Jag lade ner den sovande Kalo på golvet. Så mjuk och avslappnad han var. Slogs så av en tanke. Han kommer också dö en dag. Precis som Cola gjorde. Det är ju inte det att jag trott att han skulle leva för evigt, men jag har inte tänkt så långt än. Det är ju inte dags än på länge.
Så tänkte jag att säg att han får leva i tio år. Då är jag trettifem år och mitt liv ser förmodligen väldigt annorlunda ut än det gör idag. Kanske bor jag nån annanstans (landet). Kanske är jag gift(eh?). Kanske har jag barn(hoppas inte). Kanske har jag utbildat mig(hoppas). Kanske har jag ett annat jobb(förmodligen). Kanske det kanske.
När jag fick Cola var jag tolv år och hade precis slutat sexan. Inte tänkte jag då att när hon dog skulle jag vara tjugotre och göra det jag gjorde då. Och ha gjort det jag hade gjort då. Jag tänkte nog inte att hon skulle dö alls. Nu vet jag att hundar dör. De gör det. Kalo också. Men inte än. På länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar