Några till...

Valpmage heter det visst

Alltså, Vally är en sååå smidig hund. Hon kommer när jag ropar, nästan alltid nästan med en gång. Hon väntar innan hon får springa. Hon biter inte i sladdar/kläder/papper/sängen/bordsben. Hon kissar inte inne. Hon äter sin mat. Hon skiter ordentligt.

Kalo är inte sååå smidig. Än. För det ska han bli, hade jag tänkt, han behöver bara lite tid och träning först. Men just nu är han... ja, inte så smidig. Som Vally. Han kommer ibland när man ropar, i alla fall om han redan är på väg mot mig. Han väntar ibland innan han springer iväg. Han biter oftast bara i tuggleksakerna. Oftast. Han kissar oftast ute. Oftast. Han äter sin mat, ja, det gör han gladeligen, alltid något. Han skiter kaviar.

Mm, just det. Ungefär som kaviar. (Nån som är sugen på kaviar?) Senast han sket löst fick han ju dyr dietmat på dyriga, fina burkar. Men så kan man ju inte hållå på, exklusiv dietmat hit och dit. Visserligen blev han bra i magen ett tag, sket små fina prinskorvar (Någon som är sugen på prinskorv?) ungefär som Vallybajskorvar Junior, men egentligen tror jag inte det är något fel på honom (det finns ju hundar som är överkänsliga mot det ena eller andra) så jag har sökt på det världsomspännande internätet efter råd och tips. "Valp lös i magen" "hund diarré" "valpmage" med flera sökord senare har jag hittat diverse råd och huskurer för att lugna ner en körig valpmage.

På en sida läste jag det enkla rådet att om avföringen har krämig konsistens (Nån som är sugen på kräm?) så har man gett för mycket mat. Så nu ska det "bantas" kombinerat med morotspuré, a-fil, dietsoppa och kokt fisk. Ja, vi får se vad det blir av det hela. Och vad jag orkar med. Bara han blir bra i magen snart, kaviar är ju inte så kul att plocka upp. Bättre med prinskorv.

Grundlurade

Ute och går med hundarna, i koppel, och kommer till parken. Kvinnan kommer gående från andra hållet. Bakom henne hennes hund, låt oss kalla den Pluttan. Kalo tycker att kvinnan verkar väldigt roligt, drar i kopplet för att komma fram. Hälsa inte är du snäll, tänker jag. "Å, nämen gulledej, dra inte i kopplet, pluttisnutt hoppas inte sådär, gullgullgull" säger kvinnan. Gillar inte kvinnan.

Vally får syn på Pluttan. Håller ett stadigt tag i kopplet, eftersom det ser ut som en sån där hund som jag helst av allt skulle vilja koppla lös Vally för och säga Buss på och bara se på slakten. Men jag håller mig i skinnet och Vally i kopplet. Pluttan går till synes lugnt och stillsamt fram mot Vally. Vally biter efter den och skäller till lite.

"Nejmen, varför högg hon efter min gullsnuttiga lilla hund?" undrar kvinnan. Frågar om hunden är gammal. "Jaa, elva år" säger kvinnan med ett tonfall som säger att om man är så gammal så skulle man ju inte göra en fluga förnär. Hon har uppenbarligen ingen som helst koll på att hundens rang oftast hör samman med åldern, alltså har en gammal hund högre rang än en ung. Och om de är lika gamla så får de "göra upp" om vem som ska bestämma.

Vally har haft några sådana "uppgörelser" med andra gamla tikar i backen, men då har ägarna förstått vad det handlat om och så är det inte mer med det. Oftast är det ju bara lite gläfs och skäll och sen är det bra. Nu var ju Vally och Pluttan lika gamla och då är det klart att det ska "göras upp".

Nåja, kvinnan tyckte dessutom att hennes lilla puttinuttiga snuttifnuttiga gulleflufsiga lilla hund inte hade gjort nåååågonting. Hennes kroppsspråk hade minsann inte visat något hotfullt mot Vally så det fanns ju ingen som helst anledning att ens morra lite på henne. Nä-hä då.

Eller så gör hon bara inte det så tydligt att du ser det, idiot, men tydligt nog för att Vally ska bli retad. Och så tror du att du har väääärldens gulligaste och snällaste hund, som egentligen går omkring och kastar ur sig spydigheter till höger och vänster utan att du kan se det.

I trappuppgången intill bor ännu en sån hund. Fick av en händelse höra att den heter Pyret. Mohoho, fördomen besannad, klart att den heter så. Jag behöver inte ens hitta på något namn till den, som jag ju gjort förut också.
Den har Vally också försökt göra upp med, och även den visade naturligtvis ingenting som vi människor kunde se, utan bedrog hela mänskligheten med sin listighet. Och kunde i lugn och ro säga en massa elaka saker till Vally. Klart att den skulle sättas på plats.

På jobbet

-Hur får man ett sånt jobb? var det en som frågade mig i parken häromdan. Hon syftade på att jag kunde ha med hundarna på jobbet, och visst är det jättebra. Mest sitter de i bilen och "vaktar", men ibland får de springa och "plocka skräp" i någon park. Här kommer lite jobbarbilder, tyvärr inget på själva "jobbandet" eftersom jag själv måste koncentrera på jobbet då...

Det går ingen nöd på dem, de har hela baksätet för sig själva

Frukostrast i baksätet

Vaktar bilen, ja...

Detta är ingen hund, det är min kollega, men han är också snäll...

Jag är inte ledsen...

Nej, jag är inte ledsen, inte det minsta.

Noll, noll och noll sms betyder just noll, noll och noll sms och då räknar jag även in sms från kompisar eller andra som på något vis har någon koppling till den jag inte vill ha de där sms:en från.

Men nu kommer jag på ett sätt ha väldigt mycket mindre att göra med mister sms. Det finns ju inga garantier för att det inte kommer fler sms, matten var nog svår för mister, men vi kommer i alla fall inte ha något som helst gemensamt. Förutom det förgångna då.

Och det är jag inte ledsen för, inte det minsta.

(eller jo, för det förgågna, men inte för det som kommer)

Nu är jag säker!

Nu kan jag vara lugn, i alla fall lite lugnare. Jag har fått första sprutan av tre av vaccinet Gardasil mot humant papillomvirus, som i sin tur kan orsaka livmoderhalscancer och lite av varje ont man kan få. Så nu är jag säker, nu kan jag knulla runt bäst jag vill utan att behöva bekymra mig om just det. Eller ja, risken är mindre i alla fall...

Fast å andra sidan är jag säker på en annan sak också. Jag är ju som bekant av den veliga typen och nu har jag velat ett tag men slutligen bestämt mig för att go exclusive med M igen. Så nu blir det ändå inget runtknullande, och då kanske det inte är så hemskt livsnödvändigt det där vaccinet i alla fall. Fast det klart, det skadar ju inte att ha det...

Jag vill inte minnas att jag nånsin haft några problem med sprutor, det sticks lite och sen är det över. Kanske att det ömmar lite i armen/skinkan efteråt. Men denna gången höll jag på att svimma! Jag fick sprutan och det gick bra, gjorde inte så ont, mest kändes lite, men så kände jag hur allt blodet trillade ner ur huvudet och ut i armarna och in i tv:n som stod på i rummet. Hooo... fick lägga mig ner en stund.

Men nu har jag läst på fass.se om alla biverkningar man kan få och att svimma fanns med, tillsammans med blödning, klåda, smärta och andningssvårigheter (!) och nässelutslag. Hu. Brukar alltid läsa på om de där biverkningarna så att jag vet vad jag ska vara beredd på när jag tar nån ny medicin. Och så att jag kan börja med de psykosomatiska externa man kan hålla på med...

Roh sab reaux dh

Det är inte varje dag jag har ett par kokta rödbetor i kylen. Och det är inte varje dag jag bakar bröd. Så varför inte slå ihop dessa två?

Det blev rosa bröd.

Najs

Mitt liv i bilder. Typ.

Ja, nu har jag fått tillbaka min nya fiiiina dator så nu kan jag lägga upp lite nya fiiiina bilder.
Naturligtvis har jag tagit mest bilder på Kalo så vi börjar med en hög sådana:




Ja, ni ser ju hur roligt han tycker det är att vara med på kort... ehm...

Klart att jag tar en hel del kort på Vally också, hon sitter ju i alla fall still när man tar dem. Henne har jag trimmat också, så nu ser hon ut som en helt annan råtta. Hund! menar jag.

Vally som hon såg ut före trimningen

Och så här fin blev hon efteråt

Men så här missnöjd blev hon också

Några kort har jag tagit ute i Sannabacken, där även Kalos bästa vän Dina brukar rastas. Söta hon.
I backen bor också den här kråkan med sin make/maka. De brukar komma fram och få hundgodis av alla hundrastare så nu har de blivit rätt fräcka och nyper hundarna i svansen om de är i vägen för mycket. Fast Kalo och Vally har fortfarande inte tröttnat på att jaga dem så så hemskt nära mig kommer de oftast inte...

I Sannabacken kan man även få lära sig en smula historia, här står att "här bodde stenålderns skärgårdsmänniskor nunder tusentals år." Där ser man...

Min far med Akja har även hunnit göra ett besök. Och Akja var ruffigare och hårigare än nånsin förr. Hon hade ju inte fått pappas ömma skönhetsvård på fem långa veckor...



Och så här glada var pappa och Vally att se varann...

Och så har jag fått en julklapp. Mors G bjöd oss på bio och mat, tack så mycket! Men mina flummiga syskon var lite svåra att få några bra bilder på. Bara B ställde upp med ett fint fotosmajl.



Och slutligen, om man inte tittar på björkarna i bakgrunden kan man nästan tro att det är sommar på den här bilden. Sommar och varmt och solsken och klippor och hav... mmm, längtar...

Besked

Det är ju inte det man väntar sig när någon ringer. Det är bland det sista man väntar sig. Kanske eftersom man så ogärna vill att det ska vara något sådant. Men nu var det det.

En kompis, ganska avlägsen, men ändå. Träffade honom senast på nyår och så... Så tänker man på vad man sagt och vad man gjort. Det finns ju ingen tid att rätta till något nu. Kanske skulle rätta till andra relationer som faktiskt behöver det, medan det ännu finns tid. Man vet ju aldrig.

Och jag tänker på flickvännen, kan nog aldrig föreställa mig hur det känns ens, men jag tänker på henne. Hu.

Isbrytarkaptenen och våldtäktparken

-eller Kärt barn har många namn

Idag har jag pratat med Isbrytarkaptenen. Och ett litet ord med Ögat också. Det finns ett gäng kufar som brukar prata med oss på jobbet. Som antingen alltid har något nytt att gnälla på, eller som bara vill prata lite. Oftast vill de, vilket av fallen det än rör sig om, inte ha så mycket svar, bara någon att prata av sig på lite. Man kan nicka och humma medhållande, det räcker.

De man stöter på lite oftare får också namn, för att man ska veta vilka det är. Som Isbrytarkaptenen, som faktiskt varit just det innan sjöpensionen, det har man allt fått veta. Vad han egentligen heter är det ingen som vet. Ögat har ett ärr över ögat och skelar och LFF-gubben har jobbat på LFF. Vilden är vild och bor i skogen, klottrar Jesus på alla skyltar och dit-får-du-aldrig-gå-ensam.

Men det är inte bara personer som får namn, även platser får nya namn efter olika personer och händelser. Som våldtäktsparken, där det ska ha ägt rum just en sådan, Göran Johanssons korg, eftersom han bor där nånstans eller alkis-parken. Fast nu har de flyttat bort Systemet i Kortedala så nu får vi väl hitta på ett nytt namn för den.

Jag längtar nog efter sommaren

Jag vet liksom inte vad jag ska skriva. När jag går där på jobbet och plockar skräp tänker jag på allt intressant och roligt jag ska skriva om i bloggen när jag kommer hem. Men som jag sitter här och pluttrar vid datorn så är det som bortblåst alltihop.

Jag har börjat jobba igen. Det är som innan, typ. Jobbigt att gå upp på morgonen. Lite jox med två hundar, men det funkar. Inget särskilt så...

Kalo går på dietmat. Sån där dyr mat i burk, med dyriga etiketter på. Magen är bättre av det och han dricker betydligt mindre än innan. Bra och så, men han kissar fortfarande inne ibland och så...

Vally är lättskött och najs. Nytrimmad och len som siden och hal som en ål. Och bråkar ibland med andra hundar och så...

Nya Datorn verkar komma hem igen i morgon. Najs, då kan jag lägga upp lite nya bilder och så...

Liksom lite trött och slö och inte så nåt särskilt. Ska nog gå och lägga mig. I morgon är det fredag för mig, skönt. Måste handla, tråkigt. Liksom inget särskilt...

Fem till åtta arbetsdagar! Hur ska det gå är det tänkt?

Datorn är bajs. Den har inte laddat batteriet någon gång. Det är väl det minsta man kan begära av en sprillans ny dator, kan man tycka. Det tyckte inte datorn, så nu får jag vackert skicka in datorn på service. Och det ska ta en fem till åtta arbetsdagar.

Och jag med mitt enorma internetbehov! Hur ska det gå? Den gamla datorn kanske får komma till användning igen... Men om den inte vill samarbeta så blir det nog inte så mycket bloggande på ett tag. Ni får hålla till godo med de som finns så länge...

Det är över nuuu...

Ja, det ändrade sig. Jag fick hundvakt och jag gick på festen. Förmodligen var jag gästen med lägst förväntningar på hela festen, men jag tror inte jag gick därifrån med sämst utdelning ändå. Det kanske var de låga förväntningarna som gjorde att det blev så bra. Ja, alltså, det kanske inte var den asballaste (för att använda ett ord jag sällan använder) och störtroligaste fest jag någonsin varit på, men skilnaden på humör innan och humör efter var väldigt stor.

En huvudvärkstablett och en powerking gjorde också susen för humöret kan jag hälsa.

Och jobbet gick bra idag. Det var ju inte helt oväntat rätt jobbigt att gå upp, men det var inte så farligt att jobba ändå. Att jag gick och lade mig halv två gjorde ju inte saken bättre heller. Men det hade sina anledningar. Jag var och såg Rocky Horror Show i Varberg och så var jag med på avslutningsmiddagen efteråt, jag har ju ändå varit med, även om jag kanske inte kände mig lika med som på the good old days. (de börjar bli så väldigt unga de som är med nu...) Hundarna väntade snällt i bilen medan jag var iväg, men när vi kommit hem, då var det slut på det snälla.

Eller ja, Vally gick snällt och lade sig under täcket i soffan men Kalo var inte lika beskedlig. Släppte ut dem för natten och han bajsade snällt. Efter tio minuter i värmen gnäller han och går till dörren (hör och häpna, men det tar sig!) jaja, eftersom han nu gjorde som han skulle fick jag ju gå ut, igen. Han bajsade, igen. Vi gick in, igen. Han gnällde, igen. Jag orkade inte. Han bajsade, igen. Jag ångrade mig, igen, men det var försent då. Så det blev lite sent...

Själva musikalen var i alla fall väldigt bra. Var och såg den på premiären i torsdags också, och kan väl säga att det sångmässigt lät lite bättre då (de började bli trötta och slitna? eller festat på lördagen?) även om de kanske var mer avslappnade på scen och sådär igår. Det är väldigt roligt att se sina kläder "in action" så att säga. Har fått många komplimanger och då blir man ju lite stolt. Och när Frank gör entré i sin korsett och publiken jublar, ja då värmer det i hela kroppen.

Jaja, nu ska jag snart gå och lägga mig, i morgon är det "fredag", eller i alla fall arbetsveckans sista dag, för mig. Varför är inte alla arbetsveckor så här korta?

Foto: Rodney Smith

Och kom inte och säg "det blir bättre sen" för det vet jag väl själv att det gör, men det är inte det som är grejen med det här ändå.

Det är sådär trist och jobbigt idag. Jag sov egentligen mycket inatt, men är ändå jättetrött. Lite ont i huvudet. Slapp gå upp med Kalo i natt eftersom syster E sovit här och kom hem inatt. Så då gick hon ut med honom. Men då hade han redan hunnit kissa inne en gång. Och bajsa. På dörrmattan.

Veterinären tyckte att det lät mycket att han drack 4 dl om dagen. Det var ju skönt att höra, så att det inte bara är jag som är lat och inte vill gå ut med honom tillräckligt ofta. Han är alltid törstig och dricker mer än vad Vally gör, och hon väger ändå mer än dubbelt så mycket. Och får han inte vatten så slickar han på gräset och asfalten bara för att få i sig något. Och så har han nån infektion i ögonen. Jag vill inte ha en sjuk hund, jag vill ha en frisk. Hade han inte druckit så mycket hade han säkert varit rumsren för länge sen. Nu är det alltid så oroligt för antingen är han törstig eller så är han kissnödig.

Och så ska jag börja jobba på måndag. Jag vill inte det. Jag ska iofs bara jobba några dagar i veckan till en början, men jag vill inte. Och chefen är hemma och ska var hemma med en massa barn ända till juli nåt. Och i april ska Joa också vara ledig. Så då blir jag själv. Jag vill inte det. Jag minns hur det var på lagret när jag var själv. Och då var det bara en vecka! Jag vill inte.

Och så är det fest ikväll och jag har, kanske, hundvakt så att jag kan gå. Innan ville jag jättegärna gå men efter "ska du komma? synd, då kan ju inte jag ragga" så vet jag inte om jag har lust. Eller snarare, jag vet att jag inte har nån lust att gå just nu. Det kan ju ändra sig. Jag har ju nästan blivit isolerad nu när jag har måst vara hemma med valpen hela tiden, det är ju lite svårt att vara borta längre än nån par timmar, så jag tänkte att så roligt det skulle bli att träffa lite kompisar igen, men ja... nu vill jag inget alls.

Och jag saknar Cola. Så fruktansvärt mycket. Hennes lukt och hennes päls och hennes huvud. Och den där lilla gropen mellan ögonen.

Och jag borde vattna. Jag vill inte. Och jag hade tänkt baka. Jag vill inte. Och kräken ska ha mat nu. Jag måste.


Jag vill...
...vara pigg
...vara glad
...veta vad jag vill med saker och ting
...sova (alltid, alltid vill jag sova)
...vara ledig resten av mitt liv (jag ska bli förtidspensionär när jag fyllt 28)
...ha en dator som fungerar som den ska. För att den är ny. då ska den göra det
...ha en hund som kan hålla sig längre än max två timmar (max alltså) så att man kan leva lite normalt. kanske träna, kanske träffa kompisar, kanske fika, kanske LEVA...

Och grannen lyssnar på en Tori Amos-skiva som jag lyssnade mycket på under en annan jobbig period för många år sedan. Minnen...

Noll noll och noll

Om jag säger, med en vad jag tycker rättså bestämd ton, ungefär såhär:

"Jag vill inte ha ett enda sms till från dig och jag vill inte att du ringer mig om inte det är nödvändigt för jobbets skull!"

-Hur många sms vill jag ha då?
-Hur många telefonsamtal vill jag ha?

Gissa på ni. Det finns en som redan gissat fel.