Snälla...?

På ett sätt vill jag bara att det ska bli nästa vecka nu. Då är flytten klar och man kan börja jobba framåt. Inte för att jag jobbar bakåt nu, men det är jobbigt att packa ner alla saker, det är lättare att packa upp. Och det är roligare att flytta in och göra fint än att flytta ut och ta bort.

Det tråkiga är att jag förberedde flytten, som jag trodde skulle bli till soffan hos en kompis, genom att flytta hem en massa grejer till Sällstorp. Nu får jag flytta tillbaka dem igen hit till Göteborg. Hit och dit. Och tillbaka. Å-åh!

Och det är jobbigt att flytta till ett nytt ställe. Nu måste jag lära mig hitta en massa saker, affärer å sånt, och hitta dit och tillbaka också. Idag körde jag bil dit för första gången och det var inte så lätt när man aldrig är där och kör annars. Men jag hade med mig några kompisar som visste bättre. Och inte nog med att de hittade, de hjälpte mig att bära upp hyresvärdens tunga soffor de fem trapporna upp till vinden också! Vilka snällisar man har till vänner (och bror).

Nu undrar jag om det är nån som vill vara snällisen som förbarmar sig över pianot jag har i lägenheten? Eller om det är nån som vill vara snällis och hjälpa till att flytta alla min tunga saker nästa lördag? Snälla...?

Demokrati

klicka på bilden så ser ni den bättre...

Stora saker och små saker

I en stressad situation flyger tankarna genom huvudet utan att man har en chans att sortera dem. Stora och viktiga saker blandas med små och oviktiga och allt får samma utrymme i hjärnan. Jag behöver någonstans att bo (väldigt viktigt) och jag funderar på hur vi ska dela upp kryddorna mellan mig och Martin (väldigt oviktigt). Jag kommer hem sent och några gubbar sitter inne i våran entré och röker och jag orkar inte bry mig alls, samtidigt som jag bryr mig om att hålla på och krångla med telefonoperatör (varför inte bara vänta till sen, när saker lugnat ner sig?)

Koka vatten

Lägenheter flyger in och ut ut mitt huvud. I onsdags var jag och tittade på en andrahandslägenhet i Majorna. Kanske lite dyrare än bäst men helt ok. Och i går, torsdag, kollade jag på en bostadsrätt i behov av total renovering... Och allt ska bestämmas med en gång. Budgivningen startar nu och är du fortfarande intresserad och nu genast måste jag veta vad jag vill. Jag som är Sveriges största velpanna... Och dessutom har jag fått ett erbjudande på en stor, billig tvåa i bortre Angered...
I går kväll kokade hela min hjärna och stora delar av kroppen över av alla tankar som flög in och ut och genom skallen. Och runt runt runt och hit och dit. Köpa lägenhet är stort. Men kanske bra? Andrahanden kanske är bra... eller för dyr, det är ju bara en etta ändå? Men hyresvärden verkade ju ok? Men tvåan är ju billig... och ligger i utkanten av stan och jag gillar ju landet... MÅ sade att det var fint i Angered ju? Kan jag låna så mycket, har jag råd med det? Vill jag ha den? Vad vill jag egentligen? Tänk om jag hittar nåt bättre och så har jag redan skrivit på för något annat? Förstahandskontrakt är ju bra?

Äntligen

Jag tog den, andrahanden. Jag sket i ett renoveringsprojekt som kanske ändå aldrig skulle bli bra och tog andrahandslägenheten. Och jag sket i en lägenhet som ligger tre kilometer från spårvagnshållplatsen. Det kändes bra med hyresvärden och läget var bra och ja, helt ok. Klart att det skulle kännas bättre med en förstahands men ja, det är ju så lätt att få. Inte.
Tog och tog, jag fick den. Yes yes yes, det blev jag som fick den. Han sade att han gick på magkänslan när han valde hyresgäst och då blev det jag. Kan man tänka sig...
Men så skönt. Så skönt att inte stå på gatan nästa vecka. Så skönt att kunna flytta sina saker rakt in i nästa lägenhet. (I och för sig har jag redan kört en massa saker till Sällstorp men det är väl lätt att flytta dem igen...)

Inte än

Jag köpte ett månadskort för kollektivtrafiken idag. No more tjuvåkning, nu ska jag bli snäll. Eller ja, jag vågar inte tjuvåka varenda dag till jobbet... Och hon frågade hur gammal jag var och jag sade tjugofem av vanan. Men jag är inte det än. Faktiskt. Jag är tjugofyra, bara. I en vecka till...

Nu ska jag sova och imorgon är det lördag. Det är det en gång i veckan...

Nej det är inte roligt

tallrik
tidningspapper
tallrik
tidningspapper
tallrik
tidningspapper
tallrik
tidningapapper
tallrik

...nej, det är inte roligt att packa ner sina saker i lådor. Det är tråkigt. och jobbigt. och svårt. Jag vill bara slänga alltihop ut genom fönstret. Tallrik. krasch. tallrik. krasch. tallrik. krasch.

Då var det roligare att vara ute och dricka öl med några från jobbet igår. Fick tänka på något annat ett slag. Men jag vet inte, jag tyckte inte att jag drack så mycket, men det kändes som att jag blev orättvist onykter ändå. Kanske har jag tröttnat lite på det, eller så var jag kanske inte så sugen ändå. Eller inte på bästaste humöret. Nä. Så är det väl, vad kan jag vänta mig som det är nu?
Men ja, jag har trevliga jobbarkompisar och det är skönt. Tänk om det hade varit MTU. Ha! Det hade ju varit roligt. Inte. Alls. Det minsta. (MTU är mitt gamla lagerjobb, vilket jag sade upp mig från och det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Glädjerus i fem år.)

Annars är det mest flytt och leta lägenhet som gäller. Jag söker allt jag kan tänka mig och lite till men inte då! Att det ska vara så svårt! Ge mig en lägenhet bara!

So it begins...

...som kungen i LOTR sade precis innan battlet vid Helm's deep. En rätt saftig armé av orcher står uppradade framför portarna och innanför densamma finns en handfull gamlingar och småpojkar. Då är man inte så kaxig kanske. Och känslan av att snart snart snart... NU börjar det, AAAAH...

I veckan föll den första snön här i Götet. So it begins, snöröjningen. Det blev aldrig så mycket att det fanns något att skotta, men nu insåg man att det är på riktigt det där med snö. En tidig morgon kommer telefonen att ringa och då är det dags. Snart snart snart...

Och snart snart snart är jag hemlös. So it begins, bo hos kompisar, bo i Hålt, åka hem. Ska vara ledig över jul och nyår så då kan jag ju bo hemma, men sen... och veckorna innan dess... De känns som en armé av orcher, de där tre veckorna, och inuti mig finns gamlingarna och småpojkarna. So it begins...

Och därmed, So it begins, livet utan Martin...

Aldrigheten

Surfar ibland runt och läser bloggar. Inte så mycket nu, det är så mycket annat att tänka på, men en liten stund ikväll blev det. Hittade en blogg av en mamma som förlorat sin son, i och för sig ganska gammal och ouppdaterad men det kan vara intressant att läsa i alla fall. En känsla har inget bäst-före-datum, man har älskat och hatat i alla tider...

Hon skrev om aldrigheten, om att aldrig, aldrig mer få se sin son. Ordet aldrigheten känns så bra, väldigt negativt om man jämför med evigheten, men så beskrivande för hur man ibland känner. Hon skrev om hur hon var kvar i aldrigheten efter honom. Hur hon aldrig mer skulle få se honom och hur jobbigt det var.

Inte särskilt religiöst, men även om jag känner mig religiös från tid till annan är det en känsla jag drabbas av lite då och då. Inte bara när det gäller människor som dött (eller djur, Cola som jag aldrig, aldrig mer får se) utan även när det gäller situationer eller platser. Situationer som till exempel när jag gick på Helsjön. Aldrig, aldrig mer. Eller platser. Att flytta.

Jag fäster mig så lätt vid människor och saker och ting. Att E slutade på jobbet i somras kändes jobbigt, inte för att vi aldrig mer kommer ses för det kommer vi, men för att det aldrig mer blir detsamma. Och att flytta är jobbigt, inte bara praktiskt utan också för att jag måste lämna en plats som jag fäst mig vid. (Och tänk alla saker jag fäst mig vid, som jag nu hatar att jag en gång skaffade)

Och tänk vilken aldrighet jag satt mig i nu. Aldrig, aldrig mer... Allt det goda, allt det bra... Jag känner mig så ängslig och rädd för det okända, förändringen, aldrigheten, men Martin säger att det ordnar sig och då gör det nog det.

Ingen mer skit

Pappa frågade mig idag vad jag önskar mig i julklapp. Ingen mer skit i alla fall, svarade jag.

Jag har i helgen packat 20 (!) lådor och kört ner till Sällstorp och ställt hos mamma. Och det var bara ett litet för-flyttlass... Så nej, jag vill inte ha nån mer skit nu. Jag har allt jag behöver, utom en lägenhet...

Var och tittade på en idag, en med "kokvrå". Mem där fanns inte ens en kokplatta att koka på, så jag undrar hur de fick det till en kokvrå. Dessutom låg den långtlångt bort (som den förra fast en liten bit till) så det får bli nej tack till den.

Ibland är jag glad. Solen är fin och jag får apelsingås av far på fars dag som jag glömde bort. Då känns det ok. Eller så får jag ett sms eller samtal från en vän som bryr sig. Då känns det ok. Eller så får jag en kram av Martin och så säger han att det ordnar sig. Då känns det ok. Och så vill jag bara gråta. Nej, jag vill inte men det kommer ändå.

Och jag bytte däck på bilen. Igen. Och det ena läckte. Också. Alla min högerdäck läcker. Varför? Och jag önskar mig bara ingen mer skit nu...

...men det är klart att det gör.

Det är ju klart att det rör honom i ryggen. Massor. Men man hanterar sorgen på olika sätt, som min visa syster sade. Men det är svårt när jag själv skulle mena något helt annat med det om jag gjorde som han gör. Men som vanligt så får jag lyssna på vad han säger, jag vet ju att han inte ljuger. Även om ja, kanske att det vore lätt att misstolka hans signaler... eller nåt.

Humöret är bättre idag. Det går upp och ner och när jag skrev förra inlägget var det neeeeer. Nu är det helt ok. Det är så att jag kan tänka på annat en liten stund. Annars är det mest Martin, bostad och praktiska bekymmer som går runt i huvudet på mig. Runt runt runt. Igen och igen och igen.

P slutade på jobbet idag. Mycket trist. Mycket mycket trist. Han var snäll mot mig och försökte hjälpa mig att hitta boende och så. Och var allmänt bara en hyvens kille. Nu är det i alla fall helg och jag ska försöka packa lite och hu! allt allt allt...

Det är bara att vänja sig...

... säger han. Men fan vad ont det gör att vänja sig. Och vilken tid det kommer att ta. Och vad skruvstädet klämmer hårt kring hjärtat.

Varför kan det inte bara vara lätt? frågar syster. Men fan i helvete vad inte alls lätt det är. Så raka motsatsen det är.

Det ordnar sig. säger jag. Men fan jävlar i helvete vad det inte alls känns så. Allt är bara bajs. Kollade en lägenhet i biskopsgården idag som väl skulle vara ok. Om det nu inte var så att den låg just i Biskopsgården. Så långt bort det är. Så helt fel sida stan. Så helt fel sida älven. Så helt fel...

Men vad ska jag göra? Jag har ju ingenstans att bo!

Och som om det inte räckte med bostadsbördan så har man en jävla känslobörda att bära på. Att sängen var tom när jag vaknade i morse. Att det festas och träffas folk som aldrig förr. Att det inte verkar röra honom i ryggen. Men det är bara att vänja sig...

009...

...men vad spelar det för roll? Jag vill ha en lägenhet. Jag vill ha nånstans att bo överhuvudtaget. Ska dock kolla på två lägenheter i morgon, men därmed inte givet att jag får dem, det är ju fler som får erbjudandet...

Joa sade att jag skulle köpa en lägenhet, det är ju bra! Hm, jag vet inte, det är ju inte vad jag tänkt på precis men jag gick in och kollade på bostadsrätter och ja nu snackar vi andra förutsättningar. Massor fina lägenheter, fräscha, lagoma, nica. Men bara för att man är desperat kanske man inte ska göra något förhastat. Men klart att det är lockande...

Äsch, det är skit med alltihop. Jag blir så uppgiven. Pratade med några på jobbet om det och så kom det. Gråten. Jag gillar inte att gråta på jobbet, det är liksom inte så professionellt, men å andra sidan kanske man får lite mer empati. Men ändå, det är ju inge kul att lipa...

Hoppas hoppas hoppas nu att någon av lägenheterna imorgon är ok.

Omständigheterna kring den ena av dem är för övrigt mycket mystiska. Fick ett brev idag med erbjudande om bostad. Från ett företag jag aldrig hört talas om. Jag fattar ingenting men antar att det bara är att tacka och ta emot. Underligt...

Ja, vad säger man?

Bloggen fick ett abrupt uppehåll och det är väl inte för inte... Men hur ska man förklara? Det är svårt att prata om det och ännu svårare då att skriva om det i en offentlig blogg... Jag har gjort slut. Och det är jobbigt. Och det gör ont. Och jag önskar att Martin inte vore så jävla snäll. Och så måste jag ha nån ny stans att bo. Och det är ju lätt. Inte. Och så måste jag ha nya vinterdäck. Och allt allt allt på en gång. Fan fan fan.

Men det finns snälla människor som bryr sig om mig. Tack.

Nu är det sagt så nu vet ni om det blir mindre bloggande eller mindre muntert bloggande. Nu orkar jag inte skriva mer.