Ett skräp

Man kan inte ensam rädda hela världen, det vore ju en omöjlighet. Men man kan, som man ju säger, dra sitt strå till stacken. En kompis till mig har tagit på sig uppgiften att, nej, inte rädda hela världen, inte städa alla stadens gator från skräp, men väl ett skräp om dagen.

Och då räknas inte det skräp man själv alstrar utan det ska vara ett skräp, slängt av någon annan, på en plats där det inte ska vara. Varje dag.

Inte för att det skulle rädda hela världen, inte ens i förlängningen, men min värld skulle i alla fall bli så mycket trevligare att leva i. Det är nämligen jag som plockar alla andra skräp, de som inte min kompis plockat upp. (Nu vet jag inte om han verkligen gör det varje dag, eller ens en gång i veckan, men ett skräp mindre är faktiskt ett skräp mindre)

Och nu kommer en liten uppmaning, eller ett kall, till dig; om du nu inte ids böja din vackra rygg, och plocka ens ett endaste litet skräp, så släng i alla fall ditt skräp i en papperskorg. Och. och. och. Tacka NEJ till alla jävla gratistidningar! De är de största skräpen som ligger i rabatterna. Jag hatar dem, nästan lika mycket som jag hatade avfuktaren. Och det är inte lite.

(Nu är de faktiskt nästan klara i rummet! Kors i taket, imorgon ska snickaren komma och sätta dit listerna på den nu så vackert nymålade väggen. Så snart återstår bara ett tjockt lager damm över hela det ganska välinplastade sovrummet.)

OMG OMG OMG!

Jag tror personligen att en femtedel av amerikanerna skulle behöva lite mer utbildning och lite mindre skönhetstävlingar...

Ingenting alls

Tänk så mycket man skulle kunna skriva om
Så mycket som snurrar i mitt lilla huvud

Man skulle kunna skriva om vad som hänt idag
om XG som började på jobbet idag
om den sura tanten som gnällde på mig
om att Melvin faktiskt hittade på ett eget samtalsämne
om J som verkade ovanligt glad

om att jag handlat mycket mat
om att jag bakat bröd
om att jag ätit blodpudding (man får passa på när M är borta)

om att M är borta
om att det känts som höst idag, kyligt
om att det blåser fasligt vid våran ytterdörr. Alltid.
om att det regnade på oss när vi var ute och gick

om att Vally äter upp sin mat fortare än kvickt när man smackar med munnen
om att hon rejsar fram och tillbaka i korridoren innan vi går in i lägenheten
om att hon bajsar tre pluttar varje gång man är ute
istället för att göra allt på en gång

om att jag var hos H igår och fick god mat
och trevligt umgänge (till skillnad från det vanliga)
och lite lådvin

om att jag var i kyrkan igår för första gången på jag vet inte hur länge
om att jag primärt var och lyssnade på A egentligen...
om att det var bra

men det blir visst ingenting alls.

Varseltrosor

Jag tvättar min tvätt, M tvättar sin tvätt. Det är väl inte mer än rätt. Anledningen? Jag vill inte att det ska råka hamna fel grejer i fel maskin och så där. Detta är ett ganska dåligt argument eftersom av oss så jag har den största andelen missfärgad tvätt. Ni anar inte hur mycket till exempel ett par knallgula varselshorts färgar av sig. Mohaha, alla mina vita trosor har nu ljust gula kanter. Tjusigt.

Inte för att jag vill vara missunsam för Ms förmåga att inte missfärga sin tvätt, men det kan ha att göra med att 95 % av hans tvätt går i 40 mörkt, allt har ungefär samma murriga gråblågröna färger. Resten går i vitt.

När han en gång skulle tvätta lite åt mig lade han en tröja som jag vanligtvis tvättat i ljust i sin 40 mörkttvätt. Och när jag nästa gång tvättade den själv i ljust, som jag brukat, blev ju då alltihop lite gråblågrönt. Efter det ville jag än mindre att vi tvättar varandras tvätt. Det är inte bara mitt fel att mina kläder är missfärgade.

En annan anledning att inte tvätta åt varandra (det är mest jag som vill hålla isär det, som ni kanske märker) är att jag tror att det skulle bli jag som mest tvättar åt honom och inte så mycket tvärtom och det tycker jag är ett mer legitimt skäl...

Mottfjärilar

Angriper mat & textil

Mottfjärilens larver lever i mjöl, torkad frukt, nötter mm.
Larven är oftast gulvit, men kan skifta i grönt eller rosa. Den spinner rikligt med trådar så att vaddiga klumpar bildas i mjölet. (Jag vet precis hur de ser ut nu, både larverna och klumparna. Tyvärr) Fjärilar i speceriskåp eller på köksväggarna är en viktig varningssignal.
Mottfjärilar förs vanligen in med matvaror.

Tips för att förebygga problem med mjölbaggar, plattbaggar, brödbaggar och mottfjärilar?

Skadedjur i livsmedel i bostäder (ex mjölbaggar, m.fl.) kommer oftast in med nyinköpta varor men kan också komma från den omgivande miljön. Ordning och renlighet är av stor betydelse. (jo, jag har märkt det nu)

Smuts och avfall i vinklar och vrår är utmärkta utvecklingsplatser för insekter. Det är viktigt att städa. (Nähä, det menar ni inte! Det är det jag gör nu. (Men kanske inte gjort tillräckligt på ett tag då...))

I köket eller skafferiet är förvaring i tättslutande förpackningar utmärkt även om det inte är någon garanti. Något att tänka på är också att livsmedel bör förvaras så kallt och torrt som möjligt. Livsmedel bör inte heller förvaras längre än nödvändigt. (Oops, det kanske är där det brister, för jag har ordentliga påsklämmor på nästan allt)

Om du upptäcker skadedjur i ditt kök är följande åtgärdsprogram lämpligt

Töm skåpet/en och ta bort eventuellt hyllpapper. Rengör lådor och hyllor noga. Använd helst dammsugare. Undersök varorna noga innan de sätts tillbaka. Det bästa är oftast att kasta bort varor som varit angripna. (Jag har kastat mycket nu)

Om varorna är endast lätt angripna eller om de misstänks vara angripna kan de räddas genom att varorna får ligga några dagar i frysen. (Frysen är full)

Trots grundlig rengöring kan det vara nödvändigt att behandla otillgängliga vinklar och vrår med ett bekämpningsmedel. Tag då kontakt med Anticimex . (Nej nej nej, vill inte!)

Fy fasen vad orenliga och äckliga vi måste vara. Hieuw!

UEG 990

Idag har jag jobbat ensam för första gången på hela sommaren. Tidigare har vi som standard varit tre i bilen och risken (chansen?) att båda de andra skulle vara borta samtidigt var väldigt liten. Och dessutom, om de skulle vara det, så skulle jag ändå fått jobba någon annan från området. Men idag var Melvin ledig och J som jag jobbade med på förmiddagen åkte hem pga sjukdom och då var det bara jag kvar, de andra hade annat för sig.

Det var faktiskt ganska trevligt att gå där och hacka, radion som sköter konversationen där i bakgrunden (på vilken kanal jag ville), och åka och äta lunch (när jag ville). Inte att det brukar vara några problem med att jobba med någon, men ja, ni som känner mig vet att jag trivs ganska bra ensam ibland. Dessutom fick jag köra racerbilen. Racer och racer, men den har i alla fall turbo, man behöver inte köra pedalen i botten för att komma uppför backarna. "Du kör som en biltjuv, ju" sade J som åkte med en sväng. Man får ju passa på när man kan...

Stackars, stackars Melvin

Nu har det flesta sommarjobbare slutat, kvar blir de gamla fastanställda rävarna och så jag. Jag som är kvar så länge jag får och om Tommy får bestämma blir det nog länge. Idag kallade han mig 'lilla dockan'. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Det är klart att det är fint, han menar ju säkert att jag är liten och söt och så, men jag är väl ingen docka heller!? (Precis som jag sade när jag var liten och mamma ville bestämma över mig)

Men det är inte bara gamla rävar där nu, det har börjat en ny också för att fylla tomrummet som K&P och E lämnat efter sig. En stackars, stackars liten Melvin. (Han heter inte Melvin, men typ.) Det är på inget vis synd om honom, förutom det enda, att han behöver jobba med mig.

Nu är det inte så hemskt att jobba med mig egentligen, om det inte vore så att han vore av den stackars, stackars nervösa typen. Och ju mer nervös han är, desto mer irriterad blir jag. Han vet inte vad han vill ha till lunch och väl inne i affären som jag guidat honom till, frågar han efter förslag på vad han ska äta. -Människa! Du vet väl vad som finns i en vanlig affär!?
Och om jag säger något till honom, typ 'glöm inte hackan där', så blir han så nervös så det finns inte. -Åh, ja, ja just... det ja, hackan, ja... eh...

Det kan ju ha att göra med att han är ny och osäker, eller att jag är tjej och han kille, att han inte har flyttat hemifrån än, vad vet jag. Men jag ger honom en chans, jag är snäll och trevlig och så, men man orkar ju inte drraaa ur honom konversationen hela tiden. Aaaurrgh!

Poing & Xiaogang

När vi ändå är inne på MÅ och XG som gifte sig så vackert i lördags...

XG är inte bara make han är musiker också, vilket vi fick prov på under festen. Han spelade bland annat upp ett par låtar han skrivit bara till MÅ. (Tänk om man hade en musiker istället för en prylgalen datanörd, han dedikerar inte ens en liten tv åt mig. Istället köper han sig en jättestor och jätteplatt tv bara till sig själv! (fast jag får nog också titta på den i bland))

Här spelar XG tillsammans med en norsk grupp som kallar sig Poing, vilket kanske också kan beskriva musiken lite. Mer av XG's musik finns här.

Bröllopsmusik

Som ett Tack för festen kommer här Mozarts Bröllopsmusik.

Ni som väntar er några fyrverkerier eller fräcka saker (hrm... G?) kan ju hoppa över det här... det händer ingenting, det är bara fantastiskt bra musik.

Sista dagen...

Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!
I morgon börjar jag jobba igen efter en veckas ledighet. Vart tog den vägen? Ett par dagar försvann till brudklänningen, en dag till själva bröllopet. Några försvann in i dimman, men sen då? Jag har ändå varit ledig nio långa dagar, vart tog de vägen?

Visst har det varit skönt med ledigt, skönt att inte gå upp klockan halv sex på morgonen, inga betungande arbetsuppgifter, inget regn som man måste ut i (det har väl regnat, men jag har inte behövt gå ut då). Men nu så här sista dagen av ledigheten känner jag mig inte särskilt utvilad och inte känns det som att jag uträttat några storverk heller. Men det kanske är detta som är slutet-av-semestern-ångest? Jag har bara haft riktig semester en gång i mitt liv och då hade jag mer ångest innan semestern...

-Men vad ska JAG ha på mig!?!

Jag vill bara upplysa mina läsare om att det inte är jag som utropade orden i rubriken. Under tiden som jag sytt brudklänningen har jag i mitt huvud tänkt ut ungefär vad jag själv ska ha på mig på bröllopet också. Däremot min käre M har inte haft en tanke på att han ska ha något på sig, något som inte är jeans och t-shirt, den vanliga uniformen.

Men alla killar har ju en kostym, konfirmations- eller studentkostymen, eller? Javisst, så även M, det är bara det att den sedan så länge tillbaka jag kan minnas legat i tvättkorgen. I alla fall byxorna, smutsiga och skrynkliga. Dry clean only, that's why. Vilket nu föranledde ett panikbesök hos kemtvätten. I Majorna, eftersom den (de) närmsta inte kunde få färdigt dem på så kort tid. Är man ute i god så är man...

Och nu kommer ni tycka att jag är en ond människa, men jag tänkte faktiskt på att M inte hade tänkt på vad han skulle ha på sig. För länge sen. Utan att säga något. Men jag vägrar vara hans morsa, så han får vackert tänka på det själv. Mohahaha!

Testad & Godkänd

Tjoho! Klarade av två besiktningar idag.

Först var det tandläkaren. Hon petade och krafsade och blåste och röntgade och till slut fick jag min dom. det gick bra, bara några bra-att-veta-grejer. Små hål, men inget vi gör något åt nu. Gött.


Sedan var det bilen. Under denna besiktning var jag av naturliga skäl mer nervös, även om bilen inte är lika gammal som mina tänder (fast jag putsar ju inte bilen två gånger om dagen heller). Han bankade obarmhärtigt under hela bilen och vred och bände i däcken och petade och krafsade. Och så var det bromsarna och alltihop. Men, kors i taket, det blev bara några bra-att-veta-grejer. Nån trasig bälg och vad det nu var. Gött. Men han med den flashiga veterancaben och solglasögon och alldeles för liten snopp fick minsann efterkontroll. Mohaha! Och så körde jag hem med ha-där-lurade-jag-er-allt-känsla i kroppen. Kändes så otroligt skönt att inte behöva åka tillbaka igen. Det är inte ofta det hänt när det gällt mina bilar, så det är nog läge att köpa en lott idag.



Nu, nu, nu är det klänning som gäller! Strax klar. Ska leverera den ikväll hade jag tänkt. Så får vi se om den också blir

Pressarfotsjävel

Jaha ja, så gärna ville jag ha den där pressarfoten, men det är väl sådana tillfällen man inte ska hoppas för mycket. Jag åkte och köpte den och tralala nu ska här sys. Så passar den inte! Jo, det går att sätta fast den på maskinen men då går det inte att vrida ner nålen. Den är för Berninamaskiner men inte för just min! Ååh, så trött jag blir! Nu måste jag ut på jakt i morgon igen. Annars blir det ingen fin brudklänning.

Jo, det blir det ändå, Maria var här och provade idag och det ser lovande ut. Och viktigast av allt, det verkar som att hon är nöjd själv. Det är ju den största belöningen. Inte för att jag inte är nöjd själv, men det är så otroligt roligt när nån annan är nöjd också. Som en välbehövlig bekräftelse, när man suckar som djupast över till exempel en felköpt pressarfot...

Om ni undrar varför jag kan sitta här och skriva istället för att sy så har jag ingen-mat-samtidigt-som-jag-syr-den-vita-fina-klänningen-
förbud-,-för-det-hade-just-varit-snyggt-med-en-rödbetsfläck-
mitt-på-magen.

Kanske en rottweiler?

-Du får ju inte ta ut dig nu när du ska ha semester.

Så sade min kollega på jobbet när vi för tredje gången var på väg ut till Västra Frölunda, där vi överhuvudtaget inte har att göra under arbetstid. Nä, det är nog ingen risk att jag tar ut mig. Det skulle jag nog inte gjort även om jag jobbat hela tiden heller, men min arbetsmoral har sjunkit drastiskt den senaste veckan. Jag känner i hela kroppen att det är dags att vara ledig, jag har inte varit det sedan i julas typ. Så nu är det verkligen på tiden och det ska bli så skönt!

En sak vi lade en stund på i fredags var en hund. Vi såg en rottweiler springa längs vägen och inte en människa syntes till, så vi tog fast den och ringde polisen och efter mycket om och men och ring hit ring dit, så kom en kvinna från omhändertagnings-nånting-av-herrelösa-hundar-nånting i Spekeröd och hämtade hunden som J redan döpt till Orvar. Hursom, J frågade vad som blev av den om ingen hörde av sig eller om man inte hittade ägaren och hon sade då att om den var frisk och klarade ett mentaltest så blev det en omplaceringshund och är ni intresserade i så fall? Hupp! Alltså, det var en väldigt trevlig hund, den var inte aggressiv på något sätt och stannade lydigt när vi väl kopplat den, och jag börjar ju naturligtvis tänka 'Hm, man kanske skulle ta hand om den då, om det nu blir aktuellt'.

Jag vet, det är kanske inte bästa idén att skaffa en redan vuxen hund. Och en i den viktklassen. Och den rasen. Men, ja, den var ju så trevlig...

Nä, nu ska jag åka in till stan och köpa en pressarfot för fyrahundrasextioen kronor! Ajs, det var dyrt men jag vill ju ha den...

För övrigt så hittade jag bh:n i en väska alldeles innanför dörren, på dörrmattan... hm.

Andra mornar...

Vanliga mornar är jag lagom morgontröttförvirrad, lite grand, men ändå så att jag kan hantera det. Jag brukar oftast komma ihåg att ta med vad det nu är jag ska ha med, som lunchen och vattenflaskan. Oftast. Vissa mornar försover jag mig, då minns jag ingenting.

Andra mornar är någonstans däremellan. Jag somnar om och vaknar en snooze för sent, vilket gör morgonen de där fem minuterna för kort, och lite mer stressad än vanligt. Så att jag skyndar mig lite extra, och därmed glömmer lite extra, som lunchen eller vattenflaskan.
I morse var en sådan morgon. Inte så att jag glömde så mycket men jag var lite extra förvirrad. Visste inte vilken dag det var, hittade inte det jag letade efter, snubblade... Men! I villervallan och sökandet efter en viss bh, hittade jag istället mitt måttband som ju varit borta sedan länge. Bland Martins jeans. Jag tror jag börjat bli gammal och dement när jag lägger saker på konstiga ställen.

Och nej, bh:n var inte där, den hittade jag aldrig. Men den dyker väl upp på något annat oväntat ställe i framtiden...

Isbrytare

Ett illustrerat axplock ur mitt liv just nu...

Jag passar Es hund Vally denna veckan och hade med henne på jobbet idag. Vilken succé! Plötsligt var man du och jag med allihop, alla var ju tvungna att säga nåt och klappa lite. Till och med J, som kan vara hård som granit, mjuknade av henne. Hon lufsade omkring och nosade i rabatterna, och gjorde ingen människa förnär. Skulle kunna ha med henne jämt!


Efter ett tag av inte ork att göra nånting har jag idag faktiskt fått lite gjort. Tex har jag fryst in köttfärs, innan den blev två veckor för gammal. M-hm. Vally blev också lycklig ätare av en liten del av den, kunde inte låta bli, hon blir ju så glad.


Jag har tvättat. Eller ja, jag har stoppat i det i tvättmaskinen i alla fall. Ropa inte hej...


I fredags var jag på We Will Rock You i Varberg. Fantastiskt bra föreställning, och som privilegierad sömmerska hade jag fått gratisbiljetter, tjoho! De var duktiga som vanligt, de små (de börjar ju bli det nu. Små. En annan har väl börjat bli äldre, kan tro). Alltid lika kul att se PS-musikalen, eller ja, nu har jag ju inte just sett så många, men att få del av den...

Intervall

Se vad man kan hitta. När jag läste musik lärde jag mig att man delar in intervallen (avståndet mellan två toner) i olika grupper, beroende på hur stora de var och därmed vilken karaktär de hade. Här är det nån nörd som visualiserat detta genom att ge de olika grupperna olika färger. Varje prick är en ton och strecket mellan prickarna visar vilket intervall det är mellan dem. Eller ja, vilken grupp intervallet tillhör.

Om du inte är lika nördig som jag, så kan du titta och lyssna på den trevliga musiken istället. Se hela klippet och titta sedan på något annat på skärmen så får du ett intressant visuellt fenomen istället. Något für alle!

Mina damer och herrar, Chpins Nocturne, Opus 27, nr2:

Spelning ikväll...

Är man ute i god tid så är man. Just det ja, det som jag inte brukar vara. Men det verkar ordna upp sig ändå, vi har nu bestämt och övat in fem låtar att spela ikväll. Så om nån vill komma och lyssna så är det i Värö missionskyrka klockan sex.

Värö missionskyrka, det är grejer det. Vi har spelat där ett par gånger innan också och de är alltid lika glada för oss. Det är en samling tanter och farbröder och någon något yngre (kanske sådär femtio bast) också. Och så vi, ett par snart närmre trettio än tjugo (ack!) 'ungdomar'.

För mig som inte spelar så hemskt mycket för andra längre, sedan jag slutade spela i musikalerna i varberg, är det väldigt roligt att få göra detta. Det är dessutom en så tacksam publik, hur det än går och vad man än spelar så är det sååå bra och sååå fint och de är sååå glada att vi kooom och speeelade! Och, inte för att de kanske märker nån så stor skillnad, så är det roligt att arra om en del av sångerna och göra nåt lite annorlunda. Det fanns det ju inte så mycket utrymme för i musikalerna direkt. Kul att få använda det man kan.

Och nu är det ju så att jag inte sitter här egentligen, denna gången heller. Jag använder det jag kan till att sy en brudklänning, ser ni väl? Så back to work, måste hinna lite till innan vi ska åka och spela. Tjo!

That's what friends are for

Genom livet går man med sin väska. Den väska som är livet. Och i sin väska, sitt liv, lägger man det ena och det andra. Erfarenheter, kunskaper, händelser, ansvar, ansvar för människor, förtroenden, och mer, mycket mer.

Och allt som samlas i väskan tynger på ens hjärtas axlar. Varje människa man bär tynger lite extra, varje händelse lägger lite extra vikt i väskan.

Ibland kan jag känna att jag bara vill ta av mig väskan och slänga den åt fanders. Jag vill bli av med alla åtaganden och allt ansvar, alla människor och alla relationer. Och lägga mig ner en stund i vägrenen jämte vägen, men det funkar ju inte så... Men det kan vara så tungt. Att slitas mellan allt jag vill och borde göra, och mellan människor som alla vill ha en del av mig, eller som vill att jag ska göra det eller detta. Och mitt i allt finns jag själv som vill eller inte vill göra, eller inte ens vet vad vad jag vill... Det kramar om hjärtat och det blir svårt att andas.

Men det fina är då att hos varje människa jag bär, får jag lägga lite av innehållet i min väska. På så vis blir tyngden i min väska mindre ju fler människor jag bär på. Och då blir vägen riktigt angenäm att vandra, även om jag ibland nästan glömmer att jag inte bär allting själv. Men så kommer någon och säger 'låt mig bära åt dig' och allt blir så lätt.

Kanske luddigt det här. Asch, det är fint med vänner. Det var det jag ville säga. Typ.

Självbedrägeri?

Egentligen gick jag och lade mig för några timmar sedan. Egentligen sitter jag inte alls här och skriver, det är bara som det verkar. Men nu är det så att jag och K ska spela i kyrkan på söndag och måste repa. Eller ja, överhuvudtaget bestämma vad vi ska spela. Hur många och vilka sånger och vilka tonarter och hur de ska framföras. Är man ute i god tid så är man. Vi är inte det, så vi får öva mer, en annan gång. Sen. Men vi bestämde oss i alla fall för den här sången. Nu ska vi bara få den på pränt så att man kommer ihåg den också.

Jag tar det sen.

Det finns många saker jag tar sen. När M var här senast var han snäll och handlade. Lite av varje i matväg, bland annat köttfärs i storpack. Som ska packas om i lite mindre påsar eftersom vi oftast inte äter två kilo köttfärs åt gången. Det var snart två veckor sedan nu. Jag tar det sen, tänkte jag.

Nu har jag slängt den.

Så var det ju den där brudklänningen. Jag tar det sen. Nä! nu kan jag inte tänka så. Här finns det en deadline och det vore ju trist om den inte var klar tills dess.

Pinsamt.

Och så sitter jag här och bloggar istället. Istället för att sova, istället för att öva piano, istället för att sy. Så därför försöker jag intala mig själv och hela världen att jag egentligen gick och lade mig för några timmar sedan och nu sover sött i min säng.

Det är inte så lätt.

Nature Boy av Nat King Cole. Klicka på play och luta er tillbaka och lyssna (för själva videon är inte direkt något att se)