06 juli, 2008

Bilderboken, kapitel 6: Kanacka


Gamla Nacka, Lilla Molle, Kanacka, Attapatta, eller bara Akja.
Innan jag åkte hem igen till Göteborg hälsade jag på pappa och lilla Akja. En hund med en dödsdom. Veterinären sade att det nog var dags nu, och visst var hon skruttig mot slutet, men hon är ju hunden som aldrig dör, hon blir bara äldre och äldre och långsammare och skröpligare för varje gång, men sååå gammal? Jo, tydligen, infektion i tänderna som spred sig upp i nosen och ögonen så det blev dags.
Stackars pappa, jag vet ju hur det kan kännas när hunden dör och det är inte roligt. Det är inte roligt länge efteråt. Det är till och med så att det ibland känns som att det inte var värt det, men i efterhand så är ju sexton roliga år helt klart värt ett år i sorg. Lätt att säga ju.


Fina gamla Akja...

3 kommentarer:

Arne sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Arne sa...

Tänk att det kan göra så ont att skiljas från en kär vän.
Hon fick ha sitt jakthalsband på sig på sitt sista drev till hundarnas himmel
En röd ros står på graven.
Saknar henne så....
Men visst var det värt det
Hon var en fantastiskt fin hund, min lilla Akja, många fina minnen

Helena sa...

Nu jagar hon rådjursänglar i djurhimlen. Jaa, hon var fantastiskt fin, ärkehunden liksom.