igår...

joråsåatt... igår gick bra. jag tog det lugnt och så, så snart kan jag åka till sällstorp och måla hus. men kanske berodde "lugnet" på att jag var arg. inte alls festpepp. inte alls entusiastisk.

jag vaknade inatt och då låg kalo längs min sida med sin tratt och sov. det finns inget bättre.

nu ska jag gå och äta frukost.

imorn

ja, alltså, imorn... om det är nån som träffar mig ute på krogen då, vill du/ni säga till mig att ta det lugnt då?

tack på förhand

Bilnumrena och det där...

joråsåatteeeh... Jag har inte skrivit en massa intressanta fakta som har med siffror i nummerordning att göra. Men jag har inte slutat räkna för det. Jag har väl sett ett drygt trettiotal nummer sen sist. Så nu räknar jag upp dem helt sonika:

038 - 059.

Sådär. Ingen lustig information, inga bilder, ingen musik, ingenting. Bara nummer.

ALLT du någonsin velat berätta om ditt stora intresse!

Googlade på jag-vet-inte-vad och råkade hamna på den här forumsidan, ett forum för folk med asperber. Jaha, men du har väl inte asperger? Nej, det har jag inte men det finns andra som har och ofta har de ett väldigt stort intresse för något speciellt. Och i den här tråden så får de fritt spelrum att skriva precis allt de någonsin vill om precis det de vill, så nu vet jag väldigt mycket mer om bland annat sumobrottning och minityrskulpturer och lingarn än innan, ganska kul.

Klippt och skuret

Jahapp, då var det klart. Kalo är drogad, trött och sur. Medan veterinären gick igenom vad han ska och inte ska göra de närmaste dagarna, vilka mediciner han skall ha osv osv stod Kalo på vingliga ben och surade. Han tycker att den där tratten är sådär kul. Jag gick ut med honom på gräset för att han skulle få kissa och tratten fastnade i gräset, och istället för att lyfta på huvudet och fortsätta stannar Kalo med tratten och huvudet rakt ner i gräset. Ok, han är lite drogad också, men ändå.

Sen fick jag åka ända till Lerum för att få tag på hans medicin, blaj, och slutligen kom vi hem, två små kroppsdelar och några tusen kronor fattigare. Det är billigare att slinga och klippa håret. Medan jag gör iordning Kalos koja så att han kan få sova ruset av sig står han med tratten lutad mot mitt ben och väntar. Han är så sur och söt.

Det var en annan hund som också kastrerats idag, alldeles efter Kalo, en schäfer. Alltså en stor hund. Kalos "julgranskulor" (som vet uttryckte det) var större än hans! Inte konstigt om han har mycket hormoner i sin lilla kropp. Som dessutom blivit ännu mindre sedan jag vägde honom senast. 6,1 kg vägde han nu, mager som en sticka, ibland använder jag hans midja som handtag när han är sprallig. Och vet varnade för att han kunde lägga på sig lite nu efter ingreppet, "men det skulle nog inte göra så mycket". Näe, han får gärna gå upp nåt kilo eller så.

Nähä, om man skulle liksom äta lite eller så...

Kronjuvelerna

Det är ganska ofta jag tänker "om bara..." eller "när bara...". Bara det blir helg snart, bara det blir höst/vinter/vår/sommar, bara det blir lite finare väder, bara jag blir lite piggare, bara jag får flyttat, bara jag hittat ett jobb jag vill ha resten av mitt liv, bara Kalo blir lite bättre i magen, bara han/hon slutar göra det/detta, bara jag slapp göra det, bara, bara, bara. DÅ ska jag, oj vad jag ska, jag ska sy mer, spela mer, baka mer, vara roligare med mina kompisar, träffa mera folk, gå mera kurser, resa mer, läsa den och den boken, göra si och göra så. Men varför kommer jag aldrig dit?

Just nu är det en speciell sak som är "bara det blir av så löser sig allt" typ. Bara Kalo blir kastrerad snart, då kommer han bli lugnare, bättre i magen, inte så stressad av andra hundar/lukter/människor/alltalltallt, då ska jag gå hundkurs, agility kanske eller kantarellsök kanske, då ska han få leka mer med andra hundar, då slipper jag ha honom så mycket i koppel, då kan jag mata honom mer normalt (alltså inte sex gånger om dagen i pyttesmå portioner), då kanske han kan få något annat att äta ibland, då kanske han kan gå upp lite i vikt. Han är ju så mager så mager, men så fort han börjar få ordning på magen och jag tänker börja öka på portionerna lite så äter han nåt skumt eller så pallar inte magen med den myckna maten och han bajsar ketchup igen. Jag är så mäkta trött på ketchupbajs nu.

Imorgon, bara det blir i morgon, bara det blir i morgon och sen, sen ska allt bli bra! Då åker kronjuvelerna, rakt ner i veterinärens avfallshink. Bye bye.

Klart att jag själv fattar att allt inte kommer att lösa sig i och med detta, men förhoppningsvis blir det lite bättre i alla fall. Träffade en annan hundägare i backen vars hund också haft problem med magen innan han blev kastrerad, nu var han helt bra, aldrig några problem. Ååh måtte det bli bra... Så håll några tummar åt mig, i morgon klockan nio lämnar jag honom i händerna på en människa med en spruta i ena handen och en kniv i den andra, ooooh...

Det utlovade inlägget om bröd

Jag har berättat om en blogg jag följer för några, jag har även skrivit om den här tror jag och den finns med på min lista här till höger med bloggar jag håller koll på. Olle tyckte att jag skrev lite för lite om bröd själv, så nu ska jag berätta om mitt brödande som det ser ut nu.

Jag gillar att baka bröd, jag fick en assistent i julas så nu är det dessutom mycket lättare än det var innan med träslev och bunke. Schwosch så blir det bröd bara! Men ja, som ni kanske märkt så är det lite si och så med det mesta just nu. Städning sker när det tvingas till det, matlagningen ligger på nudel- och makrill-i-tomatsås-nivå, tvätt sker när underkläderna är slut i garderoben och då menar jag slut, till och med de fula och obekväma kameltåstrosorna är använda, och brödbaket, ja det ligger som ett jästpaket i kylen. För om jag skulle bli sugen på att baka, så ska inte jästbristen vara anledningen att det inte blir, har jag tänkt. Dessutom är det så billigt så det kan gott ligga ett paket jäst i kylskåpsdörren, och det tar ju inte så mycket plats heller...

Men ja, jag kan själv inte minnas när jag bakade senast. Jag ser jästpaketet och jag byter ut det med jämna mellanrum, men bakar jag? Nej, det gör jag inte. Jag köper bröd i affären, "köpebröd" som vi sade när vi var små. Då var det lyx med "köpebröd", nu är det vardagsmat. Och tänk er skivat köpebröd, det var grejer det, att man kunde köpa färdigskivat bröd, wow! Nu är det lyx med hembakt, oskivat bröd.

Så i väntan på orken och lusten så läser jag om bröd på internet istället.

OS = och så...

Man skulle kunna tro att det bristfälliga bloggandet från min sida beror på OS. Jag sitter klistrad framför tv:n varje dag och följer alla upptänkliga (heter det så?) sporter, för att se om några nya rekord slås och hur det går för våra svenska stjärnor. Inte. Jag har ingen tv att sitta klistrad vid (det fick även försäljaren från Comhem veta när hon ringde, och ingen hemtelefon heller, och jag tänker inte skaffa nån heller, så jag vill inte ha era abonnemang, hur billiga de än må vara) och ni som känner mig vet hur otroligt sportintresserad jag är. Inte så mycket.

Men, jag ska faktiskt säga att lite OS har jag följt. Inte på tv, men radion raporterar ganska bra den med. Jag vet att det går dåligt för nästan alla våra medaljhopp, Stefan Holm hoppade för dåligt, Sanna Kallur hoppade för lågt, nån hoppar av, nån annan hoppas men det hjälper inte. Men för vissa andra går det bättre, Jamaica tex, därifrån kommer världens snabbaste man. Finalen i tvåhundrameter var medan jag var på väg hem och jag lyssnade med spänning. Att han skulle vinna var det ju ingen större tvekan om, men hur snabbt skulle det gå? Och igen, ni som känner mig, vet att jag är den där underbara filmpubliken som lever mig in i rollerna och filmen, skrattar när man ska, gråter när man ska. Och när kommentatorerna går upp i falsett och skriker "NITTON TRETTIOEN! DET ÄR HELT OTROLIGT! NITTON TRETTIOEN! NITOON TRETTIOEN!!! NYTT VÄRLDSREKORD!" osv osv, ja då rös jag faktiskt. Tro det eller ej.

Lyssnade lite på dressyrridning också, väldigt låg rysfaktor. Och tennismatchen som aldrig tog slut, inte mycket rys. Stefan Holms höjdhoppsfinal var lite av en rysare också, det jobbiga var att det var under städrundan så jag var tvungen att gå ur bilen då och då för att plocka skräp. Tänk er att behöva gå ifrån biosalongen när det är som mest spännande och den avgörande sekunden kommer när som helst...

Jaja, snart slutar det hoppas och hoppas och OS-sagan är slut. Då ska jag lyssna på gammalt vanligt radioprat igen.

(Bilden är från Umeå, trevligt klotter)

Billigt vs dyrt

När jag handlade såpa senast (för jag hade faktiskt taigt slut på en hel flaska, tro det eller ej. fast jag hade nog haft den ganska länge iofs) tänkte jag "äsch, vafan jag köper en billig variant istället för den dyra Grummesåpan." Mycket billigare och säkerligen lika bra, tänkte jag. Tjajo, det blir säkert rent och så, men det luktar ju ingenting! Det är ju det som är en del av belöningen när man städat ordentligt, att det luktar gott av såpa!

När jag handlade diskmedel senast (det tar jag ändå slut på lite oftare än såpan, men ändå) tänkte jag "äsch, vafan, nu tar jag den dyra yes-flaskan och ser om jag märker nån skillnad." Jag tror inte att jag märkt nån jätteskillnad i renhet efter diskningen... men! Det luktar gott! Det luktar citron på riktigt. Den uteblivna belöningen för städningen får jag istället vid disken.

Sensmoralen av detta blir då: köp den dyra grejen! Det blir kanske lika rent, men det luktar i alla fall gott. På riktigt.

Köpte även billiga diskborstar, typ 3kr styck, skitbra. De kan ju inte vara sååå dåliga som att man sliter ut sex stycken på samma tid som en för 18kr! Men nu vet jag inte längre, nästa gång köper jag en för 18kr.

(Faaaaast. Powerking är hundra gånger billigare än RedBull och hundra gånger godare, så den blir det ändå...)

Hellre en tiger...

Om de skulle vara utrotningshotade och det nu till slut bara skulle finnas en enda kvar, så skulle jag gladeligen ha ihjäl den ändå. Jag pratar om getingar. Jag vet inte om det beror på att pappa hade bin när vi var små, så att man lite oftare än andra blev stucken av gulsvartrandiga djur, eller om det är en neuros jag har, men jag har väldigt svårt för getingar (och bin, men framförallt getingar). Jag kan aldrig slappna av när det finns en geting i närheten utan sitter/står liksom lite på min vakt hela tiden.

Och nu har det varit getingtider ett tag. Ok, lite bättre blev det när regnet och kylan kom, men innan dess! då var det för jävligt helt enkelt. Och att tömma en massa papperskorgar fyllda till bredden med getingar är ju sådär skoj då. Ok, kanske inte fyllda med getingar men i alla fall en tio tjugo stycken. Lätt. Men som sagt, lite bättre har det varit ett tag, men idag var det återigen varmt och soligt och då kom dom snabbt tillbaka, surrandes och flygandes och hotandes med sina ilskna gaddar. Och för att jag inte skulle kunna borsta bort den innan den hunnit sticka, tog den till knepet krypa-in-under-byxan-och-krypa
-omkring-tills-hon-märker-det-och-blir-så-nervös-så-
att-hon-bara-måste-röra-på-sig-HAHA-då-sticker-jag-!!!.

Jag dödade den jäveln väldigt mycket efteråt. Och alla hans kompisar jag får chansen till att döda dödar jag också. Gärna. Om det så är det sista exemplaret på jorden.

(Så yes, om jag fick välja på att bli attackerad av en svärm getingar eller en tiger (båda är ju gulsvartrandiga) skulle jag definitivt välja tigern.)

Förra inlägget blev lite långt, men ni kan ju läsa det i etapper om ni vill.

Hönor och ägg

Jepp, nu var det då ett tag sedan jag skrev. Jag har varit trött. När jag blir trött händer följande: Jag blir trött och sömnig som man ju brukar bli. Jag blir lättare ledsen. Jag blir lättare sur. Jag blir segare. Jag orkar inte göra måsten, som att diska, tvätta, städa, laga mat. Jag blir tröttare i kroppen, stålhättorna i skorna känns snarare som ett par dykarskor i bly. Osv...

Och så har det varit ett tag nu. Det var ju Umeå förra helgen, roligt men tröttande. Sen sov jag dåligt i veckan efter. Och sen var det after work på fredagen och jag sov dåligt. Och sen var det fotoutställning (bror G ställde ut på ett plank, tyvärr dog min kamera men jag fick en bild på fotografen himself iaf) på lördagen. "Ta det lugnt, du ser blek ut" sade mamma. Jaja. Så var det lite fest på kvällen. Roligt men tröttande. Och så var det lite surt på söndagen och så. "Du har inte diskat igen, hur mår du?"


Men nu har jag strängt sagt till mig själv att gå och lägga mig i tid i veckan och det verkar ha gett lite resultat. Jag har städat lite och diskat och så. Inte tvättat än, men det kommer väl...

Städningen var iofs inte så frivillig. När jag var på festligheter i lördags smällde Kalo i sig något hekto cashewnötter och dom skulle ju ut. Det konstiga var att de kom ut i fin korvform på söndagen och sen kom diarrén. På måndagkvällen. Jag var trött när jag kom hem från jobbet. Kalo var jobbig och ville ut igen, fast han redan varit ute och bajsat en massa. Och i sin iver att komma ut hoppar han upp i fönstret, ut ut ut, välter ner en krukväxt, åh Kalo vad gör du, vi ska gå ut, springa tillbaka till dörren, jag plockar upp krukväxt, jord på golvet, åh, vänder mig om för att gå till köket med krukan och där sitter Kalo och klämmer ut de sista dropparna... å-åh. Jag orkar inte! Så det blev dammsuga och torka golv och tvätta dörrmatta. Jag grät.

Efter en diarré får man mata måttligt ett par dagar, så att magen får hämta sig lite. Kalo blir hungrig och vill ha mer, men man får ta det lugnt och vara hård. Men han går och äter annat istället. Min tröja till exempel, fick han fatt på när jag diskade idag: (det har legat godis i den fickan nån gång tidigare)

Och raggsockarna från i vintras finns det inte mycket kvar av snart. (ser han inte lite mätt och belåten ut) Vad han gör med mina använda trosor skall vi inte prata om... snuskhund...

Och så var det Kometsatans jävlarna på jobbet också. Jo, jag är ju vice vice lagbas nuråva. I drygt en vecka till, sen är det över tackochlov. Det innebär att jag typ har ansvar för området, inget jättejobb egentligen, men jag är (tydligen) av den oroliga sorten som målar fan på väggen för ingenting. Egentligen finns det inte så mycket att oroa sig för, jag kör de vanliga rundorna och de andra rensar ogräs, och så blir det lite extra annat också. Och det är det där lite extra annat som bekymrar mig. Så att jag får svårt att somna och får en liten orkan i magen på jobbet.

Och så tröttheten... så när jag varit på ett ställe och plockat skräp och skall signera att jag varit där och möts av: vad har du gjort då? plockat skräp. har du? ja. men du kom ju precis, jag såg när du ställde bilen ju, det var för en minut sen? ja, det tar inte så lång tid. jaha, när ska ni ta det där då? (pekar på lite lite mossa mellan några plattor utanför dörren) inte idag. nähä, närdådå? jag vet inte om det ens ingår i skötseln. jaha. (hon har till slut motvilligt plockat fram listan och räcker fram den) jag såg när du kom, jag såg när du ställde bilen här, m-hm. JAG SKA DÖDA DIG EN DAG KOMETFAN! sade jag inte. jag sade "tack" och räckte tillbaka listan och sen grät jag när jag kört därifrån. Igår frågade jag platschefen om inte han kunde pusha för att vi skulle kunna slippa skriva på den där listan, bara göra jobbet och sen åka. Han skulle se vad han kunde göra "kan ju inte ha en dålig arbetsmiljö osv osv" tack.

Men ja, idag har jag som sagt diskat, jag mår bättre nu. Nu skall jag ta det lugnt ett tag. Gå och lägga mig i tid, inte göra massa saker på nätterna, äta ordentligt (så gott det går, det är bra att det finns nudlar och makrill på burk. och frukt) och inte göra så mycket alls. Inta data sent på kvällen. Just det ja, inte data så mycket på kvällarna. Godnatt!

Bröllop!

Så har man varit i Norrland då. Det blev en helg med ca 24 timmars resa för 12 timmars bröllop, men det var det värt! Resan är ju målet brukar man säga, men jag säger nog att målet var målet i det här fallet. De var så söta så i sina fina kläder. Och en rolig fest var det också, lagom fylla, lagom dans, lagom mat, dödsroligt! Var lite rädd att jag skulle äta för mycket och få ont i magen, eller bara bli fruktansvärt trött, eller ha väldigt tråkigt med en massa tråkiga människor. Men jag åt lagom mycket, fick inte ont i magen, trött var jag ju men inte så att det förtog någonting, och de tråkiga människorna var ju inte bjudna så det var bara roligt.

Och jag hann sy klart min klänning också, sydde in i det sista på nätterna för att hinna bli klar. Och det sista att sy för hand sydde jag på tåget. Puh, men jag är rätt nöjd i alla fall. Mina systrar var tokfina de också. Och pappa med, även om han inte hade klänning.
(Dessutom kan ni ju se resultatet av 1600 kronors frisörbesök. Inte ens klänning och skor tillsammans kostade i närheten av det...)

Så TACK så mycket Mia och Nicke för inbjudan och fest och alltihop!!!

Såhär flamsiga var vi efter vigseln. Oväntat?

Mina kusiner - lite mer seriösa

Fler kusiner - någonstans mellan oss och de andra kusinerna i seriositet

Farbror R - det är inte för inte kusinerna är som de är

Fader A - nej, det är verkligen inte för inte som vi är som vi är...

Och till slut - söta A, dundergillade hennes klänning!