En av alla saker vi gjorde på familjelägret var att lyssna på fem personer. "Vara nyfikna" på dem. De fick berätta lite utifrån några frågeställningar och sedan fick vem som ville ställa ytterligare frågor. De frågor som de från början pratade utifrån var "Vad är viktigt för mig?", "Vad vill jag (med mitt liv)?" och "Varför är jag den jag är?"
Är de inte fruktansvärt pretto så säg? Men faktiskt gillade jag det ändå. Det var några som jag inte vanligtvis pratar så mycket med och det var intressant att höra lite av vad de tänkte. Även om jag kan tänka mig att det var en delvis friserad och väldigt beskuren sanning man fick höra, men i alla fall ett litet fragment av personen i fråga.
Men så, vad är viktigt för mig då? Några av de som berättade svarade rättroget att Gud var viktigast, att sätta Gud först osv osv. Det hade jag också svarat för en tio tolv år sedan, men en gång sade någon att hur man än gör så är man själv först i sitt eget liv, allt jag gör, är, säger, tycker, tänker, har mig själv i centrum. Och Gud kan på sin höjd komma tvåa. Gör jag något för någon annan så är det i egoistiskt syfte säger vissa. Om jag dör som martyr i Guds namn så är det för att själv framstå i en bättre dager. Eller nåt. Det kanske är lite cyniskt, men typ så. Alltså svarar jag inte längre Gud som första grej, dels pga detta och dels pga att det nog inte är så längre...
Så viktigt för mig är ju då jag själv. Att må bra, fysiskt och psykist. Min familj och mina vänner. Min hund. Pengar. Jag vet, så kan man ju inte säga, men nog är det väl så. Man jobbar och sparar och lever med sina pengar så visst är dom viktiga.
Vad vill jag då? Frågan är om det är någon slags följdfråga till den förra. Om man menar Vad är viktigt för mig och vad vill jag ska vara viktigt för mig? Här svarade naturligtvis de rättrogna att de ville att Gud skulle vara först i deras liv osv osv. Jag svarar nog inte det heller. Men jag skulle vilja ha en större tro. Men det är nog inte vad jag skulle svara först heller. Jag svarar nog som en annan gjorde, jag vill vara lycklig. Och hur blir man det då? Jag funderar på vad jag vill bli, yrkesmässigt och så. Det återkom även hos de svarande på lägret, jag vill veta vad jag ska bli, vad jag ska göra av mitt liv. Det är nog bara att inse att det bara är ett fåtal här i världen som sådär vet vad det vill. Jag vill göra något som är roligt och det finns det ju mycket som är, men ett vet jag nog, jag vill jobba mindre. Om jag gifter mig med en generös man, kanske jag kan tänka mig att inte jobba alls, men det är väl inget man kan räkna med.
Och varför är jag den jag är? Bah, orkar inte svara på det nu, inlägget är redan långt nog. Det kanske kommer senare, eller nåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar