Regnbågsfestival

Det är tydligen HBT-festival i helgen. "VA!? har du missat det, det står ju i varenda tidning" jo, men jag läser inte så mycket tidning, jag plockar mest upp dom och slänger dom (eftersom inte folk gör det själva, bitter bitter) men jag läste nån löpsedel om att det blir karneval i helgen. Hammarkullekarneval. Men som tur är så har jag familj som är mer up to date med HBT-världen så några av oss var på regnbågsmässa i går.
Om någon skulle fråga så skulle jag kalla mig kristen, men när jag nu tänkte efter så kunde jag inte komma ihåg när jag var på mässa senast. Alltså med nattvard och allt. Jag har ju varit i kyrkan på gudstjänst (men även där fick jag tänka efter länge, jo det var när jag och k spelade i Värö missionskyrka förra sommaren) men mässa med nattvard var längesen.
Och så pratade farbror G om maktstrukturer och sitt arbete och så, och faster B fick pris för att hon är så duktig. Heja släkten. Och sen blev det pizza i gröngräset med folköl till. Det är bra picknickmat det, resten äter jag idag.

Men så kom vi in i värmen när det hade blivit alltför kallt och myggigt där ute och alla blev med ens dödströtta. Och trots att jag sov i kanske nio tio timmar har jag varit lika dödstrött idag. Jag och systeryster var på Kvibergs marknad och kollade runt och köpte grönsaker och frukt. Det var som jag mindes det, en fläkt av utlandet och massa folk. Och varmt! Tokigt varmt. Jag köpte en massa frukt och har nu avnjutit en fruktsallad med valnötter, russin och honung på. Mums! Men så trött jag fortfarande är! Kalo har tråkigt och vill gå ut, men jag är trött och vill... inte så mycket alls. Nu ska jag göra ett ryck och... eh... hitta på nåt. Vi får se vad det blir.

Vacuum

Jodå, det är väl ok. Eller vad ska man säga? Jag dör liksom inte, men det är väl inte det att jag dör av skratt heller. Det är ok. Det är glatt väder och varmt så det förslår. Jag blir brun om armar och ansikte, och den där fläcken i svanken, som tittar fram mellan byxor och linne. Har fyllt på solkrämsförrådet, det går ju åt en del när man är klenhudad. Jag har mens för tredje gånen på två månader, typ. Jätteofta i alla fall. Jag är ju inte gravid i alla fall. Jag dör liksom inte, men jag dör inte av skratt heller.

Nu

Nu ska jag berätta om "nu".

Det är slut, igen. Denna gången var det Martin som gjorde det. Och tyvärr är han inte av samma veliga typ som jag så denna gången är det nog defenitivt. Tyvärr, jag som kände att jag mådde bra och så. Det börjar bli sommar och jag mår bra i min egna lägenhet. Men Martin mådde väl inte lika bra i sin egna lägenhet så "om inte vi flyttar ihop inom en överskådlig framtid, så..." Och jag vill inte flytta ihop, inte än.

Med ens blev Göteborg väldigt väldigt trångt. Grannhusen trängde sig läskigt nära. Jag ville ju bara gå ut och få vara ifred och röka en cigarett, men överallt finns människorna och alla de där trevliga hundägarna som man kan råka på när man allra minst vill. Och så måste man vara trevlig och Hejpådej och sådär. Och inte har jag en balkong heller ens... jag vill ju bo på landet egentligen. Där man kan gå ut utan att råka på någon.

Och samtidigt som jag ibland helst av allt vill vara ensam och ifred så är jag livrädd för att bli lämnad ensam. Känna mig ensam. Och ensamheten skrämmer mig lite nu när Martin lämnar mig. Vem ska trösta knyttet nu? För ingen kompis orkar väl med det pms-monstret och hormon-bergochdalbanan som jag ibland är. Och så har jag ju varit så länge med Martin så nu känns alla kompisar så långt borta på något vis...

Det kan vara oros-Helenan som är i farten dock. Allt blir ju bra så småningom. (Som en alkis sade när jag rensade en rabatt, det blir ju vinter så småningom...)

Jag har ett förslag.

Bakgrunden till förslaget finns i mitt kök och i mitt huvud. Eller finns inte alls i mitt kök men väldigt mycket i mitt huvud. Jag har på det senaste inte haft någon lust alls nästan att laga mat och det blir ganska tråkigt i längden. Ja, alltså, man kan väl leva på mackor ganska länge, men så himla kul är det ju inte. Och inte blir det många matlådor av det heller. Ett tag bakade jag rätt mycket bröd, och det varierade ju mackorna lite, men nu... blä. orkar ingenting.

Så här kommer mitt förslag: Du lagar min mat! Okej, det kanske inte låter så kul det heller, jag ska förklara. Du hittar ett recept, alternativt kommer på en rätt som du kan i huvudet, skickar inköpslista till mig, jag handlar det som behövs i förväg, du kommer hem till mig och lagar maten, jag hjälper naturligtvis till lite om du vill, vi äter maten tillsammans, jag diskar. Det är win-win för hela slanten. Du äter gratis -jag slipper laga. Vad sägs?

(Men ok, det ska ju helst vara ganska nyttigt och ganska billigt också. Det funkar inte att säga "hej helena, jag kommer hem till dig och lagar hummer. fixar du ingredienserna?)

Bilden är från ica.se, från ett recept på "sommarsallad" men jag tycker det ser väldigt mycket ut som kött...

Nu...

Jag ska berätta om nu. Snart. Men inte än...

Ett år sedan

För ett år sedan var det andra saker som ändrades i mitt liv. Slutade skolan och började jobba. Skolan hade haft visning och det var bara dagarna kvar innan den var över. Det var slut på det jag visste om och något nytt skulle börja. Ja, nu har jag jobbat på SMS i ett år, tillbaks på ruta ett. Eller ja, tillbaka på samma ställe i kalendern men med en helt annan kunskap om ogräsrensning, krattor, sopor och området Kortedala/Bergsjön. Då var jag osäker och ny, det var många nya jobbarkompisar och nya platser och uppgifter. Något annat som var mig helt nytt då var glasblåsning som jag testade på en helg, tillsammans med mamma. Och blogger var ny, den har fyllt ett år utan att jag ens noterat det. Så hurra hurra, grattis till bloggen.

Det var ett år sedan det, det känns otroligt främmande och länge sedan...

Ett halvår sen

För ett halvår sedan var det mindre roligt i mitt liv. Vi hade gjort slut, jag och Martin, och det var flyttning på gång. Och lägenheten fick jag knappt en vecka innan själva flytten, men innan dess var det mycken oro över boende. Det är ju inte det lättaste att få tag på lägenheter här i Götet, som bekant. Det var nedpackning av saker och uppdelning av saker och undanstuvning av saker. Sakerna! så många jag har... Och den första snön kom och hotade med en lång vargavinter men blev bara lite snöslask. Men på många sätt var det jobbigt. Och mörkt. Vinterns mörker hade ännu inte blivit sitt mörkaste och det kändes mörkt ändå. Osh någonstans där i sörjan och sorgen fyllde jag kvartsseklet. Det kom bort lite i allt det andra, så på sätt och vis är jag väl fortfarande tjugofyra. Vi hade ju planerat något stort, jag, Martin och M. Men det blev inget av det. Kanske en annan gång...

Säkert hade jag pms också.

Det var ett halvår sedan det.

En månad sen

För en månad sen var det tokvår, det började bli varmt, plagg efter plagg försvann på jobbet, undertröjan, långkalsongerna, raggsockorna (som Kalo nu är väldigt förtjust i). Det var grillpremiärer (bland annat hos Gustav på Ramberget) och sitta-ute-och-dricka-öl-till-man-fryser-häcken-av-sig och det blommade till förtvivlan i varje vrå. Lökarna blommade överallt, vårlök, påskliljor, scilla, och vitsipporna! Vitsipporna blommade i lavafloder på rambergets sluttningar. Träden blommade, körsbär och äppel och allt, och de japanska körsbörsträden skrek ut sin rosa färg till världen. Men bladen lät vänta på sig lite till. Jag började tänka att jo, jag klarade en vinter till, nu är jag där, på andra sidan, på väg mot sommaren. Kvällarna blev ljusare, allt blev lättare. Kalo fyllde ett halvår och började bli större, kissade med lyft ben och stor.
Det var då det, en månad sen.

En vecka sen...

För en vecka sedan satt jag i backen och pratade med en annan hundägare. Rätt som det var kom det ett par bilar och ett gäng folk åkandes in på gräset och de gav oss den här föreställningen. Tydligen brukar de lyfta från Sannabacken rätt ofta, enligt hundägaren. (Vaddå, har du inte märkt det? Bor inte du här?! -jo, men jag har bara bott här sen december...)













För en vecka och en dag sen skrev jag det här inlägget, då var jag inte lika glad...

Dofter och minnen

Det är ju väldigt svårt att beskriva en doft, oftast beskrivs den med vad den kommer ifrån, tex det doftar bullar, eller det luktar bajs. Men ändå är de så precisa, en doft minns man väldigt tydligt. Någon gång har jag hört att doften är det sinne som sitter kvar längst på ålderns höst. Det är dock något jag har väldigt avlägset i min hjärna, men jag tror att jag har hört det.
Ja, det är väldigt svårt att beskriva en doft men när man väl känner den så vet man precis vad det är som luktar, eller så vet man det inte men man vet att man har känt just precis den doften förut.

Det finns några dofter man inte känner så ofta men som man väldigt väl känner igen när de kommer till ens näsa. Eller dofter med minnen.

Idag regnade det för första gången på ett tag, det luktade våt asfalt. Våt sommarasfalt, för vinterns våta asfalt har ingen särskild doft.
När jag skulle kolla min kamera som jag som bekant säljer på tradera nu (nu är den uppe i hela 205 kr, spelaren är dock bara uppe i 2kr, så om någon vill ha den för 3kr så varsågod) kollade jag även om filmrullarna som låg kvar var använda eller inte. Lukten av filmrulle. Den känner man inte så ofta längre, men jag kände så väl igen den och förflyttades några år bakåt i tiden.
Eller alla blomdofter som finns nu. Syrénen som luktar skolavslutning, Häggen som luktar Sällstorp. Eller doften av nyklippt gräs! Det är kanske bara första klippningen på säsongen som har den där åh-minns-ni-hur-sommaren-luktar-doften, men den är välbekant och precis.
Doften av Powerking, det luktar fest i lägenheten på Brahegatan. Jag groggade nog en del på Powerking då...
Doften i en blomsteraffär är speciell och trevlig. Doften av nyköpta kläder, känns lite lyxigt och roligt. Doften i en ny bok. Doften av nytvättade lakan, en doft av dagen innan julafton för vi bytte alltid alla lakan då (vi bytte väl annars också men inte just en speciell dag så) och förväntan och familjelycka. Det var längesen, men känslan sitter kvar i lukten.
Doften av solbränd hud. Behöver jag säga mer? Gärna lite dammig solbränd hud.
Doften av Ringvägen, mormors hus. Lite möglig men så speciell. Man känner tydligt igen den.
Och så doften av all mat, men det är väl självskrivet i den här listan...

Doften av Dockan... men hon får nog ett eget inlägg...

Min hund och andras byrackor

Man kommer nog alltid hålla mest på sin egen hund, den är ju ens egen ju, i alla fall mer eller mindre. Det är ju klart att även ens egen hund har sidor man inte gillar, men det finns en del som verkligen tycker att sin egen hund har rätt i alla lägen.


Det finns han som har en hund som brukar springa efter cyklister och joggare och skälla på dom. Aldrig bita men ett ihållade och jobbigt skällande. Och när cyklisten som var hundrädd stannade och bad honom ta bort hunden, försvarade han sig och hunden och gick på cyklisten och sade att hon nog var gammal nog att jobba på sin hundrädsla, att hon skulle säga till hunden, att hon borde säka hjälp. Men att säga till hunden, eller ta bort den... nejdå.


Eller hon som alltid har hunden lös, hunden som springer fram till alla hundar som närmar sig, om så den främmande hunden är tvåhundra meter bort -och hon inte har en chans att ropa in den. För den skulle ändå inte bry sig. Och om någon blir arg för att det kommer en hund springandes mot deras kopplade hund så är det synd om den hunden, "det måste ju vara trôkigt att gå kopplad sådär, det är ju synd om den"


Eller han som har en hund som fick sin pinne "stulen" av en äldre hund. "Vaddå, han är ju så gammal så han borde ju inte gå och ta pinnar från de yngre hundarna." Eller hon som har en så gammal hund så den borde få vara ifred från andra gamla hundar.


Eller alla hanhundsägare som tycker att alla med tikar borde hålla sig borta medan de löper. Helst stanna inomhus.

Eller hon som inte gillar "ja vad heter dom, dom där stora, svarta, rottweiller, ja, för dom är så, dom är, ja..." ja, vad är dom? Bara för du har en pudel som heter Edward.


Eller hon som inte behövde gå valpkurs, "jag menar, X är ju nästan lydigast i backen ändå". Yeah right.

Eller han som tycker det är så löjligt att dom gnäller över lyktstolparna och träden, de måste ju få kissa, eller?



För min hund håller minsann aldrig på sådär, min hund är så lydig så, min hund skulle aldrig göra någon förnär, min hund min hund min hund.

Och jag är naturligtvis den perfekte hundägaren som gör rätt i alla situationer, som har den lydiga hunden, som har respekt för alla människor!

Nja, jag brukar ha Kalo kopplad om jag ser att den andre hundägaren har det, och om jag inte hinner koppla honom och han springer fram (för jag har inte den lydigaste hunden i backen) så ber jag i alla fall om ursäkt. Och ber om ursäkt när han springer fram till de picknickande barnfamiljerna, även om de mest ser roade ut över den gulliga lilla hunden (hade det varit en rottweiller hade de nog inte varit lika glada). Och jag förstår dilemmat med lyktstolparna även om Kalo naturligtvis kissar på dom han också. Och om det kommer en äldre hund och sätter honom på plats så är det inte mer med det, han är ju yngre. Men jag låter honom sitta mellan mina ben om han blir rädd, dat kanske är fel, men han måste ju få känna sig trygg hos mig. Jag lyfter i alla fall inte upp honom och ojsi ojsi mjuffi snutt plutt. Bara sitta mellan fötterna och sitta.

Jag säger nog inte min hund och andras byrackor, mer mitt hundskötande och andras hundskötande.

Värlllllldens största bröst.

Hej alla ni som googlar på "värdens största bröst". Om inte er hyresvärd eller någon annan värd, värdshusvärden kanske, har olika stora bröst så finns det inga "värdens största bröst". Syftar ni på de största brösten på någon människa på jorden så kan ni ju börja med att stava rätt. VärLdens största bröst, om jag får be.

Vacker

En kille i backen frågade mig häromsistens vad Kalo betydde. Jag hade inget svar, det var ju bara ett namn jag hittat på, som Karo fast med l. Men jag blev nyfiken så jag letade efter nån betydelse och det fanns en! Ungefär i alla fall. I grekiskan finns ett ord, kalos, som betyder vacker. Vilket bra namn jag fick till!

Nån som vill ha?

Panasonic SL-CT800

Nikon F55 med Nikkor 28-80mm objektiv

Ja alltså, jag läste inte på villkoren på Tradera innan jag lade ut grejerna, det visade sig att om någon bjuder på varan så är det bindande att sälja till det priset. Om inte man har ett reservationspris eller så.

Det jag tänkte var; om inte högsta budet blir tillräckligt högt så säger jag väl bara nä...

Och så är det så att man ju betalar en slant för det hela, och ju lägre utropspris man har desto lägre blir avgiften. Hehe. 1kr.

Och så klart är det någon som har bjudit, och då har jag ju bundit mig till att sälja skiten för 1kr. Hehe. Men när jag väl vant mig vid tanken så känns det helt ok, jag använder ju aldrig grejerna ändå och inte skulle jag få så hemskt mycket för dem annars heller. Feng Shui, det är väl lika bra att bli av med dem.

Men ja, så klart vore det roligare om någon jag känner vill ha dem och köper dem för 1kr.

-så gå in på Tradera nu allihop och bjud i alla fall 2 kr för spelaren. Kameran är faktiskt uppe i hela 76kr nu, så den får ni pröjsa hela 77kr för om ni vill ha den. Och så slipper jag skicka skiten med post och elände också.

Halledudandå!!!

Råkade på ett par små filmer från när Kalo var mycket liten och söt och Vally var mycket hårig och bodde i min soffa. Tänk att han var så liten! Halledudandå i alla mina dar så söt han var!





Inte för att han är mindre söt nu, men ja, han är ju inte lika valp längre.

Lite bättre nu...

Det började kanske med jobbet i förra veckan. Mycket jobb och så en del övertid. Lika med lite sömn. Och så en rolig helg på det. Roligt och mycket. Lika med lite sömn. Komma hem sent igår kväll, upp tidigt i morse. Lika med lite sömn.

Så jag var trött i morse, mycket trött. Och inte gick det över heller, som det ibland gör utan den där jag-har-precis-vaknat-och-vill-absolut-inte-gå-upp-känslan höll i sig hela dagen. Fram mot lunch började ögonen värka, det gör dom när jag är riktigt trött och då kan det hjälpa att trycka ner ögonbrynen och trycka in dom mot ögonen, men så kan man ju inte hålla på när man ska jobba...
Sen flyttades värken, eller snarare utökades, inemot huvudet och därefter spred den sig kring huvudet och bak mot nacken. Det kändes som om nacken var en alldeles för hårt spänd gitarrsträng och för varje krattag jag tog var det som om någon knäppte på strängen. Ajaj rakt upp i huvudet. Så började jag känna mig smått illamående, inte kräkillamående men en obekväm känsla i magen och kallvarmsvettig. Ville bara hem.

Så äntligen äntligen tog dagen slut, vanliga dagar går ganska fort men den här sniglade sig verkligen fram. Men ack! Jag var tvungen att handla på vägen hem. Puh! Väl i bilen på vägen hem undrade jag vilket som skulle hända först, att jag skulle svimma eller att mitt huvud skulle sprängas. Men jag klarade mig från båda två, kom hem med mat och hund och allt till en kvavt varm lägenhet, hu.

Proppa i sig huvudvärkstabletter och lägga sig på sängen, aaaah. Sova i trekvart och vakna frusen och fortfarande lika trött och fortfarande ont i huvudet. Men jag kom igång lite, åt lite, gick en promenad med Kalo och nu är faktiskt huvudvärken borta. Det är väl inte så att jag har nån lust för hårdrock på hög volym eller så, men ändå, lite bättre är det.

Och nu är klockan åtta, jag tänker gå och borsta tänderna, gå ut med Kalo och sen gå och lägga mig. God natt!

foto: fabriciuse (fast jag har ändrat lite på den...)

Manodepressiv? -nä, det är bara PMS

Nu ska jag berätta något som ni kanske inte visste. Jag har inte bara en pojkvän, jag har en flickvän också. Hon heter Per-Marie Sundström och har funnits vid min sida ett bra tag nu. Vi har ett lite komplicerat förhållande kan man kanske säga, jag hatar henne och skulle helst av allt slippa henne, men hon är en sån där unflushable sak som man inte blir av med så lätt. Man kan säga att vi har ett distansförhållande och att hon kommer och hälsar på någon gång i bland. Dessvärre kommer hon och stannar längre och längre tider, förr kanske hon kom en dag och var borta nästa, men nu... ibland stannar hon nästan en vecka!

Hon var på besök nu i veckan och förpestade min tillvaro ett tag, därav de få och oengagerade inläggen här på bloggen. Men nu har hon stuckit igen så nu ska jag uppdatera er lite om hur min vecka har sett ut. Det får bli i bildform för ingen människa orkar väl läsa långa inlägg med upprabblingar om vad man har haft för sig. Några bilder kan man däremot lättare smälta.

Jobbat har jag ju gjort som vanligt, ganska mycket för det har blivit övertid och grejer... puh

Jag har varit i min favoritskoaffär Provskor och köpt dessa söta plus ett par till som Kalo genast testade klacken på. Dumma hund.

Min mor fyllde år förra helgen så då var jag där på kalas, men så hemskt glad över kalaset ser hon ju inte ut. Tror iofs att hon var ganska glad.

Syster B hade kommit hem från Amerikat efter ett par månader där och innan jag hann säga hej var det hon som skaffade en liten parvel hon med.

Söt som strykbrädor var den, en liten pudelflicka vid namn Vilma.

Grillats har det också. Här med Martin, Vally och Kalo vid Delsjön. Gott och mysigt..

Även om Vally tyckte att Kalo blev lite för närgången när hon skulle äta.

Grillades gjordes det även igår kväll men denna gång här hos mig. Eller snarare vid sjöbergen, med en fin utsikt över hamn och industrier på Hisingen.

Det har varit en del mode nu också. Förra helgen var det Fresh Fish-mässa där några från min gamla klass var med. Kul men synd att ingen av dem vann, det hade ju varit ännu roligare. Dessutom var det idag dags för Tillskärarakademins visning och det var också roligt. Det är roligt att se vad andra hittar på, man blir inspirerad. Allting var ju naturligtvis inte vackert, eller ens lite fint, enligt mig då, men man kan ju inte gilla allt.

Hand-skor

Japp, det är så här stora händer man ska ha om man ska jobba på mitt jobb. I alla fall om man vill att handskarna ska passa...

Näe, heltid är för mycket.

På mellanstadiet (eller när det nu var) fick jag lära mig att hundra procent är alltihop. Varken mer eller mindre. Allt. Och så är det. Hundra procent är alltihop, det finns ingen ork för något annat kvar. Skall det vara så? Jag kommer hem, går ut i backen så att Kalo får leka av sig, går in, äter, tittar på en halv film, går och lägger mig. "Hur kan du vara så trött!?" frågar Joa, när jag berättade att jag i morse somnade i fåtöljen (igen) i väntan på att vi skulle gå ut till bilarna. Tjaa... Och Morfar bara vinkar på mornarna, han har insett att det inte är någon idé att försöka konversera så tidigt. Och så säger han "ni får inte vara så trötta, ni är ju unga, ni ska vara pigga!" Jag vet det. Men det hjälper inte.

Och så blir jag världens tråkigaste. Och suraste. Och...blä.

Stad i regn

Det som är bra med regn är att det är så få människor ute då. Man kan gå en hel promenad utan att träffa på en enda människa.

Det som är så bra med stan är att här är stigarna i "skogen" asfalterade så man kan gå ut utan att blir särskilt blöt om fötterna när det regnar.

Men egentligen gillar jag varken regn eller stan, jag skulle hellre vara på landet i solsken.

Ful och fin

Just som jag skrivit till min syster att jag minsann aldrig får några komplimanger när jag är ful på jobbet, så får jag en. Dock inte av samma påstridiga typ som e:s beundrare. Det var igår och jag var på väg hem från jobbet, iklädd myskläder. Ganska smutsiga också efter dagens jobb. Och jag var smutsig, damm och bös i ansiktet och håret och händerna är smutsiga de med. Och håret på svaj och ja, ni kan tänka er, sån där som man kan vara...

Och så åkte jag och tankade på en mack dit vi brukar åka ibland på jobbet, ett av dom där ställena där man kan gå på toa. Där jobbar det några trevliga typer, bland annat en kille som alltid brukar byta några ord. Typ hureläget, fint/dassigt väder idag, osvosv. Så kände han igen mig när jag kom i mina icke-lysgula kläder och hälsade, och sade att jaha, det är sån här du ser ut privat, men det är fint. Hehe. fint. jovisst. men en komplimang. kanske av den ironiska sorten då, men ändå.