På mellanstadiet (eller när det nu var) fick jag lära mig att hundra procent är alltihop. Varken mer eller mindre. Allt. Och så är det. Hundra procent är alltihop, det finns ingen ork för något annat kvar. Skall det vara så? Jag kommer hem, går ut i backen så att Kalo får leka av sig, går in, äter, tittar på en halv film, går och lägger mig. "Hur kan du vara så trött!?" frågar Joa, när jag berättade att jag i morse somnade i fåtöljen (igen) i väntan på att vi skulle gå ut till bilarna. Tjaa... Och Morfar bara vinkar på mornarna, han har insett att det inte är någon idé att försöka konversera så tidigt. Och så säger han "ni får inte vara så trötta, ni är ju unga, ni ska vara pigga!" Jag vet det. Men det hjälper inte.
Och så blir jag världens tråkigaste. Och suraste. Och...blä.
2 kommentarer:
jag gillar den bilden. du ser trött och sur ut. det är fint. jag är det nu (trött och sur) (och lite fin)
elsa: tack, jag var ganska trött och sur också. även om bilden var från ett annat tillfälle (då jag förmodligen också var trött och sur) (jag tror du nästan alltid är fin)
Skicka en kommentar