Baby! Baby!

Nu har jag precis lämnat Kalo i händerna på främmande människor. Aaah! Min lilla baby, hur ska det gå?

Nej så är det inte alls. Med lite logistik och jox så blev det att han får tillbringa helgen i Sällstorp tillsammans med Wilma och delar av min familj. Så jag slapp dyra hundpensionat och sånt och inte är det några främmande människor alls, skönt. Men det blir väldigt länge jag är ifrån honom, fyra dygn. Så länge har jag aldrig lämnat honom förut, tänk om han glömmer vem jag är eller om han blir så ledsen att han blir deprimerad och dör. (En kompis berättade om deras gamla hund, som blev så ledsen och deprimerad att den dog bara några veckor senare. Men den blev lämnad i tre veckor eller vad det nu var, så det är väl skillnad) Pappa hämtade honom nu, han var ändå på väg neråt, och sen får jag hämta honom på måndag kväll efter jobbet. Lilla gubben!

Tror väl iofs att det är jag som kommer längta mest, han kommer nog ha fullt upp av Wilma och Trasan och allt annat skoj i Sällstorp. Hoppas bara hans mage inte fuckar upp alltför mycket igen, den har nästan stabiliserats sedan förra helgen nu ju...

Om jag kunnat betala samma summa för att få Kalo bra i magen, hade jag gjort det tio gånger om utan att blinka.

En hund som verkligen kan bajsa ordentligt. Jag säger inte vem det är men det börjar på V och slutar med ally.

Kalo var som sagt lite kass i magen igår (lite som i väldigt mycket). Gick ut med honom vid nio eller nåt och hoppades sedan att han skulle ha bajsat ut alltihop så att jag skulle slippa upp på natten. Kalo somnade sedan som en stock, själv hade jag svårare, låg och vred mig ett bra tag innan jag slutligen somnade. Men när jag väl somnat sov även jag som en stock.

Väldigt hårt sov jag. Väldigt hårt. Det märkte jag när jag vaknade. Glad över att ha sluppit gå upp i natt kom jag ut i köket och min glädje förbyttes i... ja, inte var det glädje längre i alla fall. Kalo stackarn hade bajsat över hela köksgolvet. Och kissat en gång. Det såg ut som fågelbajs ungefär. Och en massa droppar med små korn av bajs i. Bara att plocka fram skurhinken. Då ville jag verkligen gråta...

Så lite nervös var jag när jag lämnade honom ensam i några timmar för att gå till frisören. (Man skall ju vara fin på bröllopet ju) Tänk om samma syn skulle möta mig igen. Men nädå, en massa slingor, en klippning och några spontant inhandlade svindyra frisörprodukter (för det här rekommenderar jag verkligen starkt att du ska använda) senare kom jag hem och gluttade genast in i köket. Golvet blänkte lika rent som efter skurhinken i morse och Kalo kom sömndrucken från sängen. Mmm, lilla gubben...

(Mmm, gissa vad det kostade då? Inte skurhinken då, utan besöket hos frisören. Jo, om man klipper sig varannan månad i ett år så får man fram ungefär vad det kostade. Men å andra sidan klipper jag mig ungefär vartannat halvår så det kanske går jämnt upp...)

HJÄLP!!!

När vår familj var i Turkiet 1993 eller när det nu var lärde en prudentlig storasyster sin lillasyster att hon skulle ropa "help" om hon ramlade i hamnbassängen, det betydde nämligen hjälp, fast på engelska. M-hm, duktig man var.

Nu behöver jag hjälp. Jag undrar om det är någon som vill ta hand om min katchupbajsande hund nästa helg när jag åker till Umeå? Alla hundägare (eller föredetta hundägare) i familjen, som ju är de man först skulle fråga ska nämligen med till Umeå.
Och helst ska det ju vara någon som står ut med ketchup, chokladmousse och senap. Och en stressig unghund som vill kissa på allt och jucka på alla andra hundar. Som skall ha mat typ fyra gånger om dagen, som springer omkring på nätterna, vill upp halv sju på morgonen, skäller på andra hundar osv osv.

Den nya maten och livsstilen började ju ge resultat, en något mer bajsliknande avföring. Men så åkte vi hem till Sällstorp i helgen, träffa Wilma och Vally, springa omkring, jaga fjärilar, bli matad med allsköns ostbågar och mat och så värmen! Ketchup igen. Jag blir så trött. Jag vill bara gråta, avliva Kalo och köpa en ny hund som är normal. En lugn hund med lugn mage.

Någon som är sugen på att passa honom? Eller vet någon som kan eller vill? Annars vet jag inte vad jag gör...

Hemma, var ligger det nånstans?

När jag varit i Hålt på min "semester" och var på väg hem kände jag att det inte alls var dit jag ville. Till det som var hemma, är hemma, en trång lägenhet i stan. Jag är ju lantis, ut i tånaglarna är jag lantis. Vad gör jag i stan?

I fredags när jag kom till Sällstorp efter att ha varit på reunion för musikalen i Varberg kände jag likadant. Varför bor jag i stan? Det var beckmörkt och dödstyst och natten var ljummen. Jag rökte en cigarett på verandan bland enorma pelargoner, i bara kjolen och linnet, så varmt var det. Hörde långt långt borta några röster och en bil som körde på en grusväg. Knastret under hjulen. Och kände att det är ju här som är hemma, det är såhär jag vill bo. Skit samma att det är långt bort från världen, långt bort från finkulturen, från pubarna, människorna (jag gillar ändå inte de flesta av dem) och bruset. Det är ju här jag vill bo.

Och nu när jag är hemma igen (det hemma som är det ställe jag tillbringar de flesta av mina nätter) undrar jag likadant, vad gör jag här? Det är stökigt och rörigt och oinrett. Jag hyr ju i andra hand så riktigt mitt blir det ju ändå inte, men det är som att jag inte orkar bry mig heller. Det sabla jobbet som bara tar sån tid! Fönstrena som är så få, mörkt trångt högljutt ljust allt allt allt.

Men vad ska jag göra istället? Flytta vart? Göra vad? Jobba? Plugga? Vet inte.

Vad är viktigt för mig?

En av alla saker vi gjorde på familjelägret var att lyssna på fem personer. "Vara nyfikna" på dem. De fick berätta lite utifrån några frågeställningar och sedan fick vem som ville ställa ytterligare frågor. De frågor som de från början pratade utifrån var "Vad är viktigt för mig?", "Vad vill jag (med mitt liv)?" och "Varför är jag den jag är?"

Är de inte fruktansvärt pretto så säg? Men faktiskt gillade jag det ändå. Det var några som jag inte vanligtvis pratar så mycket med och det var intressant att höra lite av vad de tänkte. Även om jag kan tänka mig att det var en delvis friserad och väldigt beskuren sanning man fick höra, men i alla fall ett litet fragment av personen i fråga.

Men så, vad är viktigt för mig då? Några av de som berättade svarade rättroget att Gud var viktigast, att sätta Gud först osv osv. Det hade jag också svarat för en tio tolv år sedan, men en gång sade någon att hur man än gör så är man själv först i sitt eget liv, allt jag gör, är, säger, tycker, tänker, har mig själv i centrum. Och Gud kan på sin höjd komma tvåa. Gör jag något för någon annan så är det i egoistiskt syfte säger vissa. Om jag dör som martyr i Guds namn så är det för att själv framstå i en bättre dager. Eller nåt. Det kanske är lite cyniskt, men typ så. Alltså svarar jag inte längre Gud som första grej, dels pga detta och dels pga att det nog inte är så längre...
Så viktigt för mig är ju då jag själv. Att må bra, fysiskt och psykist. Min familj och mina vänner. Min hund. Pengar. Jag vet, så kan man ju inte säga, men nog är det väl så. Man jobbar och sparar och lever med sina pengar så visst är dom viktiga.

Vad vill jag då? Frågan är om det är någon slags följdfråga till den förra. Om man menar Vad är viktigt för mig och vad vill jag ska vara viktigt för mig? Här svarade naturligtvis de rättrogna att de ville att Gud skulle vara först i deras liv osv osv. Jag svarar nog inte det heller. Men jag skulle vilja ha en större tro. Men det är nog inte vad jag skulle svara först heller. Jag svarar nog som en annan gjorde, jag vill vara lycklig. Och hur blir man det då? Jag funderar på vad jag vill bli, yrkesmässigt och så. Det återkom även hos de svarande på lägret, jag vill veta vad jag ska bli, vad jag ska göra av mitt liv. Det är nog bara att inse att det bara är ett fåtal här i världen som sådär vet vad det vill. Jag vill göra något som är roligt och det finns det ju mycket som är, men ett vet jag nog, jag vill jobba mindre. Om jag gifter mig med en generös man, kanske jag kan tänka mig att inte jobba alls, men det är väl inget man kan räkna med.

Och varför är jag den jag är? Bah, orkar inte svara på det nu, inlägget är redan långt nog. Det kanske kommer senare, eller nåt...

Det är vad jag kallar billig kvadratmeterhyra

Haha, jag har precis sökt världens största lägenhet. Jag skulle vilja se planskissen på den, eller så är det en samling gympasalar man får... Hoppas jag får den.

Lite bilder från familjelägret i helgen. Jag har valt helt utan att låta någon rättvisa råda när det gäller val av objekt, de personer som finns med på bild är inte favoritsläktingar på något vis, de bara råkade göra sig bättre på bild.

Man kan tydligt se skilnaderna i väderleken, ibland sol ibland ösregn. Hålts alla bortglömda gamla regnjackor i glada färger kom fram ur sina vrår. Och jag gillar hur Gunilla matchar paraplyet med sina kläder.

Systembolaget

Ibland har jag lust att svara:

-Ser det ut som jag är helt jävla dum i huvudet eller?! Jag vet väl för fan hur jag ser ut, tror du jag är så jävla dum att jag lämnar leget hemma?!

När kassörskan tittar lite för mycket med huvudet på sned och frågar om jag har leg?

Betar av

Huva!

Så var årets upplaga av släktbalunsen avklarad. Så många vi är! Och fler blir vi varje år, flick- och pojkvänner och kusinbarn och ingifta och bortbytingar med mera med mera... När jag på jobbet sade hur många kusiner jag hade undrade de om jag verkligen höll koll på allihop, om jag vet vad dom heter alla? Jodå, kusinerna är ju det lätta, men när de nu kommer med nya partners och nya barn till höger och vänster börjar till och med jag få lite svårt att komma ihåg.

Det var i alla fall roligt att vara där, lite trist väder med störtskurar lite då och då, särskilt under uteaktiviteterna, men annars var det bra. Det var OS med massa grenar och massa tävlande (om man kan tävla, ska man tävla, tex vem som äter mest risgrynspudding) och prisutdelningar och grej. Det var mat i massor, och kakor och bullar och godis och öl och vin, så inte gick man magrare därifrån heller. (Finns det någon släktträff i hela Sverige där det inte äts i mängder?) Och så var det lite seriööööösa aktiviteter också, prat och kyrka och sånt.
På det hela en ordinär släktträff, inga crazy nymodigheter, inga omvälvande omdaningar, men nog var det roligt! Trevligt och roligt och bra och kul och så vidare.

Och så har jag spelat i Värö missionskyrka. Årets upplaga av det. Det gick hyfsat, inte superbra, inte dåligt. Tanterna var så glada så i alla fall. Det är det som är så bra, det spelar ingen roll hur det egentligen går, dom kommer ändå fram efteråt och säger ååååå så fint det var och oooo vad vackert du spelar osv... Men jag var ju ändå så nervös, det märks att jag inte spelar för andra så ofta nu för tiden, jag har ingen vana längre. Men ett härligt adrenalinrus får man efteråt i alla fall. Då blir man sådär glad och det känns som om fartvinden fortfarande blåser en i ansiktet. Det är svårt att beskriva, men ni som uppträtt någon gång vet nog ungefär.

Så var några grejer från listan i förra inlägget avklarade. Nu väntar en veckas jobb och förhoppningsvis lite ordentlig sömn innan nästa helg. Jag börjar nu. Med sömnen alltså. Godnatt.

Och så det, och så det, och så det...

Å-åh, det är så mycket nu. Det känns som att varenda helg är till bredden bokad med allehanda bestyr, jag hinner inte med! Så är det kanske inte riktigt, men lite jobbigt känns det. Det är roliga grejer allting men jag hade velat ha lite bara-vara-hemma-tid också.

Nu till helgen till exempel blir det släkt-fejd (inklusive släkt-OS. Det ni, det är vi och kineserna som har OS i år, och det krävs stora personliga uppoffringar för att kvala in till något av dem (tokträna eller tokträna och gifta in sig i släkten)) och dessutom det årliga giget i Värö missionskyrka med Kalle. Har hunnit öva sådär mycket. Igår och idag. Och kanske kanske en stund innan på söndag, om Kalles jobb vill oss väl. Ni får gärna komma om ni vill, det är klockan sex nu på söndag. Det blir två nya och en gammal hit.

Nästa helg till exempel blir det nog afterwork-eller-nåt-i-den-stilen på fredagen och på lördagen är det stora ladugårdsfesten hos pappa. Roligt båda två. Men söndagen kommer jag nog gå i ide.

Helgen därefter till exempel blir det bröllop i Umeå. Tåg och grejer. Tar tid, men är roligt.

Och så får vi inte sluta tre på fredagarna längre, piss off dumma jobb, jag ska byta! Och i morgon går min lagbas-chef på semester. I fem veckor. I hate him. Och vem står där och svarar i hans telefon då? Jag. I hate it. Dessutom är telefonen i två delar, telefondel och knappsatsdel (nej det är ju jättejobbigt att lämna in den...). I hate it.

Och så skulle jag ju vilja hinna sy nåt att ha på mig på bröllopet, roligt med nya kläder ju. Skor har jag redan. Tyvärr hann Kalo inviga dem innan jag bara. Ena klacken, den var jättegod sade han. Jag blev arg. Och så bröllopspresent också. Och så...

Något gott (eller bra, är kanske bättre uttryckt) i allt elände är att Kalo faktiskt bajsat ganska normalt sen i går eftermiddag. Det vill säga inte ketchup utan mer åt kaviar som det lösaste. Och några riktigt fina bajskorvar. Kan det vara så att kisseri- och träffa-andra-hundar-förbuden gett resultat? Eller är det maten han nu ätit i snart två veckor? Eller att han får maten i fyra pytteportioner över dagen, istället för två? Eller är detta hans version av förstoppning?

Och jag försov mig i morse. Vaknade först av att Kalo ville upp i sängen vid halv sex. Jaja, det är ju bara en tio minuter kvar, så ok då. Vaknade sen och då var klockan plötsligt tio i sju. Jaja, det är ju bara tio minuter kvar tills jag börjar... nej, snarare: AAAAAH! (Men jag var på jobbet tjugo över, det var väl snabbt jobbat?) Måste ha glömt sätta på klockan...

Jag vill ha mera tid! Mindre jobb! Mera pengar! Mera sömn! Mycket mera sömn!

(En sak som jag faktiskt till slut fått är mitt efterlängtade pianoställ! Men jag fick det gratis i alla fall. Det var väl det minsta man kunde begära, efter tre månaders väntetid. Nu behöver jag bara en pianopall också, någon som har en till övers?)

Efteråt

Som sagt så blev gårdagkvällen sen, eller ja, snarare tidig kanske. Vid fyra kom jag med vagnen till Orustgatan, det hade ljusnat och jag var full och glad. Gillade den regnvåta gatan i morgonljuset, som en målning från Paris eller nåt.

Idag har jag inte gjort mycket nytta, varit ute ett par svängar med Kalo (ketchup), ätit bakfyllepizza med syster e, eh... ja, det var väl det. Tröttsamt när en partykväll inte är en partykväll utan snarare ett partydygn, men man har ju ingen annan än sig själv att skylla så här sitter jag och bloggar och surfar i brist på lust och ork att göra något annat.

Träffade en hundägare och snackade ett tag med henne, hon har också en stissig hanunghund och har nog bestämt sig för att kastrera nu. Det ger mig lite vind i seglen åt kastreringshållet, jag brukar gilla hennes sätt och åsikter. Och kanske att hon motiverar på ett bra sätt de olika sakerna hon gör, tänker efter varför och hur hon ska göra saker istället för att bara så-gör-man-bara-göra det. Vi tänker och gör nog en del likt, så när nu hon ska kastrera så känns det "bra" att göra det. Vi får se.

Igår

Lite bilder från gårdagens jippo med jobbet. Det var först mat på ett ställe, därefter femkamp på Liseberg, därefter mera öl på ett annat ställe, därefter mera öl på ännu ett ställe, därefter... och ja, det blev sent och roligt. Och billigt, jobbet bjussade snällt på allt. Men lite nöjd är jag, det slutade inte alltför knasigt på något sätt. Jag hade ju bestämt mig att inte dricka i takt med de femtio kilo större männen och höll mig rätt bra till det. Lämnade en hel massa öl i stället för att svepa i mig den när vi nu skulle gå vidare eller så. Lite nöjd. Även om jag naturligtvis hade kunnat skippa de sista ölen och de sista ställena för en trevligare lördag. Nåja, skoj hade jag iaf.

Näe. vill inte mer.

(om ni är trötta på hundprat och hundbajs kan ni hoppa över det här, det är faktiskt frivilligt att läsa)

Jag är trött på Kalos mage. Jag är trött på Kalos gnäll. "jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut nuuuu, jag vill bajsa, jag vill bajsa, jag vill bajsa lööööst, nu." Så går man ut och han kissar lite och så bajsar han. Först kommer en liten bit fantastiskt fin bajskorv, lagom i konsistens och färg och så. Sen kommer en liten bit ok bajskorv, krämig men korvformad, ok. Sen kommer det lösa, som mjukt smör ungefär, kletigt och smetigt. Varje dag är det likadant. Det är som att hans mage vill bli av med allt innehåll på samma gång, som att den inte vill vänta på att den processat klart. Ut med det, alltihop, nu på en gång.

Jag testar ett nytt foder ju. Färgen på bajset är lite annorlunda, annars är allt precis som förr. Lite hårt i början och sedan lösare och lösare. Nu har han ätit det nya i snart en vecka och inte händer det så mycket, men jag ska hålla ut lite till, inte ge något annat (nästan) bara maten och se om det händer något på sikt. Har naturligtvis googlat en del och hittat diverse tips på hur man får en hundmage bra. Bullshit, jada jada, jag har testat dom, det funkar inte. Kokt ris, morotspuré, dyra dietmaten på burk, rå köttfärs, allt. Dessutom verkar de flesta tipsen gälla tillfällig akut diarré, och det är ju inte det det handlar om, det handlar om daglig tarmtömning i diverse konsistenser.

Och jag har hindrat honom från att markera revir överallt, och inte har han träffat särskilt många hundar som damen i hundmatsaffären sade, sedan jag nu började med den nya maten och det, för att minska hormonsvallningarna i honom. Händer det nåt då? Näe då. Och nu sitter han vid dörren och smågnäller och vill ut och krysta ut den sista lilla majonnäsklicken av bajs. Jag blir så trött. Men jag får väl hålla ut ett tag till, se om det händer nåt, i alla fall en månad tänker jag...

Jaja, imorn ska vi ut och äta och femkampa på Liseberg med jobbet, det ska bli skoj. Hoppas bara jag inte blir lika full som förra gången. Haha, det slutade tidigt den kvällen. Men nu har jag lärt mig att man inte kan dricka ikapp med de stora männen på jobbet (hah! som om jag trodde det innan dess, jag var ju bara dumfull) nu ska jag dricka i min egen takt och bla bla bla. Det blir kanske kokt ris och morotspuré för mig imorn...

Nämen har man sett!

Den som snokar skall finna. Är det någon som känner igen henne? Jag hade inte gjort det om inte jag vetat. Här kan man tex se mer...

Sverigepizza

Idag testade jag en ny rätt från tidningen Buffé som jag får eftersom jag handlar så vansinnigt mycket på ICA. Ibland. Det var en sån där hur-i-hela-friden-kommer-det-här-smaka-då?-rätt, konstig och ovan blandning av ingredienser. Man skulle kunna likna det vid en pizza, bröd i botten och in i ugnen. En svensk pizza, med de svenskaste ingredienserna man kan tänka sig -sill och potäter och knäckebröd. Jepp, faktiskt. Och så lite osvensk curry på det. Det är inget jag kommer bjuda på eller rekommenderar särskilt varmt men det var helt klart kul med lite variation. Och mätt blev jag ju...

Om ni av någon anledning skulle bli sugna så har ni receptet här.

Fina bröst (fina foton)

För att ytterligare tillfredställa min förmodligen största grupp besökare (skulle dock inte tro den trognaste) kommer här några foton av en eminent fotograf, Abhijit Biswas. Ett tips är att inte googla på "fina bröst", det leder ingen vart... utom hit då...

Slut

Kalo, läs den, du kanske lär dig bajsa ordentligt då.

Slut på bilderna, slut på semestern, jag är slut.

Sista veckan har jag inte gjort mycket vettigt på. Tänkte naturligtvis att jag skulle det, men det blev så klart inte mycket av. Städade lägenheten och så har jag handlat. Slut på det duktiga.

Däremot har jag druckit öl, varit en dag på Stråvalla strand, druckit mera öl, sovit inte så mycket som jag hade velat, ätit en del, och datat en del. Det har känts som en jättelång helg bara. Ganska skönt, men lite frustrerande. Jag hade velat ha några veckor till, tack. Men inte, nu är semestern obönhörligt slut.

Och jag är slut. Igår var jag i slottsskogen och drack lite öl med några trevliga kompisar. När de sen skulle dra vidare in på nån krog åkte duktiga jag hem istället, tänkte att min sista lediga dag inte skulle tillbringas med huvudvärk och trötthet. Ok, huvudvärken uteblev, men trött är jag som aldrig förr. Och nu ska jag tala om varför: Jävla hundjävel!

Kalo har en mage som inte riktigt vill göra sitt jobb, dvs smälta maten och producera fina bajskorvar. Den smälter förvisso maten. Till nån slags ketchupliknande konsistens, men där slutar den göra sitt jobb. Kalo bajsar brungrå ketchup. Ibland ganska ofta. Som inatt. Duktiga jag gick ju och lade mig vid ett två nåt och hade naturligtvis gått ut med Kalo i förbyggande syfte (nu får jag sova länge... -HAHAHA yeah ringht...). Vid halvtre börjar Kalo bli orolig. Vid tre väldigt orolig så det var bara att gå ut. Ketchup. Vid fyra. Ketchup. Vid fem. Ketchup. Inte förrän sju igen. Ketchup. Vid tio igen. Ketchup.
Jag var sur och arg och trött. Jävla hund!

Det enda som verkar hjälpa är om han inte äter någonting på ett dygn och sedan får lite lite mat. Då bajsar han säkert fem cm normal bajskorv, sen är det ketchup igen. Damen i djuraffären trodde att det var hormonstress ("låt honom inte revirkissa eller brösta upp sig mot andra hundar osv...") Kanske. Kastrera kanske? eller går det över med tiden? Jag har ju aldrig haft hanhund förut så jag vet ju inte.

Och när det gäller kastrering går meningarna vitt isär. En del tycker det är roten till allt ont, andra tycker att det är det bästa man kan göra. Funderar lite på kemisk kastrering, den går ur efter ett halvår, så det kanske är värt ett försök?

Så har jag tänkt testa ny mat, kanske kan det hjälpa. Färskmat. Allt är rått och malet, inget torrfoder eller spannmålsstinn mat. Vi får se om det hjälper lite kanske...

Jag är så trött på det, kunde han inte bara bajsa som han ska? Slut.

Bilderboken, kapitel 7: Viktiga saker

Jag skrev för ett tag sedan om hon som tyckte bloggande var så dumt, att man borde i mycket större utsträckning skriva bara genomtänkta saker, korrekturlästa och korrigerade otaliga gånger. Nu när jag skriver om saker som hänt för ett litet tag sedan känns ingenting jätteviktigt, det som var kul och intressant då, som jag ville skriva om, har liksom mist sin glans lite. Det är inte lika kul och intressant längre och det är väl det som är en del av bloggandet, det är ögonblicksbilder till stor del. Ibland skriver jag ju mer genomtänkta saker, men oftast är det en impressionistisk målning av rådande sinnesstämning.

Förra söndagen hade jag nog kunnat skriva en hel del om syster e:s inflyttningsfest, om folket och stämningen och allt. Inte det att den blivit tråkigare med tiden, men ja, jag är ju inte lika uppe i euforin längre. Den var iaf väldigt rolig, mycket folk och stoj. E har många vänner, nittio procent av dem är killar och nittio procent av killarna är kära i e. Vilken poppis syster jag har! Och är det konstigt eller? Ne...

Bilderboken, kapitel 6: Kanacka

Gamla Nacka, Lilla Molle, Kanacka, Attapatta, eller bara Akja.
Innan jag åkte hem igen till Göteborg hälsade jag på pappa och lilla Akja. En hund med en dödsdom. Veterinären sade att det nog var dags nu, och visst var hon skruttig mot slutet, men hon är ju hunden som aldrig dör, hon blir bara äldre och äldre och långsammare och skröpligare för varje gång, men sååå gammal? Jo, tydligen, infektion i tänderna som spred sig upp i nosen och ögonen så det blev dags.
Stackars pappa, jag vet ju hur det kan kännas när hunden dör och det är inte roligt. Det är inte roligt länge efteråt. Det är till och med så att det ibland känns som att det inte var värt det, men i efterhand så är ju sexton roliga år helt klart värt ett år i sorg. Lätt att säga ju.


Fina gamla Akja...

Bilderboken, kapitel 5: Midsommar på riktigt II

Ja, så blev det midsommar på riktigt för mig också. Med partytält (även om jag initialt protesterade mot detta, kallt som det var) och kubb och pastasallad (jepp, sillen hade jag ju redan klarat av) och midsommarstång och ja, ni vet allt... (fyllan och så)

Jag tog ett gäng bilder, men få blev bra och att visa alla baraföratt är bara en sak man gör på facebook så ni får se ett steg-för-stegreportage av midsommarstångsbygget istället. Tyvärr har jag ingen bild på den färdiga stången, och inte dansade vi runt den heller, men det är ju själva resan som är målet eller vad man nu brukar säga...

Bilderboken, kapitel 4: Jag och John Bauer

För ett tag sedan nämnde jag John Bauer i något sammanhang och tänkte att honom känner väl alla till. Men inte då, det var ingen som hade en susning om vem det var. Men ni vet trollen? Tuvstarr? Mossiga stenar och så? Näe, inte en aning.

När jag var i Hålt gick jag en liten promenad varje dag. I typiska John Bauer-skogar. Men det hade inte mina kära vänner märkt, de hade inte sett trollen och stenarna. De hade gått runt och sett gran.gran.sten.mossa.gran. Hur kul är det?

Men säg inte att ni inte sett Tuvstarr?