Just face it!

Det är så här jag kommer se ut när jag blir gammal.

Och så här skulle jag se ut som kille:



Prova med dig själv här!

Fest

Av en slump upptäckte vi i fredags en festlokal att ha vår planerade 25-årsfest i. Eller ja, slump och slump. Det råkade vara så att M glömt sina nycklar och när vi då på kvällen hamnade på olika ställen och han åkte hem så... jaa vart ska man då gå? Så pågick det tydligen en fest där då, så han gick dit och värmde sig och kollade in lokalen.

En ganska så att säga 'charmig' lokal. Ett gäng soffor i udda exemplar, målat på väggarna, en liten bar och ja, alldeles utmärkt för en fest. Nu ska vi bara boka den en dag och göra en resa till Tyskland och sen blir det partaj! Ni är väl sugna på en fet fest nån gång i slutet av oktober/börja av november?

Snuttan och Vally

Igår när jag skulle ut med Vally mötte vi en kille med en liten hund alldeles utanför hissen. Jag kom ut ur hissen med Vally och han väntade på den. Det var en ganska stor kille med skäggstubb och nån hårdrocks-t-shirt, ganska cool kille kunde man tro. Hunden såg ut som en rättså valpig, några månader kanske, svart hund. Lite spanielaktig, hängande öron och söt. Vi kallar den Snuttan.

Nåja, jag kommer ut ur hissen, eller snarare Vally kommer ut ur hissen och springer rakt fram motSnuttan som gläfser till lite. Ajaj, tänker jag nu blir det bråk så jag rusar fram och tar tag i Vally och sätter henne. Snuttan sitter i koppel och killen håller henom en bit ifrån, men hen skäller argt hela tiden, sådär som små valpiga bortskämda hundar gör. Vally sitter och tror att jag är arg på henne vilket väl får Snuttan att tro att hen är i överläge och skäller ännu mer.
Den stora killen tar upp Snuttan i famnen och säger gullande "Nejmen lilla Snuttan, vad är det med dig, så här brukar du ju aldrig vara, hur är det fatt, lilla lilla Snuttagullan, pussipusspuss, halledudan då" Tro fasen att Snuttan har världens största ego och få se hur kul hen blir att ha att göra med hen blivit stor.

Först efteråt, när jag tagit Vally med mig och gått blir jag arg. Det är klart att man skulle sagt till. Jag skulle väl skällt ut hunden lite, eller åtminstone sagt till snuttegullegullkillen att göra det. Nu stod jag bara dumt där och sade varken något till Snuttan eller killen. Jag sökte kontakt med killen men han var alldeles för upptagen med snuttegullandet så jag fick ingen kontakt.

Åh vad jag är glad att jag har att göra med en väluppfostrad hund. Klart att hon kanske tar en och annan höna eller smiter iväg och jagar lite förstulet nån gång i bland, men det är i alla fall hyfs på henne. Hon vet när hon ska skämmas och lyder när man säger till. Sitter still när man vill och stanna på kommando.

Men i min tanke så sade jag aldrig till Vally att sitta utan låter henne sköta uppfostrandet. Mohaha, köttfärs av Snuttan.

Jobbigt

Ibland jobbar jag nästan hemma. Alldeles utanför min entré finns det rabatter som vi rensar. Inte för att det blir något lättare eller kortare arbetsdag för det. Jag tar nämligen cykeln och cyklar de sju kilometerna till Partille, där tar jag firmabilen och åker de sju kilometerna tillbaka igen och rensar i rabatten alldeles utanför min egen dörr.

När man är så nära hemma, så nära där man känner folk som bor, är det inte så konstigt om man skulle råka på någon man känner, eller hur? Och det har jag gjort också, lite då och då. Men nu var det inte en sån dag. Det var en sån dag då jag cyklat de sju kilometerna och tagit bilen och kört till Utby, av alla ställen där jag inte känner en kotte. Och där står jag i småregnet i den fula orange regnjackan med jordiga och blöta handskar och håret på svaj och rensar i en rabatt. (Ni hör ju hur presentabel och snygg jag är vid tillfället)

Och då. Då hör jag en bekant röst, en röst som tillhör en person jag träffade för sisådär två år sedan senast, en person som inte alls har i Utby att göra, han bor på Hisingen och pluggar inne i stan... Men här kommer han gåendes, livs levande på en gata i Utby vilken jag för tillfället befinner mig på, jag hade nästan lika gärna kunnat vara en gata bort, eller i en rabatt alldeles utanför min egen entré, men nu var jag här. Så lustigt.

---

För övrigt hade vi firmafest i fredags, vilket ju kan ha många givna skandaler på schemat. Men det blev en ganska trevlig tillställning ändå, det var lekar och mat på schemat. Ingen blev för full, eller började skryta ohämmat om sina barn, eller tafsa och säga sexistista skämt, eller... Det enda som var riktigt bajs var väl vädret, det regnade mer eller mindre under hela tiden vi lekte lekarna. Utomhus. I leran.

Jag blev enda tjejen där så jag är väl ganska tacksam att de höll sig ifrån det där med sexistiska skämt och tafsandet, det hade blivit rätt mycket att hålla sjutton män på mattan. Det enda var vid ett tillfälle, då man skulle med en grävmaskins hjälp "doppa" en tyngd ner i bildäck, och alla hade minst en variant av ett skämt som innehöll "doppa" på något vis. Jaha, då fick man doppa idag också. Nejmen Sten du ska inte doppa i samma (bildäck) flera gånger, även om du brukar göra det. Oj, så här många gånger har jag nog aldrig doppat på samma dag. Nu får du ta ut den och doppa i nästa, men du har ju en benägenhet att bli kvar. HAHAHA! SÅ KUL! Jag såg mer det komiska i att alla försöka bräcka varandra med en ny variant av skämtet, ungefär som när man jämför vem som har häftigast kamera (eller minst snopp)

Vad gäller lekarna så var det förutom grävmaskinen en del andra grabbiga grejer. Jag försökte bevisa mig så gott jag kunde och blev varken bäst eller sämst på någon gren, vilket känns lite skönt, man behöver inte vara klen eller dålig på att köra bil bara för att man är tjej. Min chef blev till och med lite impad av min bilkörning vid ett tillfälle. Det gick ju riktigt bra för dig med bilen, Helena. Eh, ja.. jo... tack eller nåt.

---

Och mera... DET ÄR SÅ SKÖNT ATT JOBBA SJÄLV!

Vallyvallyvally -är det sån här man blir när man får barn?

Av nån anledning verkar dörrar vara väldigt roliga. Särskilt dörrar till saker som flyttar på sig. Bildörrar, spårvagnsdörrar, hissdörrar... Undrar om det är den där kittlande känslan av att hamna någon annan stans när dörren öppnas igen. Eller tryggheten att jag minsann får följa med, inte blir lämnad kvar. Eller så är det ett rymdskepp bakom varje dörr som tar en till den där andra världen, den som är lägenheten eller jobbet eller varsomhelst.

När jag har med Vally på jobbet och vi är på väg ut till bilarna får jag hålla koll på henne så att hon inte hoppar in i första bästa bil. Och vänta på spårvagnen handlar mer om denhärdådenhärdådenhärdå än att vänta i lugn och ro på rätt spårvagn. Och när hissen stannar och man hör klicket av spärren som öppnar dörren kan hon knappt bärga sig innan hon får komma ut till vad det nu är som är så roligt.


Idag hade M med sig sin nya hund på jobbet, en vit liten elvaveckorskrabat. Dundersöt, tyckte alla utom Vally som fick säga till henne på skarpen mitt under allaihelagöteborgsområdetmötet. Åh pinsamma Vally. Annars låg hon snällt under min jacka i bilen mest hela dagen. Och fick godis av E som gillar henne sååå mycket. (-Kommer hunden idag? I morgon då? Kommer hon snart? Är hon med idag? Kanske på måndag?) (Nej, för helvete, det är väl inget hunddagis det här, eller?)

Ögonblick

I lördags skulle jag iväg på fest, hade gjort mig i ordning och sminkat mig och alltihop. Sen som vanligt var jag men en liten hejdå till Vally hinns ju alltid med. När jag sitter där och klappar hejdå och Vally försöker pussa hejdå tillbaka kommer ett minne farandes, rakt in i hjärtat på mig. När jag sade hejdå till Cola, min gamla hund, just när jag var sminkad, brukade hon alltid lukta på mina ögon. Det luktade väl konstigt med mascaran man man tro. Det kittlade så roligt av hennes morrhår mot mina ögonlock. Sen fick jag mig en hejdåpuss också, men det var alltid lika konstigt med lukten på ögonen. Vally är kanske mer van vid mascara eller så har jag bytt till en sort som inte luktar så konstigt, vad vet jag, men särskilt intressanta ögon har jag då inte.

Jag saknar min lilla hund...

Burkfettisch?

Jo, M har ju köpt sig en TV. En jä-ä-ättefet platt-tv. För en himla massa pengar. Ja, det är inte så att jag klagar, men jag kanske inte skulle lägga en månadslön på det.

I alla fall så uppstod ett behov av en snyggare och bättre tvmöbel som skulle lite grand matcha tv:n. Så i går gjorde vi en rundtur till Göteborgs olika möbelaffärer. Det visade sig att snygga och relativt billiga (i alla fall under 3000;-) tvmöbler inte precis växer på träd här i Götet. Och var de tillräckligt snygga så hamnade priset genast nånstans runt en sex sju tusen, vilket det kanske inte är värt.

Men ack ack, gamla fina IKEA. Inte nån av de där dyra fina tvmöblerna blev det, men väl en hylla lagd på tvären. Och så några fastskruvade ben på det så är lyckan gjord.

Av någon anledning höll M mig i handen med ett stadigt grepp när vi gick genom köksavdelningen. Det hjälpte inte hur jag än suckade och suktade efter burkarna som så fint stod uppradade på hyllorna. Bara en burk, bara en liten en. En spaghettiburk har vi inte, det vill jag ha, kan jag inte få? Nehedå.

Så hämtade vi det vi skulle ha på tagsjälv-lagret och gick och ställde oss i kön till kassorna. -Jag ska bara ta en sväng och se om det finns något godis man kan köpa. Javisst. Och se vad som ligger där i en korg alldeles jämte kassorna. Spaghettiburkar! Yes! Haha, jag fick mig en burk i alla fall!

Ondska

Jag är så ond, så ond.

Kommer ni ihåg Skälvin' Melvin? (som Starvin Marvin, fast inte) Jo, som sagt så tyckte jag att han var jobbigt nervös, och det är inget han slutat med precis. Jag har länge tänkt att det blir nog bättre, han kommer sig. Men inte! Ibland blir jag riktigt irriterad, när han följer mig som en hund, upprepar allt jag säger eller härmar precis det jag gör.

Så i torsdags morse pratade jag med chefen och frågade om inte Melvin kunde vara med någon annan, någon gång i bland bara, så att jag får lite luft emellanåt. Ja, han skulle se vad han kunde göra, kanske kunde han gå till ett annat område eller nåt. Men vid lunch kom chefen och sade att "Melvin, det blir din sista vecka här. Vi behöver inte mer hjälp och jag har frågat på de andra områdena och det var ingen som behövde nån"

Oops, det var ju inte så jag menade, även om jag kanske inte har något emot resultatet heller. Melvin pratade med någon och denne sade att det var konstigt för här fanns ju att göra. Jag sade inte så mycket alls.

Så i morgon ska jag vara helt själv i min bil. Det ska bli sååå skönt! Så ond är jag...


För övrigt har jag börjat läsa Ondskan av Jan Guillou igen. Toalettlektyr...

005 Gotcha!

Hos doktorn

Jo, så här var det. Syster Es hund Vally löpte (hade mens) för sisådär två månader sedan, vilket betyder att hon är högst villig till allt hundigt av hankön. Efter det passade jag henne, Vally alltså, en vecka. Under den veckan hade jag med henne på jobbet och tja... jag hade väl inte alltid full koll på var hon var nånstans, vi jobbade på lekplatser bland trädgårdar och hon höll sig alltid på ropavstånd och kom så fint när man ropade så det gick ju bra.

Sen kommer E och säger att Vally har mjölk i brösten och tänk om hon är gravid, hon löpte ju för inte så länge sedan! Va!? närdå? (För hon trodde nämligen att Vally löpt färdigt när jag passade henne, så hon sade aldrig något om det) Och så kom det sig att jag nu gått och funderat på om hon blivit tjockare eller inte. Vally alltså. Ser hon inte lite mammig ut? Kanske lite rund där till höger? Är det en valptass som känns?

Nu är Vally ingen ungdom precis, med sina 10,5 människoår om räknat i hundår skulle hon vara ungefär 86 år, och det kanske inte är en optimal ålder för en förstföderska. Så vi ville ju definitivt inte att hon skulle bli mamma till en åtta tio taxpudlar (eller taxweillar, eller taxterriers, eller ja, något alls). Vilket föranledde dagens besök hos farbror doktorn, eller snarare tant veterinären.

Hon ultraljudade i Vallys makaronformade kropp men kunde, som tur var, inte se en endaste liten hundbebis. (Å andra sidan, sade hon, kunde det vara så att om det var många valpar så skulle de inte ha utvecklats tillräckligt mycket för att synas på ultraljudet) Det hela resulterade i en saftig räkning och ett recept på medicin för skendräktighet.

---

Kom att tänka på det när jag stod där och 'skrev in mig' hos veterinären, att jag inte varit på ett djursjukhus eller hos veterinär sedan den där söndagen förra året, i juli, när Cola, min gamla hund, dog. Och som för att förstärka den känslan kommer det ut en gråtande familj från undersökningsrummen. Så lätt minnena väcks till liv. Jag ville nästan gå fram till dem och säga att jag vet hur det känns, men jag vet det också, att det inte hjälper just då. Då finns det inget inget inget i hela världen som kan hjälpa. Utom att djuret lever upp igen, möjligtvis, och det händer ju tyvärr inte...

En liten korv

Taxar är väldigt avlånga djur. Om det finns något som skulle vara utmärkande, fysiskt, hos en tax så är det väl just att de är så avlånga. Jag läste nånstans att det beror på ett bortavlat hormon, vilket gör att benen slutar växa väldigt tidigt.

Om en tax ligger på marken kan den lätt misstas för en korv eller möjligtvis en vägbula. Eller ett hinder som man kan hoppa över. Vilket det nu var han tänkte på så blev i alla fall resultatet en övercyklad tax.

När pappas tax Akja var liten (mindre) (yngre i alla fall) låg hon och gottade sig i solskenet på våran grusplan. Och där kommer grannpojken farandes på sin cykel och, ja, hur det nu var han tänkte så blev inte Akja så glad. Och hon var inte så glad på barn överhuvudtaget efter det, särskilt inte barn med cyklar.

När jag cyklade till jobbet i morse låg det något som liknade en liten, liten korv på vägen. Min tanke var att sikta så mycket mot mitten det var möjligt. Jag träffade ganska bra faktiskt, mitt på daggmasken. Det som slog mig var att kanske var det samma tanke som gick genom huvudet på grannpojken när han såg en liten korv på grusplanen...

004

Jo, jag har som säkert många andra före mig föresatt mig att samla bilnummer. Ni vet, först ska man se en som har 001 i registreringsnumret, därefter 002, osv... Och nu har jag kommit till 004. Ojojoj, det här kommer ta tid.

Ibland när jag har sådana här saker för mig, hittar jag på regler efterhand. Vissa regler finns ju från början, tex att jag måste se numrena i rätt ordning, jag kan inte se en 006 och sen en 005, det går bort. Men nu senast, innan jag hade 004 såg jag en 002, igen.Då hittade jag snabbt i huvudet på att då måste jag se en 003 igen innan jag får tillgodoräkna mig en 004. Men jag tvingade bort den regeln, jag insåg att det kommer ta tillräckligt lång tid i alla fall.

Det är väl lite så med livet i stort, man hittar på regler efterhand. Onödiga regler, kan man tycka. Inte gå på linjer, akta sig för A-brunnar (alkoholist, apa, avbruten kärlek) eller att inte äta kött. Yes yes jag vet, det sista påverkar ju faktiskt mer än en själv, man är snäll mot djuren och hela baletten. Men det är en regel man sätter upp för sig själv att följa, som gör det lite lite svårare att leva.

Varför gör man så? För att inte bli lat och bekväm och tjock och dum som de i det fria landet i väster kanske?

Stora tjocka släkten

Ja, ok, det är väl ingen som är tjock precis, men en stor släkt har jag i alla fall. I helgen som gick hade vi vårt årliga släktläger (bara en sån sak, inte bara en dag, utan en hel helg) med släkten på pappas sida. Farfar gick hädan för två år sedan så nu är det pappa och hans syskon som är äldsta generationen. Men å andra sidan börjar det fyllas på nerifrån nu och även om yngsta generationen inte än slår farfar i vikt så slår de honom definitivt i antal. Ja, nu börjar det bli så illa att jag inte längre har riktig koll på vad de heter. (Men jag har i alla fall koll på vad mina drygt fyrtio kusiner heter, till skillnad från J på jobbet som inte visste namnen på sina åtta "...eller vänta nu, de är nog bara fem...")

Och för att visa er bredden och mängden och kvantiteten på min stora släkt tänkte jag här redovisa hela den.

• M+A
• S+M
• K+P =x
• K+J
• E+K =x, x
  
• H+G
  
• A
• B
• C
• D
• E
• F
• I
• J
• B
  
• I+A
• M+J
• M+P =E, x
  
• G+A
• G
• D
• M
• S
  
• K
• E
• J
• S
• M
• M
• P
• G
• A
• M
• J
• A
• G
• H
• E
• B
• R+A
• R
• L
• J

Puh, jag vet faktiskt inte i vilken ordning pappas syskon kommer, men jag chansade. Plusen är giftermål och x:en är kusinbarn jag inte vet namnen på. Sen finns det ju ett gäng pojk- och flickvänner också, men dem kan jag inte heller alla namnen på så de får vara.

Och så har jag en släkt på mammas sida också, men den får nog ett eget inlägg en annan gång. Och på den sidan kommer jag få ännu fler kusiner (om jag inte redan fått det) och dessutom börjar det parallellt med det komma kusinbarn att hålla koll på. Phew!

Burkar

Idag gjorde jag ett besök på second handaffären här i närheten. Inte så att jag skulle ha något särskilt men det kan ju alltid vara kul att se om man hittar något kul.

Och som vanligt står jag i kassakön med några burkar i handen. Jag vet inte vad det är som gör det, men det brukar sluta så. Två burkar i brunt glas, en större och en mindre. Jättefina!

Burkar är trevliga, man kan stoppa små saker i dem, de är fina att titta på. Och så kan de vara bra att ha mat i, för då kan inte de där förbannade mottfjärilarna komma åt maten. Ett litet burkbehov har ju som sagt uppstått på det senaste...

En klen tröst

Det finns många sätt att få folk att läsa ens blogg.

Man kan försöka ragga läsare genom att säga till alla man känner att man skriver en blogg.

Man kan skriva sin bloggadress lite varstans, på lappar, på toalettväggen, i busskuren...

Man kan ju försöka skriva så bra att ryktet om dess kvalitet sprids och folk vill läsa den av den anledningen.

Man kan skriva om ämnen som folk dras till. Vanliga sökord är sex, sexblogg, knull och analsex. (Få se nu hur många fler besökare jag får efter det här)

Men, med min fina besöksräknare som också visar sökord som folk sökt på för att hitta min blogg, har jag hittat en ny målgrupp.

De med problem med skadedjur! Och då främst mottfjärilar.

Vilket ju också ger mig en liten glädje i mörkret och fjärilsjakten; det finns fler som är lika orenliga och äckliga som oss! (Hurra hurra)