T minus 60 days

En som försöker ha det gott i solen men som blir lite distraherad

Ehm, nu var det så länge sedan jag skrev nåt här att jag glömt om jag sagt att jag bokade en resa till slut. Jag skulle ju kunna kolla på de gamla inläggen, men det orkar jag inte. Jaja, jag gjorde det i alla fall och nu är det alltså 60 dagar kvar. Det känns dödshärligt, vintern blev liksom ett år kortare eller nåt. När det är kalltkallt och jag fryser och är blöt ända in i benpiporna tänker jag på Resan. Jag tänker på känslan när jag checkat in på Landvetter, lämnat ifrån mig bagaget och går igenom passkontrollen... aah. Jag vet ju att själva flygresan inte är den angenämaste delen av Resan, men det är den som symboliserar resan.

Jag tänker på de trånga sätena, på den sådäriga flygplansmaten, på trevliga och otrevliga flygvärdinnor, på jääättestora flygplatser i Europa, på passbiljetterpengarhållkollnu, på svullna fötter, på tröttheten efter den dåliga och korta flygplanssömnen, på den oundkomliga ofräschheten efter tolv timmar i samma säte, på värmen som slår emot en när man går ut från terminalen, på taxi/bussresan till hotellet, på incheckning, på att lämna bagaget på rummet, på att duscha och byta om till rena kläder, på att gå och äta något gott, på att ta en öl, på att slappna av i solnedgången, på att Martin väntar där, ja, på att Martin väntar på mig där...
På att läsa en bok i en hängmatta, på att bada i ljummet vatten, på att sitta i skuggan av en palm, på att gå barfota i sanden, på att gå i solen (det är så härligt att gå i solen)...

Ja, det är inte så svårt att tänka på ett trångt flygplanssäte som något trevligt då :)
Och det är ganska bra att ha något sånt att se fram emot dagar som dessa. Försov mig, vaknade av att Joa ringde när jag skulle börja, det regnar ihärdigt och blåser nästan ända fram tills jag ska sluta, Joa skulle vara nån annan stans så jag får jobba ensam. Blä. Då tänkte jag på skabbig flygplansmat :)