Kronjuvelerna

Det är ganska ofta jag tänker "om bara..." eller "när bara...". Bara det blir helg snart, bara det blir höst/vinter/vår/sommar, bara det blir lite finare väder, bara jag blir lite piggare, bara jag får flyttat, bara jag hittat ett jobb jag vill ha resten av mitt liv, bara Kalo blir lite bättre i magen, bara han/hon slutar göra det/detta, bara jag slapp göra det, bara, bara, bara. DÅ ska jag, oj vad jag ska, jag ska sy mer, spela mer, baka mer, vara roligare med mina kompisar, träffa mera folk, gå mera kurser, resa mer, läsa den och den boken, göra si och göra så. Men varför kommer jag aldrig dit?

Just nu är det en speciell sak som är "bara det blir av så löser sig allt" typ. Bara Kalo blir kastrerad snart, då kommer han bli lugnare, bättre i magen, inte så stressad av andra hundar/lukter/människor/alltalltallt, då ska jag gå hundkurs, agility kanske eller kantarellsök kanske, då ska han få leka mer med andra hundar, då slipper jag ha honom så mycket i koppel, då kan jag mata honom mer normalt (alltså inte sex gånger om dagen i pyttesmå portioner), då kanske han kan få något annat att äta ibland, då kanske han kan gå upp lite i vikt. Han är ju så mager så mager, men så fort han börjar få ordning på magen och jag tänker börja öka på portionerna lite så äter han nåt skumt eller så pallar inte magen med den myckna maten och han bajsar ketchup igen. Jag är så mäkta trött på ketchupbajs nu.

Imorgon, bara det blir i morgon, bara det blir i morgon och sen, sen ska allt bli bra! Då åker kronjuvelerna, rakt ner i veterinärens avfallshink. Bye bye.

Klart att jag själv fattar att allt inte kommer att lösa sig i och med detta, men förhoppningsvis blir det lite bättre i alla fall. Träffade en annan hundägare i backen vars hund också haft problem med magen innan han blev kastrerad, nu var han helt bra, aldrig några problem. Ååh måtte det bli bra... Så håll några tummar åt mig, i morgon klockan nio lämnar jag honom i händerna på en människa med en spruta i ena handen och en kniv i den andra, ooooh...