Och i natt var jag Lilla Sjöjungfrun. Disney's lilla sjöjungfru, som hade blivit människa och halkade på de glashala golven i slottet och tappade glaset med champagne. Men prinsen tyckte om henne i alla fall, de var så kära, så kära. Och de pussades och pussades. Och mera. Och så pratade Lilla sjöjungfrun på sitt främmande språk och lockade fram Blunder och Sebastian (för hon hade inte alls tappat rösten som i filmen). Det konstiga var att de kärleksfulla kyssarna inte alls gjorde att vad det nu var som skulle hända när hon fick sin kyss.
Och prinsen var en spelevink och jonglerade med ett tjog rockringar och allt förvandlades till en musikal där man sjöng nån slags peta-fitta-sång på klassiskt sångochdansmusikalmanér. Sjukt.
Hur som helst tror jag att det blev lite sorgligt på slutet, hon var med sin prins i hans slott, men hon var liksom inlåst där. Vakter överallt, hon fick inte träffa sin pappa eller gå vart hon ville. Ungefär som paparazzivakter överallt.
Jag har haft en period med mycket drömmar nu det senaste. Eller ja, man säger ju att man alltid drömmer fast man minns olika mycket. Så jag har väl bara kommit ihåg drömmarna mycket nu det senaste. Jag brukar sällan drömma obehagliga drömmar, så det är ganska kul faktiskt. Och är det mindre trevliga drömmar, som när sjöjungfrun inte fick träffa sin pappa osv, så är det oftast utspelat som vore det en film, inte riktigt på riktigt.
När jag började äta lyckopillrena drömde jag otroligt mycket, det var riktigt roligt. Sedan har det avtagit lite, men nu verkar det ha kommit tillbaka lite. Kul.
