En dålig vana

Någon gång på gymnasiet lade jag till med en dålig vana. Den kommer sig säkerligen av att jag då själv tvingades ta ansvar för att komma upp på mornarna. Olikt andra dåliga vanor som kommer smygande och plötsligt bara är där, kan jag tydligt minnas hur denna ovanan började:

Jag vaknar av väckarklockan (en liten digital sak, som hade samma knapp för av- och påstängning av larmet som för att visa larmtiden) stänger av den, jodå 06:30 som vanligt och sätter mig motvilligt upp i sängen. (Om jag inte satte mig upp skulle jag genast ha somnat om och inte vaknat på många timmar, enligt erfarenhet.) Tittar på klockan en gång till, jag känner mig ju ändå ovanligt trött, hm... 00:39, konstigt. Jaja, det är en gammal skruttig klocka, den har väl fått sig en knäpp.

Med möda släpar jag mig ner för trappan och ut i köket. Hm... konstigt, köksklockan har stannat någon stans mitt i natten. Batterierna är väl slut... Så äter jag min sedvanliga frukost, mjölk och flingor med socker på. (Alltid. Varje morgon. Hela gymnasietiden. Orkade inte hitta på nya vanor på den fronten.) Så går jag upp igen, borstar tänderna, tillbaka till rummet och ska precis klä på mig... Men så sneglar jag på den analoga trotjänare jag också har på rummet. Ett, visar den. Den också.

Vid det här laget, frukostad och tandborstad, har jag vaknat till så pass mycket att jag nu inser att det faktiskt är vad klockan är. Ett. På natten. Så jag går och lägger mig igen, vad annars skulle jag göra?

Någon vecka senare vaknar jag igen av väckarklockan, upprepar samma procedur, men hinner komma till sans redan innan frukosten denna gången. Jag inser nu att det inte alls är väckarklockan som ringer, det är någonstans i mitt huvud som du-måste-upp-vakna-du-måste-vakna-NU-nerven börjar klämma, alldeles av sig själv, helt utan rim och reson eller verkliga signaler.

Denna helt idiotiska vana har kommit tillbaka lite då och då, särskilt om det är något viktigt jag måste komma upp till dagen efter. Då vaknar jag gärna flera gånger under natten och måste-upp-nu-vakna-då-du-måste-upp-sätter mig i sängen och tvingar mig själv till medvetande och vakenhet tills jag inser att klockan bara är halv tre eller fyra eller vad den nu är.

Nu är jag inne i en ny period av lätt sömn, jag måste vara vaksam på om Kalo är upp och tassar och i så fall springa ut med honom innan han hinner kissa. Och vad händer? Jag hör ljudet av små tassar, vaknar och ser bestämt (lika bestämt som väckarklockan har ringt alla de där gångerna) hur Kalos krökta rygg precis ska klämma ut en korv, flyger upp ur sängen, ropandes och tjoandes för att förhindra att han hinner göra något. Lika snabbt flyger Kalo och Vally upp ur sina korgar och undrar vad som står på. Då undrar jag det också och så är det lika bra att ta ut Kalo, när jag ändå väckt honom...