Och ännu fler: Frusna växter

Och fler bilder: Rimfrost (en kylig dikt)

Ännu fler bilder: Fyrverkerier

Jag gick förbi en frusen pöl av större modell som Kalo envisades med att gå ut på. Jag gillade det inte riktigt, eftersom det inte varit fruset särskilt länge och jag hade ingen större lust att gå efter honom om han skulle gå igenom. Det var vackert där i alla fall, även om det inte syns på bilderna. Jag tycker att det frostbitna gräset ser lite ut som frusna fyrverkerier.




Tänk om alla kunde använda sådana istället, det hade vart nåt. Jag gillar inte smällare, i alla fall inte de som inte har någon visuell funktion, de som bara visslar och smäller. Det borde förbjudas, eller kanske bara tillåtas åt några få, som GP eller Ringhals eller större arrangemang. För visst är det så att om man inte lägger en sisådär en smärre förmögenhet på det, så blir det bara en fjuttig "poff" med lite vit glitter runt? Då till och med glittret på den allra minsta tärnan i luciatåget sprakar mer. Överskattat är vad det är. Pah! (läs in lite ironi i det hela, med en allvarlig underton)

Fler bilder från igår: Vinterland

Jag trodde det hade snöat igår, men så kom jag ut och fick se att det "bara" var rimfrost. Men jäklar vilken rimfrost! Jag fick likaså gott pallra mig ut en längre promenad med Kalo och kameran. Tappade dock bort mitt kamerafodral (det fina guldiga) på vägen, men fick å andra sidan ett hundrafemtio-tal bilder med mig tillbaka. Jag får väl sy ett nytt, jag har mer guldtyg. Och en del annat tyg också... ehe.

Havet, himlen, träden, allt blev grått i frostvädret.

Kalo spanar ut över ängen.

Visst ser det ut som snö?

Högsbohöjd ser lite ut som ett sagoland tycker jag, en massa färgglada villor på en kulle. Lite som det där introt till sagorna i barnprogrammen, där det åkte ett modelltåg runt... öh, ni vet.

Tröttheten

Hallå eller. Jag sov 12 timmar inatt igen. Gick och lade mig vid halv elva och tänkte att då borde jag ju vakna i god tid, ha en lugn morgon och träffa Allis vid ett för lunch. Men ögonen bara ville inte öppna sig. Till slut tvingade jag mig upp (inte ens Kalo ville gå upp innan mig, han brukar ju annars vara min väckarklocka) när jag insåg att jag skulle få brått om inte jag gjorde det.

Jag kände mig ganska pigg, en stund i alla fall. Men så åkte jag in till stan för att träffa Allis och sen blev jag trött igen. Puh! Alla dessa människor. Så otroligt många människor det finns, och att alla ska in till stan! Knapp-Carlsson var helt proppfullt så jag struntade i det, däremot Gårda Textil var luftigt och fint. Inte mycket mellandagsrea där inte. Men dom har ju så fina tyger! Ah, jag skulle vilja köpa hela affären!

Skulle även handla lite bröd och sånt, och ett stopp på systemet. Mataffären var en dimma av ta-mig-hem-snart-annars och jag orkade inte mer än titta inåt systemet från spårvagnen på vägen hem. Bilarna stod i kö utanför och kassaköerna försvann utom synhåll inåt affären. Näe, det får vänta till imorn tänkte jag. Så skönt det var att komma hem! Nu ska jag dricka lite glögg, sen blir det kanske lite kappa?

(Bilderna är från igår, Kalo äter is)

Hungrig!

Tro det eller ej, men jag är hungrig. Jag har nu levt på all-inclusive sedan kvällen innan julafton och det var inte lite som inkluderades då. Särskilt var det mycket mat. Jag hann knappt bli hungrig förrän det var dags att äta igen. Och däremellan skulle man proppa i sig nötte och choklad och pepparkakor och ost och vin med mera... (kanske inte så konstigt att jag inte var så hungrig när det väl blev dags för mat). Men någon promenad om dagen gjorde gott vid aptiten (särskilt den på nästan en mil, ledd av en gps med bättre eller sämre lokalsinne), efter en tur i skogen kunde man nästan kalla sig hungrig igen, då var det bäst att stoppa en skinkmacka i magen så att man inte skulle vara för hungrig när det var mat igen.

Men nu, kors i allsin dar, är jag hungrig igen. Det är i alla fall en känsla i magen som jag tolkar som hunger, även om jag tror att mitt kaloriintag de senaste dagarna skulle räcka ett bra tag till.
Jag kom hem till Göteborg igen idag, har duschat länge och gottat mig, smort in hela kroppen med olika krämer, tagit nya, rena kläder, mysbyxor (det har jag i och för sig gått i hela helgen) och nu skall jag nog äta något. Något ojuligt kanske... om jag har något.

GOD JUL och så...

Så var det jul, jag har fått mina lussekatter (med saffran i), jag har fått jansson, sill, prinskorv och mormors kokkorv, köttbullar, glögg, pepparkakor, knäck, kola, vörtbröd, tunnbröd, apelsin och clementin, grönkål och rödkål, dopp i grytan och jaa... säkert en hel massa till. Och inte har jag gjort särkilt mycket, så otroligt skönt. Julaftonen var lugn och skön, ingen stress, ingen massa släkt att hälsa på, inga måsten eller obevekliga traditioner. Passade mig perfekt. Kanske att jag orkar mer nästa år, men nu var det bara skönt.

Vi gick en promenad, gick på julbönen i kyrkan, åt, vilade, åt lite till, spelade corona och alias, delade lite julklappar, åt lite till. Sen gick jag och lade mig, puh. Men ikväll skall jag träff gamla vänner i Varberg, då blir det nog inte lika lugnt =).

Katastrof!

Jag har ju inte ätit några lussekatter i år! Inte en enda. Pepparkakor har jag fått mig några till livs, men inte en enda saffransgul lussekatt. Inte ens en liten fejkvetebulleformadsomenlussekatt. Har jag tur så har kanske mamma eller B bakat när jag kommer hem till jul, eller kanske far. Annars får jag helt enkelt pallra mig till en affär och köpa några.

Snart är det ju semmeldags dessutom (dags och dags, men snart kommer de i affärerna) jag har varit sugen på semlor sen i somras...

Tänk er att jag är ett träd.

På våren stiger saven i trädet och det slår ut i blom, löven kommer och trädet grönskar. När hösten kommer dras saven tillbaka och löven faller av.

Så känns det ibland, förutom att det går jävligt mycket fortare, särskilt hösten, våren däremot kan ta väldigt lång tid. Ibland känns det som att saven dras tillbaka och jag blir avlövad och bara vill gå i vinteride. Glädjen och lusten dras liksom tillbaka inifrån på något vis. Som tur är så går våren fortare och fortare numera, och hösten kommer mer och mer sällan, det är skönt.

Att vara glad

Alltså, det är så roligt att må bättre. Hela veckan har jag varit gladare än på länge, trött som vanligt, kanske till och med tröttare, men glad och det är så roligt. Jag går runt och är glad för att jag är glad. Jag vill krama hela världen, jag vill skutta, jag vill en massa saker!

Ok, jag är trött och inte gör jag så hemskt mycket, disken står kvar och det behöver städas igen, men wtf, jag är glad. Nu syr jag och det är så roligt. Jag syr en söm och så blir jag glad, så syr jag ihop ett par bitar och det blir något och jag blir glad. Det är så roligt att vara glad, det borde man få vara jämt.

Igår var det julbord med jobbet och mina mål var att känna mig pigg, glad och snygg och att inte bli för full. Och jag lyckades med alltihop! Jag blev inte för full, bara lagom, precis lagom, jag kände mig pigg, glad och snygg, jag höll humöret uppe hela kvällen, blev aldrig sur eller ledsen eller trött. Och det var så roligt. Ja, alltså, kvällen var inte den roligaste i mannaminne eller så, men det var så roligt att vara glad! Eller nåt...

glad-dag

Det har varit en ganska bra dag idag. Ja alltså, jag har varit trött som vanligt, men humöret har varit bra. Jag har känt mig glad. Och visst, det har inte uträttats några storverk precis men jag hade i alla fall lust att uträtta storverk. Eller ja, när jag var på väg hem från jobbet tänkte jag att idag skall jag göra något, sy lite på kappan, greja, fixa, dona, nåt. Jag pressade på klisterband i ärmringningen, mer än så blev det inte. Men det var i alla fall något.

Och och och. Jag har tränat! Jag var på ett pass jag inte varit på förut och det är en lite extra ansträngning för mig, men det gick bra, jag gillade ledaren och själva jymperiet gick bra. Jag flög. Eller i alla fall studsade.

Och så har jag ätit goda smörgåsar till kvällsmat. Jag köpte sill senast jag var och handlade, jag hade nästan glömt hur gott det är. Och så hade jag gott bröd från mamma och god rökt gås från pappa, det ni. (Man kan tycka att bensinen är dyr, men jag tror jag tjänar in resan hem till mor eller far på all mat jag får med mig därifrån :)

En hårsmån från ett ögonblicks verk

Jahaja, jag har börjat arbeta 75% nu. Jag är trött. Trött men ganska glad ändå.

Särskilt glad är jag för att min hund inte är platt. Kalo tänkte så här: Aha! Ett löv! Det ska jag fånga. Nu tar jag dig, haha, jag ska döda dig, jag ska jag ska jag ska! Haha, där fick jag dig! Ett till! Vad hojtar matte om? Hah! där fick jag ett till! Oops! där kom nåt stort. Nu kommer jag matte.
Jag tänkte så här: Kom nu Kalo "in med dig" i bilen, oj där virvlade några löv ut och iväg. "Stanna", det kommer ju en lastbil där borta. Och nu tar lastbilen fart "STANNA!!" hhhhhhhh (panikandning). Dumma dumma Kalo, du kunde ju dött! Jag måste träna mera på lydnad.

Det var inte många centimeter mellan däcket och Kalo och han undrade nog varför jag var så upprörd efteråt. Och när jag lite senare berättade för Joa om det kom han fram igen och undrade vad jag pratade om. Kanske hördes det på rösten att jag var tagen av det hela, trots att det var en och en halv timma senare. Men jag skrek nog för full hals, jag hade ont i halsen en bra stund efteråt. Konstigt, för jag kan inte minnas att jag skrek så högt, mest ropade "stanna", men antagligen skrek jag panik högre än jag själv hörde.

Men ja, jag är som sagt glad att jag inte har en platt hund...

(Fast ibland ligger han nästan platt ändå, som på bilden, med alla tassar ut från kroppen... ser lite charmigt ut tycker jag, gullegullegull)

Alltså, här går man och mår bättre. Jodå, för det gör jag. Oftast känner jag att jag är redo att börja jobba mer. Jag orkar jobba mer nu, och jag ska jobba mer nu, nästa vecka skall jag gå upp till 75%. Men vissa dagar får man minsann känna att man inte alls är frisk, att det är en bit kvar.

Som idag. Satanskassan (aka Försäkringskassan) har beslutat att inte bevilja nån sjukpenning för mig. Då vill jag döda dem. Men jag vet ju att det inte är det smartaste sättet och förmodligen leder det ingen vart ändå. Men klart att man blir arg och ledsen och uppgiven och trött och arg och ledsen. Och trött.

Nu känns det verkligen som att jag inte orkar jobba en minut mer i hela mitt liv. Jag vet ju att jag kommer orka igen, men just nu känns det inte så. Det är som att man kravlar sig upp för en brant kulle och så kommer någon och trycker tillbaka en ner i diket igen.

Och varför då, varför får jag ingen sjukpenning? Jo, för att jag testade mig fram när det gällde arbetstiden eftersom jag trodde att jag fick det, de jag frågade sade att det var ok. Men genom att göra så så har jag "uppvisat en högre arbetsförmåga än den omfattning du sökt sjukpenning för." Som att jobba två och en halv dag är samma sak som att jobba fem hela dagar. Som att jobba fem timmar om dagen är samma som att jobba åtta.

Dom tycker verkligen så. Den försäkringsmedicinska rådgivaren tycker verkligen så. Jag undrar vilken planet hon kommer ifrån.

Välja och vräkas

Jahaja, den som väntar på något gott kanske får ketchup. Eller ja, ketchupeffekt. Igår fick jag erbjudande om visning på tre lägenheter. På samma dag. Ingenting, ingenting, ingenting.... ketchup! Alla tre ligger i Kortedala (vad annat kan man vänta sig) och idag har jag varit på två visningar. Puh!

Första lägenheten var väldigt billig och ett par kvm större än den jag har, men kanske lite sämre planerad. Litet kök utan fläkt och pyttekylochfrys, badrum med badkar (onödigt utrymme enligt mig), men ett stort rum med snedtak. Det var en vindsvåning med fönster åt sydväst(utsikt mot en rondell), och två små takfönster i badrum och kök åt sydost (mörkt?).

Andra lägenheten kostade några kronor mer än min men var betydligt större. Ett gigantiskt kök (kändes som ett skolmatsalskök efter första lägenheten), stort sovrum, stort badrum, stort vardagsrum med balkong åt sydost. Fräscha tapeter och väldigt stort allting.

Tredje lägenheten skall jag titta på på fredag, den helrenoveras nu och kommer vara tiptop när jag får den (om jag får den). Någon hundralapp billigare än min men till och med större än den förra lägenheten! Enligt boplats har den badkar, balkong och riktigt kök. Och hiss (vilket ingen av de andra två på översta våningarna hade).

Så nu är frågan om och vilken/vilka man ska tacka ja till. Men det är ju inte säkert att man får någon av dem ändå. Vilken jag än väljer så blir det större än jag har nu, alla ligger i Kortedala, en är väldigt billig, en är billigare och en är dyrare än min... Lutar åt att välja bort storkökslägenheten, jag vill ju faktiskt ha en billigare lägenhet. Och den som var billig verkade inte så dum faktiskt, och den tredje har jag inte sett än. Jag får vela till på fredag, då måste jag bestämma mig...

Bilderna är från en promenad på Kärra strand och har, om ni undrar, inget som helst med texten att göra. Far, G och E var iofs också med, men inte på dessa bilderna.

Små bekymmer

Alltså, jag har börjat sy lite på min kappa nu. Det känns bra att ha kommit en liten bit till, det går så sakteliga framåt. Har klippt mellanlägg och pressat på mellanlägg och putsat tyget och satt ut stämhack och nu börjat sy (säger er väldigt mycket va?). Och så skall man pressa isär sömmarna när man syr... ja, nu har jag fått låna ett ångstrykjärn, så det går faktiskt. Men strykbrädan är fortfarande inte högre än 10 cm, det är lite jobbigt. Pappa har lovat att fixa en liten grej så att den går att ställa upp igen, men den får jag nog inte förrän på lördag i så fall. Jag använde iofs brädan när jag pressade på mellanlägg, men nä, det här är lite mer avancerad strykning, då vill jag ha en mer ergonomisk strykbräda. Det passar väl iofs att sitta skräddare när man håller på med detta, men särskilt bra är det ju inte.

Jaja, kanske borde man passa på att sy nu när lusten är här. Rätt vad det är så blir jag trött igen, och då är det inte så kul. Jag ska gå och brottas lite med strykjärnet nu...

(Bilden är från i helgen, små minnen från sommaren som var. Tagen i Hålt.)