26 oktober, 2007

007 OCH 008 - på samma dag!




Min kollega tyckte att jag var lite dum i huvudet när jag tjoade till när jag såg 007:an... men, sån är jag!

Nu ska jag ut ikväll och dricka lite öl med "gubbarna" på jobbet. Det ska bli skoj, fast lite scary också. Det är väl jag som dragit mest i det hela och då känns det som att man har lite ansvar för att det är ett bra ställe man valt och sådär. Samtidigt får väl var och en ha så roligt den orkar så lär det väl bli bra.

Lite spännande ska det bli också att träffa dem i ett annat sammanhang än på jobbet. Morfar, som inte ska med, har förmanat allihop att vara snälla mot mig och även sagt till mig att ta det lugnt. (jorå...) Han har egentligen gått i pension men jobbar lite extra nu när det behövs, och han är en riktigt go tjötröv. Som en morfar för allihop, därav smeknamnet. Och om han nu förmanat allihop så mycket så måste det ju gå bra!

24 oktober, 2007

FN-dagen


Idag är det FN-dagen.

Det har jag firat med en blå prinsesstårta med en vit världskarta på. Och så har jag gått runt med en olivkrans i håret hela dagen. Och så har jag skänkt pengar till fredsarbete. Och så har jag varit ovanligt snäll hela dagen. Och så såg jag en duva idag.

Ett av ovanstående påståenden är riktigt -gissa vilket!
(förutom att det är FN-dagen då)

23 oktober, 2007

Förrädarkroppen

För några år sedan gick jag och läste musik på folkhögskola och tog bland annat pianolektioner. Det var roligt. Väldigt roligt. Och jag övade mycket och blev bättre och det var ju roligt. Väldigt roligt. Så jag övade mer. Mycket. Väldigt mycket.

Och så fick jag ont. I handlederna, nån slags inflammation. Mycket trist. Jag kunde inte öva alls länge, fick ta det lugnt, öva i korta sessioner. Med vila och sjukgymnastik gick inflammationen över, men jag övade aldrig lika mycket igen. Det var ju dumt att öva så mycket från början, kan man ju tycka och det tycker jag också. Så här i efterhand. Lagom är bäst.

Jo det gick över, det onda, men jag har fått passa mig alltsedan dess. Om jag gör för enahanda rörelser med händerna eller om jobbar mycket med händerna så får jag ont igen. Men ja, med vila och sjukgymnastik går det över, så det har inte varit någon fara. När jag började rensa ogräs fick jag lite ont, men allt eftersom man tränar upp styrkan i händerna så går det över...

Men nu, sabla kropp, är det inte händerna som krånglar. Nä-hädå, nu har benen börjat protestera. Ok, jag har cyklat drygt åtta mil och tränat kanske två tre gånger i veckan så det är väl klart att jag ansträngt mig. Dessutom har jag ju ett ibland ganska fysiskt jobbigt arbete, men ändå... jag är ju ung, jag ska orka lite också! Men nä, nu går inte det längre.

Som tur är har jag en snäll kollega som kör bil varje morgon som jag kan åka med. Det är ju inte så att jag klagar på det, bilen är redan uppvärmd när jag sätter mig i den och jämfört med sju kilometer i ett par tre råa plusgrader är det rena himmelriket. Men det är så jobbigt att inte kunna, träna är ju kul, men det går ju inte. Att vilja men inte kunna.
Göran Kropp -vars kropp inte svek, han halkade och ramlade ner för ett stup (men det kanske är ett kroppens svek det också).

22 oktober, 2007

Ordning och reda


pengarna på fredag
tjejen på lördag
pengarna förstörda

Fast nu är det så att vi brukar sköta ordningochredandet på måndagar på jobbet. Som jag säkert skrivit om både en och tre gånger innan. Att det är så jobbigt med skräpet och jag hatar gratistidningar och ja, alltihop. Men ja, som jag också skrivit så hittar man en del roliga eller bra-att-haiga saker också, som till exempel en kulstötarkula.

Idag var jag vid ett tillfälle och städade på det ställe där jag hittade kulstötarkulan. Just idag var det också en man, en alkis där. Jag antar att det är han och hans kompisar som drar dit all skit som vi plockar upp.

Hade det varit min chef som skulle städa där hade han ställt bilen en bit bort och börjat städa där, och hoppats att alkisen hade försvunnit efter en stund. Själv hoppas jag att jag inte behöver ångra min naivitet. Idag behövde jag inte det, medan jag plockade skräpet runtomkring på gräset, plockade han skräpet som låg där han hade sina saker. Snällt!

Dessutom kollade han in vad jag hade på flaket och upptäckte då kulstötarkulan. Och eftersom de hade brukat satsa och tävla om vem som kunde stöta längst tyckte jag att de verkade ha haft större nöje av den än vad jag hade när den rullade omkring på flaket. Så han fick tillbaka den och blev så glad så. När jag frågade om han brukade vinna sade han att det berodde på hur mycket han lyckats supa i de andra först...

På något vis tragisk, men på samma gång en vänlig och snäll människa. Han erbjöd mig en tomburk också "för ni pantar väl dom?", men när han fick höra att vi slängde dem i soporna så behöll han den själv. Men ändå...

Min chef säger också att jag ska vara glad att jag jobbar på detta området för "tänk så många spännande människor du får träffa, tänk att jobba i Örgryte, hur kul kan det va?" Och nog är det lite spännande i bland. Häromsistens när jag plockade skräp blev jag förföljd en stund, ända till bilen, av en medelålders man med beige jacka, mustasch och ryggsäck. (Den beige mannen?)

-Ville du nåt?
-Det beror på om du är arg eller inte...
-Nä, jag är inte arg.
-Det ser så ut... (jag kan väl tänka mig att jag ser lite arg ut när jag plockar skräp och blir förföljd, även om jag inte var så arg egentligen)
-Nä, jag är inte arg, jag bara undrar om du ville nåt eftersom du följer efter mig
-Ja, då ska jag sluta med det...
-Ja, men ville du nåt eller?
-Näe, du jobbar ju så jag ska inte störa...
-Nä, men gör inte det då! ...tänkte jag, jag sade det aldrig. På riktigt sade jag väl nåt som "nänä ok"

Han var aldrig speciellt hotfull och jag hade lätt köttat ner honom för han såg klen ut också, men det var väl sättet han var på som gjorde att jag blev lite rädd ändå. Man är ju van vid att folk som vill säga något går fram till en och säger det eller så låter de bli, mindre van att de följer efter en en stund och samlar mod och ändå inte säger något. Huäääh läskigt. Mycket läskigare än en trevlig alkis.

Nu är ordningen redad och på fredag har pengarna kommit och då ska vi ut med jobbet. Och tjej är jag ju alla dagar, inte bara lördagar så pengarna kan väl betraktas som förstörda redan nu. Om inte annat så på fredag...

19 oktober, 2007

Till havs!


Det är imponerande med tekniken nuförtiden. Tänk att jag kan sitta här mitt ute på havet och skriva inlägg i min blogg. Jag är ju ingen dataexpert precis så jag imponeras av trådlösa grejer hit och bytes och filer och alltihop dit, rakt in i min dator. Mitt ute på havet! Jag är på Sweden Rock-kryssning nämligen. Det ni!

I alla fall om man ska tro min almanacka. I ett obevakat ögonblick fick min syster e tag på min almanacka och skrev in ett gäng mer eller mindre viktiga händelser och åtaganden. Ja, så nu är jag på Sweden Rock-kryssning då, den tjugofemte ska jag pierca rumpan, sen ska jag skicka blommor till e och i novemver ska jag låna 15 böcker på biblioteket! Jag som inte ens har lånekort...

17 oktober, 2007

Djur


Jag vill ha en hund. Inte en katt. Katter har damp. Katter bajsar i en låda. Katter sprider kattsand i lägenheten. Katter klöser sönder saker. Katter är okontaktbara. Katter hoppar upp i fönstren. Katter kliver omkring i sängen på natten. Katter lägger sig i knät och spinner och så är de inte så farliga längre...

Vi passar en kompis' katt en vecka nu. Den heter Lukas och det är en hona. (Lyckligtvis krävdes inga ingrepp för det könsbytet. Syster E's katt Lucy blev Mose efter att äggstockarna skulle opereras bort och där inte fanns några att operera ut!) En något könsförvirrad och fyra månader gammal katt som tycker att allting är väldigt spännande. Eller skrämmande. Så är hon inte på upptäcksfärd är hon på krigsstigen. Hu! Men för en liten stund lade hon sig i mitt knä och spann. Mm!

På hundfronten går det annars ganska trögt. Hittar inga kullar som passar i tid, trots att jag kollat på massa olika hundraser... suck. Jag vill ju ha den där hunden nu.

14 oktober, 2007

Paret vs Porslinet


I lägenheten bodde paret. De hade sin säng där och sov i den. De hade sin tv där och tittade på den. I lägenheten bodde paret och där åt de även sin mat.

I lägenheten bodde även porslinet. Det hade sina skåp där det bodde med en vidunderlig vy över köket. Men porslinet var otacksamt att ha som inneboende. Det brukade hoppa ur sina skåp, ner på diskbänken och någonstans hittade det en massa geggamoj som det rullade sig i. Och sen lade det sig bekvämt tillrätta i oordnade högar -på diskbänken. Inte i skåpen. Och inte sköljde det av sig ens en gång utan gottade riktigt in sig i smutsen.

Paret diskade och diskade och satte tillbaka porslinet i skåpen. Men det var en ojämn kamp de förde mot porslinet. Hur mycket de än diskade och städade så hoppade porslinet ändå ut ur skåpen, igen och igen, och lade sig på diskbänken. Otacksamma porslin!

Paret vs Porslinet, 0 - 784

(Men kärleken övervinner allt...)