Det var längesedan jag hade en liten valp att ta hand om nu, nästan tretton år sedan. Då var jag tolv år och hade precis fått den där hunden som jag så länge drömt, och tjatat, om. Men det var inte bara guld och gröna skogar vill jag minnas.
Jag satt på trappan i morgonrocken (det var i alla fall sommar den gången) och grät för att den förbenade lilla varelsen skulle ut varenda natt. Hela tiden hela tiden. På den tiden hade jag heller inte lagt till med ovanan att vakna på natten, så ofta fick mamma eller pappa komma och väcka mig när Cola satt och skällde på mitt rum för att hon ville ut. Kan tilläggas att de hade sitt sovrum i andra änden av huset...
Än så länge har inte Kalo vett på att säga till när han vill något, och jag tror att jag själv börjar slappna av lite mer nu, och är således inte lika lättväckt längre. Inatt vaknade jag av små tassar som sprang tillbaka till korgen. Typiskt. När det dessutom visade sig vara rena tarmtömningen och till råga på allt jämte tidningspappret, blev jag ju inte gladast. (Jag som var så nöjd över att han i alla fall inte bajsat inne mer än första dagen när han kom hit...)
Men jag minns även det roliga med Cola-valpen. Hur jag lyckades lära henne både det ena och det andra. Både användbara och onödiga tricks. Har redan nu börjat säga sitt till Kalo när han sätter sig, i förebyggande syfte, någon riktig träning är det ju inte frågan om. Men så testade jag att säga det när han stod upp, och ser man på, han satte sig! DEt kan ju vara så att han hade tänkt sätta sig i alla fall, men jag blev glad i alla fall...
Ja, mycket om hund skulle det bli, ja... och det lär bli mycket mer...
...bilden är för övrigt av en konstnär som heter Christian Gonzenbach, "som gör rätt banala installationer som kretsar runt djur, mat och döden". Kolla gärna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar