Nu

Nu ska jag berätta om "nu".

Det är slut, igen. Denna gången var det Martin som gjorde det. Och tyvärr är han inte av samma veliga typ som jag så denna gången är det nog defenitivt. Tyvärr, jag som kände att jag mådde bra och så. Det börjar bli sommar och jag mår bra i min egna lägenhet. Men Martin mådde väl inte lika bra i sin egna lägenhet så "om inte vi flyttar ihop inom en överskådlig framtid, så..." Och jag vill inte flytta ihop, inte än.

Med ens blev Göteborg väldigt väldigt trångt. Grannhusen trängde sig läskigt nära. Jag ville ju bara gå ut och få vara ifred och röka en cigarett, men överallt finns människorna och alla de där trevliga hundägarna som man kan råka på när man allra minst vill. Och så måste man vara trevlig och Hejpådej och sådär. Och inte har jag en balkong heller ens... jag vill ju bo på landet egentligen. Där man kan gå ut utan att råka på någon.

Och samtidigt som jag ibland helst av allt vill vara ensam och ifred så är jag livrädd för att bli lämnad ensam. Känna mig ensam. Och ensamheten skrämmer mig lite nu när Martin lämnar mig. Vem ska trösta knyttet nu? För ingen kompis orkar väl med det pms-monstret och hormon-bergochdalbanan som jag ibland är. Och så har jag ju varit så länge med Martin så nu känns alla kompisar så långt borta på något vis...

Det kan vara oros-Helenan som är i farten dock. Allt blir ju bra så småningom. (Som en alkis sade när jag rensade en rabatt, det blir ju vinter så småningom...)