vägen riktigt angenäm att vandra, även om jag ibland nästan glömmer att jag inte bär allting själv. Men så kommer någon och säger 'låt mig bära åt dig' och allt blir så lätt.
Kanske luddigt det här. Asch, det är fint med vänner. Det var det jag ville säga. Typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar