Grått

Det här är utsikten från fyra av mina fem fönster. Och det beror inte på det gråa vädret, dimma eller mörkret som blir allt påtagligare. Det är grå, sabla byggplast på mina fönster! De håller fortfarande på att byta murbruket på fasaden och jag undrar hur länge de ska hålla på. Börjar bli lite småtrött på det. Nej, dödstrött. Det enda fönstret som är orört och öppningsbart är balkongen. Så om man vill ha nån luft i lägenheten får man öppna där. Och vill man se ut får man titta där. Fast det är ju fortfarande den blå väven på byggnadsställningarna där så den blå, eller grå, himlen får man vackert gå ut för att hitta.

(Å andra sidan kan man ju välja vilken himmel man vill ha. Om man vill ha blå så tittar man genom balkongen och vill man ha grå så tittar man i något av de andra fönstrena. Himla käckt.)

Min hjärna är ungefär lika grå efter en dag i skolan. Idag hade vi genomgångar hela dagen, kokt kål i huvudet...

Klicka...

Ett klick för skogen har en nya insamling! Surfa in en gång om dagen och klicka på knappen. Lätt!

Najs

Ungefär en vecka efter att jag och Linus träffats ringde hans mamma och frågade vilken behandling jag ville ha på Smögens havsbad, där det skulle bli familjeträff i augusti. För det var bäst att boka i tid. Föräldrarna skulle bjuda på en halvtimmes behandling, middag, övernattning och lunch. Och vi hade inte ens riktigt bestämt om vi skulle vara ihop eller inte...

Men vi blev ihop och nu är det augusti och jag ser fram emot helgens massage och allt det där som jag nämnde innan. Och jag blev inte ihop bara för att få det, faktiskt.


Skolan har nu rullat i två veckor och det känns som att vi precis börjat och varit där hur länge som helst, på samma gång. Klassen verkar trevlig, lärarna jättebra, och det har blivit många förbättringar sedan jag var där sist: källarvåningen är renoverad, maskinerna fler och bättre, bättre pressar, flong nya datorer, ny skrivare, mm... Det känns också bra att ha sin plats och slippa flytta grejer varje dag. Förr så användes klassrummet av kurser på kvällarna så man var tvungen att hålla borden tomma. Nu har jag kvar min plats och min dator och ingen kommer och stör. Najs.

Nu ska jag snart trotsa regnet och försöka ta mig till Linus. Där blir det räkor och vitt vin...

Ojoj så mycket najs det är ibland.

Lära in.

Jag går i skolan. Jag blir väldigt trött i skolan. Man sitter och stirrar in i en skärm och försöker banka in saker i sin gamla hjärna. Kortkommandon hit och dit som inte är logiska på något sätt. Funktioner i helt nya program, punkter, linjer, objekt, flytta, göra om, ojojoj.

Så trots att det inte är på långa vägar så fysiskt ansträngande som jobbet var innan så är jag ändå helt slut efter en skoldag. Som dessutom är mycket kortare än en arbetsdag var... ojojoj.


Annars går jag en agility-kurs till med Kalo nu. Det är väldigt roligt och jag tror att Kalo tycker det med. Jag har till och med köpt pinnar att stoppa ner i marken så att jag kan träna hemma mellan gångerna. Kalo skuttar mellan stolparna och verkar tycka det är ganska kul iaf. Bara man har ett smaskigt ben eller något annat gott!

Bilden har inget med något att göra men den är ju lite rolig. Hittad på ÖoB. (Vad står o:et för?)

Åter från de döda

De kom tillbaka i alla fall! De där bloggarna som jag inte längre vill följa. Men nu har jag testat att ta bort dem på ytterligare ett ställe, få se om det kommer tillbaka nu...

För övrigt ska jag till Hålt i helgen på familjeläger. Det ska bli... jaa... kul tror jag. Just nu är jag inte så sugen, känns mest som en sak jag ska ha gjort. Det jag helst känner för är att sova länge och väl och sedan inte göra så mycket alls i helgen. Men det beror nog på att jag gått i skolan i veckan.
Igår började vi lära oss Kaledo, ritprogrammet som vi ska jobba i, och idag började vi med Modaris som är mönsterkonstruktionsprogrammet. Inget har varit särskilt svårt än, men det är så mycket nytt! Nya program, nya lärare, nya människor, nya vanor.

Jag undrar lite om jag kommer orka det här året, det sägs vara väldigt intensivt. Men jag tänker mig att jag plockar fram den självdisciplinerade sidan av mig själv och hela tiden jobbar på och allmänt lever ett duktigt liv så går det nog bra.


Bilderna är från en makaber kyrka i Polen, fylld till brädden med ben från människor. Fyrtio tusen människor sägs ha bidragit till inredningen. Wilma tyckte det var alldeles för lite kött på benen så hon höll en predikan om vikten av att tillhandahålla kvalitativa ben för hundar av alla raser. Till och med Kalo kunde nog ha gjort sig förtjänt av ett kvalitetsben ibland. Jag lyssnade och lärde och nu gnager Kalo på ett köttigt göttigt ben i köket. Mums.

Jag vill inte mer!

Hallå, är det någon mer än jag som använder Google reader? I så fall, hur blir man av med en prenumeration? Jag har avslutat prenumerationen hur många gånger som helst men den poppar likafullt upp igen med alla sina inlägg som jag inte längre vill läsa. Hur ska jag göra?

Bästa hundredaktion, vad ska jag göra?

Kladdkaka i 100 decibel

En tjeckisk efterrätt

Jaa, alltså... Dom gör säkert ett jättefint jobb, det blir säkert jättebra när de väl bilat bort det gamla murbruket och ersatt det med nytt fräscht murbruk. Det blir det säkert. Men det är inte så kul att vistas i lägenheten när de håller på. Mina fina två veckors ledighet har varit sådär roliga i lägenheten. Gött att vara ledig, men inte så kul när man inte ens hör vad man tänker...

Nu sitter jag och äter upp den sista kladdkakan från häromdagen, en riktigt lyckad kaka, lagom kladdig och god. Mumma. I hundra decibel. Minst.

Började skolan idag. Alla nya människor och information om allt och inget mellan himmel och jord. Jag är hur trött som helst nu, men det är roligt att vi börjat, jag har sett fram emot detta nu. Fick en liten lyckokänsla, igen, när jag tänkte att jag kommit in och inte någon annan istället för mig. Tänk så duktig jag är, typ.

HERREGUD! klockan är tio över tre, slutar dom inte snart? Bah!

Pottan är såld, pottan är såld, pottan är såld...

Movie car, oh movie car a-a-ah...

Ett par kommentarer från köparen:

"Den var finare än jag trodde den skulle vara" och "den har vart med i en film så den var jag ju tvungen att köpa"

Själv känner jag lite som med håret. Gött att bli av med den. Men tack Migrän för alla fina år! Nu ska jag säga upp min parkeringsplats och spendera de pengarna på cigaretter och knark istället!

Håret

Jag ägnar nog ungefär en tiondel så mycket tid hos frisören som andra människor. Nu var det nästan ett år sedan sist, men då var jag där desto längre. Det tog ju sina timmar att göra afro, så att säga...
Men ja, jag tyckte väl att det var dags igen nu. Blonderingen som satt på halvsvaj gjorde håret slitet och tovigt och jag började bli mäkta trött på det. Funderade på att klippa bort så mycket att hela blonderingen försvann, men då skulle det inte bli mer än 5-10cm kvar och det var lite kort tyckte jag. Men rejält ville jag ta, bort med skiten! Dessutom hade jag fått målarfärg i håret efter att ha målat små fönstergluggar hos pappa. Ni ser ju på bilden hur glad jag var för håret... (man ser till och med på bilden hur slitet håret är. Hu.)

Är du beredd? frågade frisören innan hon började. Hon var van att tjejer som klippte av mycket hår hade lite småångest före. Kör på, sade jag för jag hade ingen ångest.


Fördelen med att väldigt sällan gå till frisören är att man blir så jäkla nöjd efteråt! Det blev "ungefär som Kate Moss har just nu" som frisören sade. (...eh? sade jag då) En lite längre page, lite kortare bak och lite uppklippt och fint. Jättenöjd!

Hemma

Så var man i Göteborg igen. Visst är det skönt att vara på landet med tystnaden och luften och allt, men det är också skönt att komma till hemmet igen. Att vara hemma. Duschade länge, skrubbade hela kroppen, tvättade håret ordentligt, klippte naglarna, filade fötterna, färgade ögonfransarna, klämde finnarna, plockade ögonbrynen, smorde händer, fötter, ben och armar, snöt mig.

Ja, gött att vara hemma...

Konstverk och skyltar

Det bjuds ju på en del informativa och roliga skyltar och även en del konst att titta på när man är ute och reser...

De tre tavlorna nedan hängde i Kreml High-hotellet som vi bodde i en natt. Muntra målningar...

Bodil

För några år sedan hade min lillkusin Johan en rolig grej för sig. Varje gång man riktade en kamera mot honom log han världens charmigaste och söta leende. Fast, det var ju exakt samma leende varje gång så det blev ju inte så roligt i längden.

Min syster har också ett fint fotosmile, fast på ett annat sätt. Så fort man tar kort på henne och hon har något i handen så spricker hon upp i sitt fina fina fotosmile. Se bara:







Bilderna är tagna under semestern i Tyskland, Tjeckien och Polen. Bodil visar upp vad hon har i händerna.