Besked

Det är ju inte det man väntar sig när någon ringer. Det är bland det sista man väntar sig. Kanske eftersom man så ogärna vill att det ska vara något sådant. Men nu var det det.

En kompis, ganska avlägsen, men ändå. Träffade honom senast på nyår och så... Så tänker man på vad man sagt och vad man gjort. Det finns ju ingen tid att rätta till något nu. Kanske skulle rätta till andra relationer som faktiskt behöver det, medan det ännu finns tid. Man vet ju aldrig.

Och jag tänker på flickvännen, kan nog aldrig föreställa mig hur det känns ens, men jag tänker på henne. Hu.

Isbrytarkaptenen och våldtäktparken

-eller Kärt barn har många namn

Idag har jag pratat med Isbrytarkaptenen. Och ett litet ord med Ögat också. Det finns ett gäng kufar som brukar prata med oss på jobbet. Som antingen alltid har något nytt att gnälla på, eller som bara vill prata lite. Oftast vill de, vilket av fallen det än rör sig om, inte ha så mycket svar, bara någon att prata av sig på lite. Man kan nicka och humma medhållande, det räcker.

De man stöter på lite oftare får också namn, för att man ska veta vilka det är. Som Isbrytarkaptenen, som faktiskt varit just det innan sjöpensionen, det har man allt fått veta. Vad han egentligen heter är det ingen som vet. Ögat har ett ärr över ögat och skelar och LFF-gubben har jobbat på LFF. Vilden är vild och bor i skogen, klottrar Jesus på alla skyltar och dit-får-du-aldrig-gå-ensam.

Men det är inte bara personer som får namn, även platser får nya namn efter olika personer och händelser. Som våldtäktsparken, där det ska ha ägt rum just en sådan, Göran Johanssons korg, eftersom han bor där nånstans eller alkis-parken. Fast nu har de flyttat bort Systemet i Kortedala så nu får vi väl hitta på ett nytt namn för den.

Jag längtar nog efter sommaren

Jag vet liksom inte vad jag ska skriva. När jag går där på jobbet och plockar skräp tänker jag på allt intressant och roligt jag ska skriva om i bloggen när jag kommer hem. Men som jag sitter här och pluttrar vid datorn så är det som bortblåst alltihop.

Jag har börjat jobba igen. Det är som innan, typ. Jobbigt att gå upp på morgonen. Lite jox med två hundar, men det funkar. Inget särskilt så...

Kalo går på dietmat. Sån där dyr mat i burk, med dyriga etiketter på. Magen är bättre av det och han dricker betydligt mindre än innan. Bra och så, men han kissar fortfarande inne ibland och så...

Vally är lättskött och najs. Nytrimmad och len som siden och hal som en ål. Och bråkar ibland med andra hundar och så...

Nya Datorn verkar komma hem igen i morgon. Najs, då kan jag lägga upp lite nya bilder och så...

Liksom lite trött och slö och inte så nåt särskilt. Ska nog gå och lägga mig. I morgon är det fredag för mig, skönt. Måste handla, tråkigt. Liksom inget särskilt...

Fem till åtta arbetsdagar! Hur ska det gå är det tänkt?

Datorn är bajs. Den har inte laddat batteriet någon gång. Det är väl det minsta man kan begära av en sprillans ny dator, kan man tycka. Det tyckte inte datorn, så nu får jag vackert skicka in datorn på service. Och det ska ta en fem till åtta arbetsdagar.

Och jag med mitt enorma internetbehov! Hur ska det gå? Den gamla datorn kanske får komma till användning igen... Men om den inte vill samarbeta så blir det nog inte så mycket bloggande på ett tag. Ni får hålla till godo med de som finns så länge...

Det är över nuuu...

Ja, det ändrade sig. Jag fick hundvakt och jag gick på festen. Förmodligen var jag gästen med lägst förväntningar på hela festen, men jag tror inte jag gick därifrån med sämst utdelning ändå. Det kanske var de låga förväntningarna som gjorde att det blev så bra. Ja, alltså, det kanske inte var den asballaste (för att använda ett ord jag sällan använder) och störtroligaste fest jag någonsin varit på, men skilnaden på humör innan och humör efter var väldigt stor.

En huvudvärkstablett och en powerking gjorde också susen för humöret kan jag hälsa.

Och jobbet gick bra idag. Det var ju inte helt oväntat rätt jobbigt att gå upp, men det var inte så farligt att jobba ändå. Att jag gick och lade mig halv två gjorde ju inte saken bättre heller. Men det hade sina anledningar. Jag var och såg Rocky Horror Show i Varberg och så var jag med på avslutningsmiddagen efteråt, jag har ju ändå varit med, även om jag kanske inte kände mig lika med som på the good old days. (de börjar bli så väldigt unga de som är med nu...) Hundarna väntade snällt i bilen medan jag var iväg, men när vi kommit hem, då var det slut på det snälla.

Eller ja, Vally gick snällt och lade sig under täcket i soffan men Kalo var inte lika beskedlig. Släppte ut dem för natten och han bajsade snällt. Efter tio minuter i värmen gnäller han och går till dörren (hör och häpna, men det tar sig!) jaja, eftersom han nu gjorde som han skulle fick jag ju gå ut, igen. Han bajsade, igen. Vi gick in, igen. Han gnällde, igen. Jag orkade inte. Han bajsade, igen. Jag ångrade mig, igen, men det var försent då. Så det blev lite sent...

Själva musikalen var i alla fall väldigt bra. Var och såg den på premiären i torsdags också, och kan väl säga att det sångmässigt lät lite bättre då (de började bli trötta och slitna? eller festat på lördagen?) även om de kanske var mer avslappnade på scen och sådär igår. Det är väldigt roligt att se sina kläder "in action" så att säga. Har fått många komplimanger och då blir man ju lite stolt. Och när Frank gör entré i sin korsett och publiken jublar, ja då värmer det i hela kroppen.

Jaja, nu ska jag snart gå och lägga mig, i morgon är det "fredag", eller i alla fall arbetsveckans sista dag, för mig. Varför är inte alla arbetsveckor så här korta?

Foto: Rodney Smith

Och kom inte och säg "det blir bättre sen" för det vet jag väl själv att det gör, men det är inte det som är grejen med det här ändå.

Det är sådär trist och jobbigt idag. Jag sov egentligen mycket inatt, men är ändå jättetrött. Lite ont i huvudet. Slapp gå upp med Kalo i natt eftersom syster E sovit här och kom hem inatt. Så då gick hon ut med honom. Men då hade han redan hunnit kissa inne en gång. Och bajsa. På dörrmattan.

Veterinären tyckte att det lät mycket att han drack 4 dl om dagen. Det var ju skönt att höra, så att det inte bara är jag som är lat och inte vill gå ut med honom tillräckligt ofta. Han är alltid törstig och dricker mer än vad Vally gör, och hon väger ändå mer än dubbelt så mycket. Och får han inte vatten så slickar han på gräset och asfalten bara för att få i sig något. Och så har han nån infektion i ögonen. Jag vill inte ha en sjuk hund, jag vill ha en frisk. Hade han inte druckit så mycket hade han säkert varit rumsren för länge sen. Nu är det alltid så oroligt för antingen är han törstig eller så är han kissnödig.

Och så ska jag börja jobba på måndag. Jag vill inte det. Jag ska iofs bara jobba några dagar i veckan till en början, men jag vill inte. Och chefen är hemma och ska var hemma med en massa barn ända till juli nåt. Och i april ska Joa också vara ledig. Så då blir jag själv. Jag vill inte det. Jag minns hur det var på lagret när jag var själv. Och då var det bara en vecka! Jag vill inte.

Och så är det fest ikväll och jag har, kanske, hundvakt så att jag kan gå. Innan ville jag jättegärna gå men efter "ska du komma? synd, då kan ju inte jag ragga" så vet jag inte om jag har lust. Eller snarare, jag vet att jag inte har nån lust att gå just nu. Det kan ju ändra sig. Jag har ju nästan blivit isolerad nu när jag har måst vara hemma med valpen hela tiden, det är ju lite svårt att vara borta längre än nån par timmar, så jag tänkte att så roligt det skulle bli att träffa lite kompisar igen, men ja... nu vill jag inget alls.

Och jag saknar Cola. Så fruktansvärt mycket. Hennes lukt och hennes päls och hennes huvud. Och den där lilla gropen mellan ögonen.

Och jag borde vattna. Jag vill inte. Och jag hade tänkt baka. Jag vill inte. Och kräken ska ha mat nu. Jag måste.


Jag vill...
...vara pigg
...vara glad
...veta vad jag vill med saker och ting
...sova (alltid, alltid vill jag sova)
...vara ledig resten av mitt liv (jag ska bli förtidspensionär när jag fyllt 28)
...ha en dator som fungerar som den ska. För att den är ny. då ska den göra det
...ha en hund som kan hålla sig längre än max två timmar (max alltså) så att man kan leva lite normalt. kanske träna, kanske träffa kompisar, kanske fika, kanske LEVA...

Och grannen lyssnar på en Tori Amos-skiva som jag lyssnade mycket på under en annan jobbig period för många år sedan. Minnen...

Noll noll och noll

Om jag säger, med en vad jag tycker rättså bestämd ton, ungefär såhär:

"Jag vill inte ha ett enda sms till från dig och jag vill inte att du ringer mig om inte det är nödvändigt för jobbets skull!"

-Hur många sms vill jag ha då?
-Hur många telefonsamtal vill jag ha?

Gissa på ni. Det finns en som redan gissat fel.